Symbolisk interaktionism

Den symboliska interaktionismen utvecklades i samarbetet mellan praktiker på Hull-House settlement och akademiker från framför allt Chicagouniversitetet, som Mead och Dewey som bedrev praktisk social verksamhet och utbildningsverksamhet (Hilte, 1996; Trost & Lewin, 1996). Hull-House arbetade utifrån ett emanicipatioriskt ställningsta- gande och understödde och utvecklade verksamheter i syfte att stödja förbättringar för bostadsområdets invånare. De tongivande personerna var influerade av filosofisk pragmatism (Hilte, a.a; Hill, 1996). Även

om George Herbert Mead vanligtvis brukar anses som skaparen av det symboliskt interktionistiska synsättet växte detta fram i diskussioner och samarbete i konkreta verksamheter. Hull-House, som ägdes av Jane Addams (Addams, 1994; Deegan, 1986), var en viktig samlingspunkt och arbetsgemenskap för reformintresserade praktiker och akademiker, t.ex. Dewey och Mead. De tidiga interaktionisterna hävdade i polemik med behavioristernas Stimulus-Respons-teori att allt beteende är me- ningsförsett och menade att människan tolkar sina upplevelser och handlar utifrån sina tolkningar. Det är ett ställningstagande om mänsk- ligt handlande som grundar sig i antagandet att människan är en i grun- den social varelse. Hon utvecklas till en mänsklig varelse i interaktion med andra (Cooley, 1902). Blumer (1969) sammanställde ett antal grundantaganden för att tydliggöra en gemensam kärna i detta synsätt och benämnde det symbolisk interaktionism i en artikel 1937 i Man and Society. Jag sammanfattar dessa nedan:

• Människan är en social, reflekterande, aktiv varelse som utvecklas och förändras i interaktion med andra.

• Människans sociala interaktion förutsätter att hon kan ta andras rol- ler.

• Människan är en reflekterande varelse eftersom hon har ett själv och har möjlighet att se sig själv som objekt och att ta andras roller ef- tersom hon kan placera sig i en annan människas position.

• Människan använder sig av språket för att reflektera och skapa me- ning i sin tillvaro.

• Människan reagerar inte direkt på stimuli utan tolkar dem och ger dem sin egen mening och handlar utifrån den mening hon ger dem och har en avsikt med sitt handlande.

• Människans handlingar är inte statiska utan stadda i förändring. • Människan handlar på basis av sina tolkningar och har handlings-

möjligheter men begränsas av omgivningen eftersom människan föds in i och lever i ett kollektiv.

• Människans kollektiva gemenskaper återskapas när de medverkande kan ta sina roller men förändring sker eftersom vi lever och tolkar i nuet.

Jag kommer i den fortsatta texten att återkomma till ovanstående grundläggande föreställningar men framför allt koncentrera framställ-

ningen på förtydligande av begreppen interaktion, kommunikation, relation, empatisera, självbild samt kongruens och inkongruens som jag uppfattar som viktiga begrepp i studien. För en mer heltäckande fram- ställning och diskussion av och om symbolisk interaktionism hänvisar jag till Mead (1934, 1956) och de sammanställningar som formulerades av hans studenter Morris och Strauss; till Blumer (1969), Asplunds (1970) artiklar om Mead och Cooley, till modern uttolkning av de tidi- ga interaktionisterna av Trost och Levin (1996), samt om Jane Addams till Mary Jo Deegan (1986) och till Jane Addams (1994).

4.1.1 Interaktion och kommunikation

Ett viktigt antagande i symbolisk interaktionism utgörs av uppfattning- en att människor tolkar upplevelser med hjälp av tidigare erfarenheter och inte fristående från sitt sammanhang. Tolkningar görs i interaktion med sociala objekt men själva tolkningen av interaktionen sker inom den enskilda människan (Dewey, 1896; Mead, 1934). Det är framför allt detta antagande som skiljer symbolisk interaktionism från andra socialpsykologiska teoribildningar. Om jag vill förstå en människas beteende måste jag få tillgång till hennes tolkningar. Förväntningar eller förförståelser är avgörande komponenter i de intervjuade kvinnor- nas tolkningar av de situationer de beskriver i intervjuerna. Interaktion innebär meningsskapande upplevelser som blir avgörande för hur män- niskor kommer att uppfatta sig själva, uppfatta omvärlden, förhålla sig till den och bete sig. I intervjuerna sker meningsskapandet utifrån de intervjuade kvinnornas tidigare och nuvarande erfarenheter. Dessa är å ena sidan unika för var och en av dem utifrån deras individuella livshi- storia eftersom beskrivningarna görs utifrån den enskilda kvinnans tolkning av situationer. Tolkningar är å andra sidan också beroende av hur sociala förhållanden har vuxit och växer fram, vilket har påverkat och påverkar perception och meningsskapande. I studien arbetar jag utifrån uppfattningen att kön, klass och etnicitet samverkar i perception och meningsskapande.

Termen beteende används i vid mening i interaktionistiskt språk- bruk och innefattar individers språk, tankar, känslor och agerande (Trost & Levin, 1996). Den symboliska interaktionismen har ett kogni- tivt synsätt på människan som en reflekterande varelse. Den kulturella perceptionen förändras så småningom när situationerna förändras. Våra tolkningar av omvärlden och oss själva förändras eftersom omvärlden

förändras. Förändringar sker emellertid i olika riktningar och med olika hastighet. Det redskap som människan använder som hjälpmedel för självreflektion och självmedvetande är språket. Språk är meningsbä- rande kulturella symboler eller med Meads uttryck gester. För att de skall kunna bli så kallade signifikanta symboler krävs att de, åtminstone i viss utsträckning, är gemensamma för två individer annars kan vi inte förutsäga och handla med hjälp av dem. När gesterna har blivit signifi- kanta symboler har de blivit ett språk (Mead, 1934). Interaktion betrak- tas som ett förstadium till kommunikation. Även om det inte försiggår någon kommunikation så försiggår åtminstone försök till eller början till interaktion mellan människor som inte talar samma språk genom att de observerar varandra. De tolkar och skapar mening utifrån vad de varseblir genom sina respektive kulturella förförståelser och förvänt- ningar. Kan de inte empatisera alls uppstår ingen interaktion. Även kroppsspråk tolkas utifrån kulturella förväntningar (Sonnby-Borgström, 2005).

Den symboliska interaktionismen betonar att människan är en so- cial varelse. Enligt Cooley (1902) kan vi inte tänka oberoende av andra och vi finns som människa överhuvudtaget inte till oberoende av andra. Vi har från början socialiserats in i samhället genom interaktion med andra människor. Interaktion är grundläggande för människors utveck- ling. Jag har inledningsvis pekat på det särskilda sätt som symbolisk interaktionism uppfattar interaktion på. Enligt detta existerar den socia- la interaktionen å ena sidan mellan individer men å andra sidan sker själva interaktionen inom individen. Det är inom den enskilde individen som den slutliga tolkningen av en händelse sker. När vi tänker eller talar med oss själva interagerar vi med oss själva. Det benämns som Meads triadiska interaktionssystem (Mead, 1956). Det innebär att de intervjuade kvinnornas uppfattning om den uppfattning som de antar att exempelvis en lärare har om dem blir den uppfattning som de menar är verklig. Kvinnornas subjektiva uppfattningar kan framstå som objekti- va för dem själva. Detta förhållande tydliggörs i det så kallade Thomas- teoremet (Thomas & Thomas, 1928):

If men define situations as real, they are real in their consequences (Thomas & Thomas, 1928, s. 572).

En händelse får en subjektiv mening men denna mening uppfattas som verklig och objektiv av individen. Det subjektiva blir alltså verkligt och får konsekvenser eftersom individen beter sig utifrån hur hon tolkar situationen.

En förutsättning för att de intervjuade kvinnorna och deras klasskamrater skulle kunna interagera var att de kunde empatisera med varandra. För att kunna empatisera krävs att vi kan ta varandras roller d.v.s. det som Mead (1934) benämnde role-taking. För att kunna göra det krävs att vi i viss utsträckning kan förutsäga varandras beteenden annars förstår vi inte varandra och får svårt att utveckla relationer. In- nebörden av termen empatisera definierades och benämndes från början av Cooley (1902) som sympatisk introspektion. Enligt Trost och Lewin (1996) används istället numera termerna empati och empatisera.

På samma sätt som Cooley resonerar brukar man inom mera modern symbolisk interaktionism med empati mena just att man verkligen tar den andres perspektiv, tar den andres definition av situationen, sätter sig in i den andres föreställningsvärld. Har man gjort det har man empatiserat i mycket hög grad (Trost & Lewin, 1996, s. 62).

Min uppfattning om vad någon tänker om mig är alltså inte ett svar på andras beteende utan på hur jag definierade den andres beteende utifrån åtminstone ett minimum av förutsägbarhet (Trost & Levin, 1996). En konsekvens av detta synsätt blir att jag i studien uppfattar interaktionen mellan två människor som två olika möten eller relationer. Båda skapar sin subjektiva mening. Hur kvinnorna i studien definierar situationer blir avgörande för vilka meningar de lägger in i dem. En situation inne- fattar det sammanhang som de befinner sig i och omfattar först och främst människor de mött och möter samt dem de tänker på. Även om vi inte träffar en människa kan hon ändå utgöra ett socialt objekt om vi på något sätt förhåller oss till henne, exempelvis tänker på henne. De sociala objekt vars uppfattningar och värderingar om oss själva och om världen som vi upplever som viktiga och vars reaktioner och beteende vi därför uppmärksammar, utgör våra signifikanta andra, en term som enligt Trost och Lewin (1996) användes först av Sullivan i en föreläs- ning år 1939. Vilka de signifikanta andra är kan förstås utifrån våra historiska erfarenheter. De är inte enbart närstående släktingar och kamrater utan de kan exempelvis också vara en lärare, en artist, en hi- storisk person m.fl. Det kan också vara någon som inte tänker på oss, som kanske inte ens känner till vår existens. Våra tolkningar av de so- ciala objektens responser på våra beteenden har betydelse för hur vårt själv ”self” utvecklas och förändras. I de fall då vi inte har direktkon- takt med dem sker detta i våra egna tankar, i våra föreställningar om dem (Mead, 1956).

Till skillnad mot interaktion förutsätter kommunikation att vi har någon annan än oss själva att kommunicera med. Det beskrivs av Trost och Lewin (1996) som ett senare stadium av interaktion. Jag uppfattar kommunikation som vårt utsändande av budskap, vilket har föregåtts av interaktion. Kommunikation förstås i vidgad mening, både som ver- bal och icke-verbal kommunikation och som andra former av kommu- nikation exempelvis klädsel. Interaktion och kommunikation är alltså nära förknippade med varandra men kan inte likställas.