7 Från duktig elev till inordning i kategorin elev med
7.1 Zelma
Jag kom som flykting till Sverige för 12 år sedan. Vi åkte buss i fyra dygn och efter en båtresa så kom vi till Ystad. Vi sökte asyl och övernattade några dygn i Ystad. Sedan kördes vi upp till Mellansve- rige. Vi bodde sedan på flera olika flyktingförläggningar. Den första låg i en nedlagd militärförläggning. Vi hade tur som fick ha ett rum för oss själva. Det fanns familjer som delade rum. Efter tre veckor flyttades vi till en annan förläggning där vi bodde under några måna- der. Sedan flyttade vi vidare till en annan flyktingförläggning. Slutli- gen så kom vi till Dalarna. Där flyttade vi också runt en del. På en av förläggningarna hade min pappa blivit bekant med en man som lik- som vi kom från Kosovo. Han flyttade sedan till en stad längre sö- derut. När vi beviljats uppehållstillstånd tog min pappa kontakt med honom och hörde om han trodde det fanns möjlighet att vi kunde flytta dit och bo i samma stad. Min pappa åkte ner till honom och lyckades få en lägenhet i samma hus som sin kompis. Vi slapp på så sätt att bli kommunplacerade i Luleå. Vi ville inte bo så långt upp. Under de första sju åren i Sverige planerade mina föräldrar att åter-
vända till Kosovo så snart förhållandena tillät. Efterhand som vi barn fortsatte i skolan har de skjutit fram planerna till efter pensionering- en. Jag hade hunnit börja i sjätte klass när vi tvingades fly från Ko- sovo.
I Kosova hade jag varit duktig i skolan. Jag hade haft planer på att läsa vidare och min dröm hade varit att bli pilot. Mina drömmar och mål försvann i samband med flykten. Man kommer inte in i skolan på samma sätt som om man går regelbundet i skolan i sitt eget hem- land. Efter något år i Sverige började jag i förberedelseklass. Jag gick där i två år innan jag placerades i årskurs nio. Jag har hoppat över klasser. Jag har aldrig gått färdigt årskurs sex och inte heller gått i sjuan eller åttan. I förberedelseklassen koncentrerade man sig mest på att vi skulle lära oss svenska. Vi läste också lite svensk geo- grafi och lite annat om Sverige. Vi hade lite grupparbeten men det var inte mycket. I förberedelseklassen var vi helt avskilda från svenska elever. Vi gick i samma skola men vi hade ingen kontakt med varandra. Vi ville ha kontakt med dem men de gick bara och tit- tade på oss. När jag började i en vanlig svensk klass i nian så hade jag aldrig läst vissa av de naturvetenskapliga ämnena. Jag hade kun- skapsluckor och jag hade problem med svenska språket. Jag hade en lärare i kemi som jag upplevde som mycket kall och arrogant. Han blängde på en när man inte kunde. Jag hade ju aldrig tidigare läst kemi. Han verkade sakna förståelse för det. Jag hade behövt extra- lektioner. Det fanns kanske men det var jag i så fall inte medveten om.
Jag var duktig i engelska och jag använde engelska när inte svenskan räckte till. Jag ansträngde mig mycket för att klara av skolan. Min metod var att i alla ämnen lära mig allting utantill så att jag skulle våga yttra mig på lektionerna och för att vara säker på att jag använ- de svenskan rätt. Det var ett sätt att kunna vara delaktig i klassens undervisning. Att lära sig utantill var också ett sätt att bearbeta in- formation. Lärarna gjorde ingenting för att hjälpa mig. Det var precis som när vi anlänt till Sverige. Då fick vi inte prata med någon om våra upplevelser under kriget och i skolan fick jag inte heller någon hjälp genom att få prata med någon. Lärarna uppmärksammade inte mig och andra flyktingar trots att de var medvetna om våra upplevel- ser. Jag hade inte velat bli särbehandlad men jag hade velat känna att de fanns där.
Jag ville inte vara annorlunda än andra men det var jag. Jag kunde inte prata språket ordentligt. Jag var inte heller klädd som de andra
eleverna i klassen för det hade vi inte råd till. Vi var fyra syskon i familjen och mina föräldrar arbetade inte. Vi levde på socialhjälp och då har man inte råd att köpa moderna kläder och speciellt inte märkeskläder. Eleverna i klassen hade gått tillsammans under hela högstadiet och flera kände varandra sedan långt tidigare. De hade sparat till en klassresa utomlands i nian under några år men jag kun- de inte följa med för det hade vi inte råd till. Jag kunde inte integrera mig. Jag umgicks bara med en annan flicka i klassen som också kom från Kosovo. Efter nian sökte jag in på gymnasiet. Jag hade inte så bra betyg. Mest treor. Jag hade velat gå på Naturprogrammet eller på Samhällsprogrammet men mina betyg från grundskolan räckte inte till och jag kom inte in. Jag trodde att det var lättare att välja i fram- tiden om jag gått på något av de programmen. Jag började istället på Omvårdnadsprogrammet där det inte alls krävdes höga betyg. Jag kom i samma klass som min kompis.
Det var mycket lättare att få fler vänner på gymnasiet. Alla var tvungna att skapa nya kontakter. Jag hade också lärt mig mer svens- ka. Jag blev god vän med en svensk flicka som hette Karin. Hon var mycket intresserad av kultur och vi fick mycket god kontakt och blev bästa vänner. Vi lärde varandra om våra olika kulturer. Det var en svår tid trots att det var bättre än tidigare. Jag hade inte råd att vara med i deras gemenskap. Vi var ju mycket fattiga. Jag kunde inte följa med ut för det hade vi inte råd till. Jag hade inte pengar att gå på bio för. Jag gick 2 km till skolan varje dag för att vi inte hade råd att köpa ett busskort till mig. Jag bodde inte tillräckligt långt bort för att få ett gratiskort från skolan. Det hade varit en stor omställning för oss eftersom vi varit vana vid att leva ett gott liv i Kosovo och kun- nat få vad vi önskade. Min mamma hade varit sömmerska och min pappa hade akademisk utbildning och hade arbetat som rektor. Vi hade bott i ett eget hus. I Sverige fick mina föräldrar inga arbeten, vi hade inga släktingar här och kunde inte skapa några kontakter. Jag var fast besluten att klara av gymnasiet. Jag pluggade 5-6 timmar per dag. Jag läste också väldigt mycket böcker och såg aldrig på TV. Jag fick också mycket hjälp av Karin. Hon förklarade det som jag inte förstod i böckerna och det jag inte förstått på lektionen av vad läraren sagt. Om vi fick uppgifter som vi skulle arbeta med så förkla- rade hon för mig vad frågorna betydde och hon förklarade också vad läraren förväntade sig att vi skulle göra. Jag kan säga att Karin blev min andralärare. Lärarna i skolan såg inte mig och det kan ha varit för att jag var tystlåten och inte frågade så mycket. Men med stöd av Karin och genom att plugga jättemycket så klarade jag av gymnasiet.
Jag har också alltid haft lätt för att anpassa mig. Vi hade tidigare bott i centrum i staden och jag hade känt mig nästan som svensk. I sam- band med att vi försökte byta lägenhet i samma hus vi bodde i så sa hyresvärlden till min pappa att han skulle skaffa sig ett jobb först. Då beslöt familjen att lämna staden och flytta längre söderut. Jag hade precis slutat gymnasiet och jag var också arbetslös så jag följde med. Vi bosatte oss i ett bostadsområde där det nästan bara bor invandrare och där bor vi fortfarande. Vi är mycket trångbodda och det går ut över mina högskolestudier eftersom jag måste dela rum med min lil- lasyster. Jag vill inte bo kvar hemma och jag vill inte bo kvar i bo- stadsområdet men jag har svårt att få en annan egen bostad. När hy- resvärdarna hör mitt utländska namn så finns det inga lediga bostä- der. Det är samma sak för invandrare när det gäller att söka arbete. Det har hänt att min syster sökt ett arbete som annonserats ut. När hon presenterat sig i telefon med sitt namn då fanns det inga lediga platser. När hon sedan senare har ringt till samma företag och upp- gett ett svensk namn så kan hon däremot få ringa och bestämma tid med chefen nästa dag. Jag tror att individen kan välja själv men ute i samhället tillåts jag inte av dem som har makten att välja. Jag tror också att de flesta elever som kommit som flyktingar bär med sig trauman som de inte har bearbetat och att det är också därför som de har svårigheter i skolan. Det är också svårt att leva under knappa ekonomiska förhållanden när föräldrarna är arbetslösa. Min mamma har hela tiden, i 12 år, varit arbetslös men nu håller hon på att utbilda sig till undersköterska. Min pappa har fått arbete som busschaufför. Trots att han hade en akademisk utbildning tog det lång tid för ho- nom att få ett jobb överhuvud taget och det han fick motsvarade inte alls hans utbildning.