samman-hang utgör en utgångspunkt för analys av intervjuer och samtal (1959/1974a,
1974b, 1981).
Språk som social handling - ett sociokulturellt/dialogiskt
perspektiv
Studien tar sin utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv så som det beskrivits av Säljö (2000, 2005) och Wertsch (1991, 1998). Det innebär att språket betraktas som det viktigaste kollektiva verktyget för att förstå och samspela med världen. Vi lär genom att använda språket som verktyg eller artefakt. Ett annat utmärkande drag för det sociokulturella perspektivet är att det främst intresserar sig för hur sociala praktiker konstitueras och kommer till uttryck. Hur olika tankar och idéer visar sig i praktiken blir det mest väsentliga och samspelet mellan individ och kollektiv blir av central betydelse. Kollektivet i detta sammanhang utgörs av olika institutioner eller verksamhetssystem och kommunikation utgör länken mellan individ och kollektiv. Vidare uttrycks det
som att institutioner så att säga "talar" genom de individer som agerar som dess företrädare. Ett grundläggande antagande är också att tal och handling inte kan hållas åtskilda. Tal ses istället som en form av handling, genom att tala gör vi särskilda saker. Edwards formulerar det på följande sätt:
The approach to language taken (in this book) is that it is, in the first instance, a medium o f social action, rather than a code representing thoughts and ideas, as psychologists have generally conceived it, or a grammatical system, as linguistics generally conceive it (Edwards, 1997, s. 84).
Edwards framhåller språkets sociala funktion framför ett mer individualistiskt eller psykologiskt å ena sidan eller ett lingvistiskt å den andra. Han menar att språkets psykologiska och lingvistiska funktioner är orsakade av dess sociala funktion, som han ser som överordnad. Detta innebär att språket ur en teoretisk synvinkel primärt används för att vi ska kunna kommunicera med varandra och även till att föra inre samtal med oss själva. Genom denna kommunikation gör vi något specifikt, vårt tal far påtagliga konsekvenser. Edwards syn på språk som social handling synsätt (Edwards, 1991, 1997) bottnar i en etnometodologisk teoribildning2 7 inspirerad bland andra av Sacks (1992). Detta sätt att se på språkanvändning skiljer sig från en "sändare- mottagare modell" eller den så kallade "överförings- eller transmissionsmetaforen" som innebär en syn på språket som ett verktyg för att distribuera färdigförpackade kunskaper och färdigheter från en producent till en mer eller mindre passiv konsument (Säljö, 2005).
I ett sociokulturellt perspektiv ses språkanvändning som bundet till vilken praktik eller det som Lave & Wenger (1991) beskriver som "praktikgemenskap"
(community of practice) som den ingår i. Lave & Wenger beskriver hur olika institutioner organiserar sitt sätt att fungera och lösa olika typer av problem i dessa praktikgemenskaper där varje praktik har sina specifika problem och sitt specifika sätt att kommunicera. Genom livet ingår vi alla i en mängd olika praktikgemenskaper som sammantaget medför att vi socialiseras in i samhället. Skolan är en av dessa praktiker där särskilda sätt att kommunicera skapas. Lave och Wenger menar att en praktikgemenskap konstitueras av de olika aktiviteter av såväl kulturell, historisk och institutionell art som "bär upp" en praktik. Dessa praktiker är något mer än bara aktiviteter som är lokaliserade här och nu. De bär också med sig sin historia och sina traditioner. De olika arbetslagen på skolorna som ingår i studien kan ses som olika lokala praktiker som verkar under
särskilda omständigheter. En skola på landsbygden skiljer sig från en skola i tätorten, ett arbetslag med täta personalbyten kommer exempelvis att präglas av dessa skiften och skilja sig från en skola där personalstyrkan är mer stabil. Ett nät av olika förutsättningar påverkar varje lokal arbetsenhet. När jag benämner de olika arbetslagen som praktiker är det detta sätt att förstå begreppet som jag syftar på.
En utgångspunkt för studien är att språket är dialogiskt och att de samtal och texter som produceras i arbetslagen ingår i denna dialog. Kännetecknande för ett dialogiskt perspektiv är synen på språket som ett kollektivt verktyg som vi tillsammans lär oss att använda. Det dialogiska perspektivet ska här förstås så som det beskrivs av den ryske litteraturvetaren Bakhtin (1981, 1986) och senare vidareutvecklats av Linell (1990, 1998a, 1998b). Vårt språk är alltid dialogiskt till sin natur, varje talare har sin "voice", sin egen röst eller sitt eget sätt att uttrycka sig samtidigt som varje samtal ingår i en särskild kontext (Bakhtin 1981, 1986) Varje "yttrande" är både ett uttryck för något unikt och eget samtidigt som det är beroende av det sammanhang eller den kontext i vilket den ingår. Tal kan endast existera i form av dessa konkreta yttranden som byggs upp med utgångspunkt i tidigare yttranden. Delar av meningar fogas samman för att skapa nya betydelser. Vi lånar ord och sätt att uttrycka oss av varandra. Varje text, talad såväl som nedskriven, innehåller delar av andra texter som ekar, återkommer eller tar aktuell gestalt i det talade eller skrivna. När vi talar svarar vi därigenom alltid i någon bemärkelse på något som tidigare uttalats. I språket är vi alltid på så vis orienterade mot "den andre" som också präglar vad som kommer att uttryckas;
The word in language is half someone else's. It becomes "ones's o w n " only when the speaker populates it with his own intention, his own accent, w h e n he appropriates the word, adapting it to his o w n semantic and expressive intonation (Bakhtin, 1981, s. 293).
Denne andre kommer att skapa mening i det sagda utifrån sin förförståelse. Mening skapas i mellanrummet mellan flera aktörer, den som talar eller skriver, och den eller de som förstår. Varje yttrande blir på så sätt något unikt som inte går att upprepa. Även "sann" förståelse är därför dialogisk, en text eller ett yttrande kan förstås på ett oändligt antal olika sätt utifrån den position i tid och rum som den som tolkar yttrandet har (Bakhtin, 1981, 1986). Olika begrepp och metaforer kan också få eget liv och färdas genom texter. I de samtal jag studerat
förkornrner exempelvis metaforen "ingen egen motor" om en elev. Denna metafor lever sedan vidare i nya samtal och dokument.
När vi talar eller skriver gör vi det alltid inom ett särskilt socialt språk. Ett högtidstal, ett samtal i busskön eller ett utvecklingssamtal är av olika karaktär beroende på att de kan lokaliseras till olika typer av sociala språk. Ett socialt språk kan ses som "a discourse peculiar to a specific stratum of society (professional, age group, etc.) within a given social system at a given time" (Bakhtin, 1981, s. 430). Detta sociala språk används för att skapa mening inom en särskild språklig omgivning eller genre. En genre skapar en bestämd språklig miljö och medverkar till att talet uttrycks och förstås på ett särskilt sätt. Genren skapar förväntningar både hos den som talar och den som lyssnar och bestämmer ramarna för var som kan sägas i en särskild kontext. I de institutionella samtal som ingår i studien är dessa ramar oftast relativt tydliga. Samtliga medverkande är väl medvetna om samtalets premisser och även om skolans personal har ett övertag i detta avseende är samtliga deltagare förtrogna med att samtalet tjänar ett visst syfte.