Under följande samlingsrubrik lyfter jag fram några aspekter av hur samtalet gestaltar sig i detta arbetslag på Granskolan. Eftersom problematiken i varje enskilt fall skiljer sig markant från varandra kommer i det också att speglas i beskrivningen. Samtalen om Gustav cirkulerar företrädesvis runt hans rumsliga placering.
Delaktighet eller avskiljning
Vid arbetslagens förberedande möte diskuteras var huvuddelen av Gustavs undervisning ska bedrivas. I nuläget vistas han mesta delen av tiden i grupprummet som ligger i direkt anslutning till klassrummet.
Samtal 1:3
SP: För du har j u dem ibland i det lilla rummet för att få det här lugnet och för att han ska klara av situationen.
RP: Matten kör vi därinne hela tiden.
SP: Jag frågade honom då eftersom han får vara lite utanför klassen också o m hur han tyckte det var och han tyckte det var väldigt roligt. Han ville gärna vara utanför. Upplever ni att det är så med?
RP: Ja. D e vill gärna ha matte sju timmar om dagen, dom vill ha matte hela tiden för då blir det lilla gruppen.
KF: Plus att vi mixar det för vi har ju fler elever i klassen som har
koncentrationsproblem. D å brukar jag låta dem gå ut...kanske ett par stycken då som har svårt för hela klassrumssituationen och sätta sig där också tyst. Samtidigt så känner sig inte Hedvig och Gustav utanför heller för att de plockas bort. D e känner att det är ett alternativ, det är klassens rum så att säga.
SP: Jag tycker att det är viktigt att ni jobbar för att de ska vara i klassen. Han har haft, under hela sin skolgång, lite svårt att komma in i gruppen. Han vill gärna vara m e d men han har varit rädd och försiktig. N u är han ju inte rädd för skolan. KL: N e j . . .
SP: N u är han bara försiktig. Han hittar kamrater på det sättet att han får träna sig att vara tillsammans med de andra i klassen. Det är jätteviktigt. Jag tror inte att han tar för sig själv...
KL: N e h e j , men han är inte så, vad säger man, att han inte kan ta för sig, han kan vara med på de andras regler också. Han är inte alltid den där lilla sparvungen. Han kan tuffa till sig ibland.
Vid mötet diskuteras dilemmat avskiljning eller delaktighet. Specialpedagogen inleder samtalet med att vara positiv inför arbetet i grupprummet. Hon menar att Gustav själv uttryckt att han "tycker det är roligt" att vistas där. Resurspersonalen nämner att han gärna vill arbeta med matematik just för att det medför vistelse i grupprummet. Båda lyfter fram Gustavs perspektiv som argument för placeringen. Senare hävdar dock specialpedagogen att det är viktigt att Gustav även vistas i klassrummet. Hennes argument är att han har behov av att delta i klassens gemenskap. En möjlig tolkning av hennes omsvängning kan vara att specialpedagogen först i detta skede inser att Gustav tillbringar mer tid än hon initialt uppfattade i det lilla rummet och att det därmed finns en risk för utanförskap. Klassföreståndaren uttrycker genomgående en mera skeptisk inställning till Gustavs deltagande i klassrummet. Det förefaller också som att han uppfattar Gustav som mer robust än de andra deltagarna. Resurspersonalen bidrar i huvudsak med uppfattningar som stöder klassföreståndarens åsikt. Sammantaget resulterar personalens samtal i att Gustav ska fortsätta att tillbringa det mesta av sin tid i klassrummet trots ett visst motstånd mot detta förs fram av specialpedagogen. Lärandet lyfts fram och prioriteras i förhållande till delaktigheten.
Vid det följande mötet med mamman diskuteras Gustavs tillhörighet eller brist på tillhörighet i klassen. Personalen använder olika argument för att presentera den lilla gruppens fördelar inför föräldern. Mamman behåller trots detta en viss tveksamhet inför åtgärden.
Samtal 2:3
SP: Sedan ska vi fa honom att känna den där tillhörigheten i gruppen. Att han får lära känna de andra lite mer på djupet. D å har Annika [resurspersonalen] sagt att det kommer att komma någon till den här gruppen [grupprummet] ibland så att han lär känna dem en och en lite så där.
M: Hur ska ni göra då?
SP: Alla på en gång är jättesvårt men man kan ta in nån mer i gruppen, när man sitter o c h . . .
M: D u menar i grupprummet? D u menar att det inte bara är de två utan att det kommer andra?
RP: D e t har varit så hela tiden.
KF: D e är ofta fyra till sex, plus att det finns fler som känner att de behöver sitta lite avskiljt för att det vill jobba.
RP: D o m vill ju. Det är det som är roligt, för när Hedvig och Gustav går in i det här lilla rummet, de har alltid förtur till det, så skriker j u de andra - Jag vill, j a g vill också komma in där! Det är nåt utöver det vanliga att gå in där, det är bonus! KF: D e t är VIP rummet!
SP: Det är så vi vill jobba att det ska få vara bonus att få det här.
RP: D e t ska inte vara det här, att nu får de gå in och jobba där igen. D e t är det inte heller, för alla vill dit. För där är det lugn och ro.
M: Så det är inte så att han sitter där jämt då? Alla lektioner? RP och KF: N e j då.
SP: N e j , s o m du sa då, han ska va en i klassen. Vi vill att han ska vara en i klassen.
Dilemmat med Gustavs placering diskuteras vidare. Specialpedagogen kommenterar uttrycket att Gustav skulle "må väl av att känna de andra lite mer på djupet". När hon framhåller att även övriga elever erbjuds tillträde till grupprummet vissa tider kan det ses som ett försök att hantera denna motsättning. Genom att hävda att klasskamraterna uppfattar deltagande i grupprummet som attraktivt framställer klassföreståndaren och resurspersonalen närvaron i grupprummet som något mer frivillig och alltigenom positiv än den i själva verket är. Mamman uttrycker trots detta en försiktig oro över att Gustav tillbringar för mycket tid ensam med Hedvig och resurspersonalen.
Förhandlingen av motsättningen mellan delaktighet och avskiljning löses temporärt med att klassföreståndaren och resurspersonalen får sitt synsätt sanktionerat av de övriga deltagarna. Detta sker utan någon egentlig diskussion
om för- och nackdelar med de olika lösningarna, trots mammans försök att föra upp detta på agendan, eftersom personalen "pratat sig samman" före mötet. Beslut om Gustavs placering tas också utan att Gustav själv tillfrågats om var han helst vill tillbringa sin tid.
Spåren av motsättningen inom personalen när det gäller Gustavs placering, sjunker undan i dialogen med föräldern. Tillsammans visar de en enig fasad och understryker behovet av "lugn och ro". Det återspeglas sedan i det nya åtgärdsprogrammets (Åp 1) formulering att "fa använda grupprummet så ofta han behöver. Få jobba tillsammans med Hedvig och ibland någon mer t ex Olle". Det sociala samspelet i grupprummet har därmed i decimerats till att bestå av Hedvig och "ibland någon mer" i kontrast till de mer svepande förespeglingar som ventilerades vi mötet.
Arbetslagets sätt att kommunicera innebär att man relativt tidigt i samtalet kommer fram till en gemensam ståndpunkt. Trots att arbetslagets samtal sträcker sig över flera timmar och att dokumentet som skrivs (Åp 1) är omfattande efterfrågas vare sig Gustavs eller hans förälders synpunkter i någon högre utsträckning. Deras uppfattningar används heller inte som utgångspunkter för pedagogiska åtgärder. Arbetslaget enas om att Gustav fortsatt ska undervisas främst i grupprummet. Det kan tolkas som att dialogen snarast handlar om att "få med" mamman på de förslag man redan har beslutat om.
Relationer till kamrater
Förutom Gustavs fiinktionsnedsätming och hans bristande delaktighet i klassen framstår hans kamratrelationer som problematiska. Särskilt vid mötet där föräldern deltar avhandlas detta tema. Specialpedagogen inleder:
Samtal 2:4
SP: Sedan har vi pratat o m kamrater. Jag känner att när j a g mötte honom sist var han lite rädd att gå ut på rasterna. Han var ängslig och rädd för många kamrater. Det kände j a g inte fanns kvar n u . . . Jag frågade honom v e m han brukar leka med på rasterna. Han sa att j a g försöker hitta Adrian och o m j a g inte träffar honom går j a g omkring lite. D å funderar jag, har han sagt något hemma o m kamrater?
M: Jag har frågat många gånger. SP: Leker han med några hemma?
M: Det är inte så mycket och nu har jag inte brytt m i g heller längre. Innan sa jag att du kan väl ringa till den eller den.
SP: Han tar inte sådana initiativ själv? M: Inte så mycket, det tycker j a g inte.
Specialpedagogen lyfter fram att Gustav tidigare uppgivit att han varit rädd för sina kamrater. I dialogen framgår att Gustavs kamratproblem inte är isolerade enbart till skolan utan även förekommer på fritiden. Däremot sätts detta inte i relation till att hans tillfällen att interagera med andra elever i skolan framstår som begränsade. Gustav själv ger sin bild av hur hans kamratrelationer fungerar:
Intervju 1
I: Har du några kamrater i klassen?
J: Jag leker aldrig m e d någon. Jag vill leka men j a g jobbar alltid med Hedvig. Jag far nog vara m e d de andra på rasten men j a g gör inget särskilt. Jag vill helst vara inne eller spela fotboll. Jag kan spela fotboll men j a g tittar mest på de andra.
Gustav uttrycker att han inte leker med någon av de andra eleverna på rasten. Han formulerar, trots detta, att han nog får vara med men att han inte tar några egna initiativ till kontakt, ingen annan tar kontakt med honom heller. Gustav ger i intervjun uttryck för ett uttalat utanförskap.