Nu skal vi vende os til den sidste neutralitetspræmis, der også er den, der mest frekvent tages op i materialet. Den knytter an til Magnus’ bekymringer om (for) kropsligt situeret forskning og handler om ideen om ’det politiske’ og hvornår og hvordan det flyder ind på videnskabens arena: ”Jag har ingen respekt för kolleger som håller på och politiserar utifrån sin forskning. Som använder sin position för att driva en egen politisk agenda. Det är ju inte det vi är satta här för att göra, utan vi ska undersöka och rapportera hur det är, hur världen ser ut – lugnt och sakligt och neutralt.” Lena er professor og meget tydelig i sin holdning til, hvad forskningens og forskerens opgave er. Hun har tidligere oplevet, at hendes arbejde blev brugt i en politisk sammenhæng, som hun slet ikke selv sympatiserede med og selvom hun synes, at det var ”jobbigt”, så konstaterer hun, at ”så måste det ju vara. Jag undersöker saker, och den som vill dra några politiska slutsatser av det får göra det, men jag vill inte ha med det att göra. Det är inte mitt bord. Att vara neutral är ju enda sättet att behålla sin integritet som forskare. Det är ju det som förväntas av oss.” I interviewsituationen prøver jeg at anføre, at valget af forskningsfelt, spørgsmål og metode mv. også kan forstås som politisk, men Lena vil ikke høre på mig: ”Nej, det tycker inte jag. Jag utgår alltid från det som är mest relevant i relation till forskningsläget och den mest validerbara metoden. Det är det som gäller. Det är det mest neutrala valet (…) gör vi inte det förlorar vi ju all vår legitimitet. Då finns det ingen anledning att fortsätta.” Ligesom neutralitetspræmisserne kropsløshed og fravær af personlige ambitioner baserer præmissen om den apolitiske forskning sig på ideen om, at videnskabens legitimitet og integritet forsvinder, hvis det afsløres, at den ikke er fri for forskerens personlige investeringer.
185 En diskurs, der blandt andet opretholdes gennem andetgørende udpegninger af kvinder, ’orientalere’ og queers som naive, irrationelle og følelsesstyrede. Se eksempelvis McClintock 1995, Said 2003, Halberstam 2012 oma. 186 Se eksempelvis Bloch 2003, 2002, Søndergaard 2000, Hasselberg 2012
Lena siger direkte, at hun ikke har nogen respekt for de kolleger, der ikke forholder sig neutralt til sin forskning, måske fordi hun mener, at de ikke kun miskrediterer sig selv, men faktisk også hende og alle andre, der gerne vil tages seriøst som forskere. Neutralitet er jo det, der forventes, og i stedet for at sætte spørgsmålstegn ved denne forventning og for eksempel de måder, vores forskning kan (mis)bruges på, bør vi som forskere ifølge Lena, tilpasse os og overlade til andre at drage politiske konsekvenser af vores analyser.
Bengin, docent, har lignende overvejelser:”En grej som jag undrat mycket över efter jag börjat arbeta som forskare i Sverige är det sättet som vissa forskare, ja kollegor, går ut och öppet deklarerar sig som ’S-märkt’ eller skriver att de är knutna till en viss politisk tankesmedja eller så. Jag fattar ju på ett sätt att det är det enda rimliga att inte hålla på och smyga med det, med politiken och så, men jag känner ändå nånstans att det inte direkt ökar trovärdigheten till dem eller till oss och till – till att man kan lita på att vetenskapen är neutral. Det kanske är gammaldags, men jag tycker nog att vi ska uttala oss om… ja om fakta och tendenser och så och inte hålla på och politisera. Det känns inte så vetenskapligt för mig – och neutralitet, det är ju vår viktigaste tillgång.” I linje med Lena er Bengin bekymret for receptionen af den forskning, der kommer fra en udtalt politisk forskers mund. Han forstår på den ene side, at det er rimeligt, at deklarere sin politiske position, inden man som forsker udtaler sig, men kan samtidigt ikke lade være med at mene, at videnskabelighed i højere grad bør være knyttet til en faktuel og neutral taleposition. Måske er det gammeldags, siger han, men hvordan skal vi opretholde vores legitimitet, hvis vi alle render rundt og udtaler os som politikere i stedet for som forskere? Hvor bliver neutraliteten så af? Både Bengin og Lena (og Susann) lader til at være urolige for implikationerne af en af-neutraliseret forskerposition. De fortæller uroen frem som ikke bare en oplevelse af legitimitetstab, men også en mere subtil fornemmelse af at ikke længere kunne stole på hvad vi ved, hvem der taler, og hvad videnskab overhovedet er. Kampen for den apolitiske, neutrale videnskab fremstår således næsten eksistentiel i disse fortællinger.
Men det er ikke kun i relation til forskningens temaer og konklusioner at undersøgelsens deltagere er kritiske til politisering. Det kan også handle om den politisering, de oplever, at mangfoldighedsstrategier og managementideer kan forsætte de ellers neutrale institutioner i. Docenten Ros-Marie fortæller om det, hun oplever som en form for falsk markedsføring på Den Nye Institutions hjemmeside:
Vetenskaplighet och neutralitet, det handlar för mig om att inte låta sig korrumperas. Det tror jag. Att inte låta ens egna intressen styra, utan att gå dit man måste. Inte vara politisk alltså… Och just därför kan jag störa mig lite på alla dessa initiativ som är riktade till kvinnor och olika minoritetsgrupper som man vill ska bli professorer eller börja studera eller vad det kan vara. För de är ju om något politiska. De bygger ju på en idé som inte är neutral, utan som handlar om att vissa grupper ska hjälpas mer än andra. Och… eller låt mig säga såhär: när jag tittar på hemsidan för vår institution så är det ju nästan enbart bilder på studenter från… ja, från Mellanöstern eller sånt och jag fattar ju, att vi ska visa oss inkluderade och det kanske är någon som tror att folk blir lockade av att se en bild på någon som liknar dom, men det blir ju också samtidigt lite falskt när vår studentgrupp inte alls ser ut på det sättet och vi håller på och låtsas. Det är nog det jag menar med politiskt. Och så de här professurerna som bara är till för kvinnor. Där kan jag
Ros-Marie bruger historien om hjemmesiden som et led i en argumentationsrække, om de problemer hun har med politisering i akademia. Billederne på hjemmesiden skrives ind i en ikke-neutral mangfoldighedsdiskurs, der også indbefatter indsatser for ligebehandling og flere kvindelige professorer. Ros-Marie vedgår, at det da godt kan være, at der er nogle enkelte præsumptive etniske minoritetsstudenter, der bliver inspirerede, af at se nogen, der ligner dem selv, når de logger ind på institutionens websted, men prisen for at lokke disse få, er i Ros-Maries argumentation, at opgive den saglighed og neutralitet, som akademia må og skal stå for og lade sig korrumperes af politiske hensyn. Ideen, at visse personer eller grupper er forfordelte på en sådan måde, at det er nødvendigt med organisatoriske indsatser for at rette op på uretfærdigheden, køber Ros-Marie ikke. Som det fremgår, vil hun gerne se en mere mangfoldig studentergruppe (både ift. etnicitet og køn), men ikke på bekostning af saglighed og objektivitet – materialiseret i en indiskret ”falsk” repræsentation på hjemmesiden. (Interessant nok åbner hun dog samtidigt en anelse for, at denne manøvre kan være nødvendig (og altså, formoder jeg, ikke lige så politiserende) når det handler om at lokke mandlige studenter, hvilket kan læses som et udtryk for netop denne gruppes diskursivt ’neutrale’ status).
Ros-Maries problem med billederne er først og fremmest, at de etablerer en uærlig diskurs i forhold til studentergruppens reelle sammensætning. Billederne opviser figurer, som den, der kender institutionen, godt ved, ikke er ’sand’, men som formodentlig skal give udefrakommende en fornemmelse af, at etniske og kønsmæssige positioner ikke skal være afgørende for studier på denne institution. ”Første- eller andenhed spiller ingen rolle her”, siger billederne, men det paradoksale er, at netop denne sandsynligvis velgennemtænkte diskurs fra webdesignerens/ institutledelsens side, bidrager til at gøre det åbenlyst for Ros-Marie, at diskursen er usand. Qua billederne på hjemmesiden ser hun, (sandsynligvis modsat intentionen) at andenhed – ligesom førstehed - spiller rolle, både for hvem, der rent faktisk er på institutionen og hvem, der havner på billederne. Og kausaliteten herimellem ser ikke ud, som Ros-Marie synes, at den burde, hvorfor hun opfatter websiden som u-neutral og politiserende. Man kan sige, at de sociale kategorier, hvis betydning Ros-Marie (ligesom mange andre deltagere) som udgangspunkt underkendte som irrelevante, alligevel bliver betydningsfulde, når institutionens mangfoldighedspolitik omsættes i praksis på hjemmesiden. Det interessante
sakna lite mer saklighet och objektivitet
L: Hur skulle hemsidan se ut om den skulle vara mer neutral?
Ros-Marie: Ja, först och främst skulle den visa upp en mer sanningsenlig bild av studentgruppen. Och det betyder – tyvärr, vill jag säga, för jag tycker att det skulle vara underbart med lite mer blandad grupp – men i dagsläget betyder det, att det nästan bara är ja, svenska studenter. Och så är det ju väldigt många fler flickor än pojkar… bara duktiga flickor… fast där kanske det ändå finns en poäng att visa upp männen för att fler ska våga sig hit, men… men ja, jag vet inte. Jag tycker bara att det blir falskt och att vi målar upp en felaktig bild, när vi inte vågar visa vilka vi egentligen är på riktigt.”
her er, at denne manøvre nødvendigvis også indebærer en politisering af Ros-Maries egen position (og dermed aflysning af den neutralitet, hun tilskriver sig selv), hvilket måske er det, der genererer irritation hos hende?
Et sidste niveau som ønsket om neutralitet og fravær af politik udspiller sig på i materialet er det endnu mere overordnede policyniveau. Her handler det om en gennemgående modvilje mod det, der kaldes politiserende indsatser i universitetsstrukturen, som opleves som ødelæggende for tilliden til videnskabens autonomi187. Ligesom mange andre i materialet oplever professoren Sara, at indsatserne for at brede rekrutteringen er et politiserende af en forment neutral institution og en trussel mod den frie neutrale forskning og akademias selvbestemmelsesret. Hun siger: ”jag upplever ju allt detta [indsatserne for at brede rekrutteringen, lhb] som extremt politiserande, och som att staten lägger sig i något som den verkligen inte har med att göra. Vi ska vara neutrala och bedöma varandras insatser utifrån vetenskaplig kvalitet och originalitet. Inget annat. När det plötsligt ska inredas särskilda platser till vissa grupper och professurer enbart till kvinnor så har det gått för långt. Det är ju grundbulten; neutralitet och autonomi. Jag blir väldigt bekymrad för framtiden när jag tänker på dessa insatser”.
Selvom den diskurs om statens utidige indblanding på et i grunden neutralt felt, som Sara trækker på, er udbredt både i materialet og i en offentlig diskurs188, er der også et korrektiv til denne historie. Fredrik Schoug, har blandt andre vist, at billedet af akademia som underlagt statsmagter og politiske ideologier ikke finder støtte i forskningen om højere uddannelse189. Et spørgsmål er således, hvad det indebærer, at som Sara hævde, at akademia er politisk styret? Ligesåvel som hendes oplevelse af, at indsatserne for bredere rekruttering er udtryk for utidig politisk indblanding i et upolitisk system, kan de også læses som eksplicit politiske interventioner i en organisation, der allerede er gennemblødt af ideologi og således nærmere som et korrektiv til en demokratisk ulige praksis190. Men ved at rammesætte problemet som politisering og statslig indblanding i stedet for eksempelvis uretfærdighed og ulige repræsentation, forskydes lokaliseringen fra ’her’ til ’der’ og ansvaret for problemet og de tilgængelige løsningsmuligheder ændres fundamentalt ved nu at pege væk fra (i stedet for tilbage på) Sara, Ros-Marie og Lena.
187 Denne tendens kalder videnskabshistorikeren John Ziman for den post-akademiske tilstand og den kendetegnes af et universitet, der er under stærk indflydelse af normer og værdier udefra – eksempelvis gennem hårdere krav om samfundsrelevans, økonomisk selvhjulpenhed osv. Ved siden af et tidligere dominerende og mere selv-refererende princip om ’god forskning’ tilkommer nu forventninger om etiske hensyn og ’tillempningsbarhed’. Skiftet er, mener Ziman, både resultat af videnskabelige forandringer (eksempelvis en åbning af den disciplinære specialisering og integrationen af undervisning og forskning) og af nye styreformer. Se Ziman 2000
og Benner 2001.
188 Se for eksempel Törnqvist 2006
189 Han citerer studier af blandt andre Martin Trow og Li Bennich-Björkman, der viser, at akademia står relativt urørt af statslige direktiv til trods for at handlingsrummet formuleres af politikerne. De direktiver, der følger med
bevillingerne efterleves i praktikken sjældent i overensstemmelse med den måde det var tænkt, hvilket og at denne diskrete modstand har gjort direktiverne virkningsløse (gengivet i Schough 2004:9-10).