Gunnel kommer in i personalrummet och slår sig ner i det soffhörn där några lärare och jag redan sitter med varsin kopp kaffe. Hon är uppriven och orden forsar ur henne när hon börjar berätta om Nimo, en av hennes elever, som ska börja sin prao i en affär nästa vecka. ”Det var i alla fall tänkt så”, som hon kort tillägger. Nimo har nyligen börjat i klassen efter att dessförinnan ha gått i en så kallad förberedelseklass. Med tanke på att Gunnel bedömer hennes kunskaper i svenska som rätt begränsade och dessutom upplever Nimo som ganska blyg, ville hon informera praoplat-
sen om detta. ”Jag tänkte att det är bäst att förbereda personalen lite, så att dom inte reagerar konstigt på måndag när Nimo kommer dit” och till- fogar, ”jag sa att även om hon är tyst och blyg, så är hon både ambitiös och artig”. Gunnel fortsätter sin berättelse med hur hon avslutat samtalet med att säga att Nimo ibland bär dok. ”Vet ni vad hon svarade på det?”, Gunnel börjar imitera den kvinnliga expeditens snorkiga tonläge, ”vi tyck- er inte att hon ska ha dok”. Upprörd fortsätter hon:
Och vet ni jag bara kände hur det bubblade i mig, men tänkte jag, det är bäst att behärska sig, så jag fortsatte så lugnt jag kunde. Jag sa att det hjäl- per inte så mycket om vi tycker något, för det här har ju med flickans reli- gion att göra.
Gunnel återger hur meningsutbytet med expediten trappats upp och hur expediten vidhållit att de inte ville ha en praoelev som bar dok. ”Gissa vad hon sa då?”, Gunnel återtar den snorkiga rösten för att gestalta butiksbi- trädets kommentar:
Vi skulle aldrig anställa någon med dok. Då blev jag så ilsken att jag fick bita mig i tungan. Det enda jag kom på att säga var att det även finns lä- kare som bär dok, jag kom inte på något annat. Tänkte att det skulle bräcka henne att det till och med finns läkare som bär dok, jag kom bara inte på något annat just då.
Gunnel är så upprörd att hon tappar orden. Jag som lyssnat till hennes be- rättelse har också hunnit bli upprörd vid det laget och inflikar ”det är ju diskriminering”. Det är som om mitt inpass får Gunnel att få fatt på orden igen, ” just det, det är precis vad det är, diskriminering”, utbrister hon och fortsätter:
Sen gick jag därifrån och tänkte att Nimo aldrig ska behöva gå dit. Vi måste helt enkelt ordna med en annan praoplats till henne och en sak är då säker, jag tänker aldrig mer gå till den affären och handla.
Kollegerna, som med stigande bestörtning lyssnat till Gunnels beskrivning av besöket på praoplatsen, är rörande eniga med henne, Nimo ska själv- klart inte behöva göra sin prao i den affären och bland sådana människor. De tänker för den delen inte heller handla något mer i den affären. Någon säger sig bli förvånad över att människor kan bete sig så illa och tillägger att hon trodde mänskligheten hade kommit längre än så.
Det råder ingen tvekan om lärarnas avståndstagande från expeditens för- domsfulla resonemang om huvudsjal. Inte heller finns det någon tveksam- het kring att de känner ett stort engagemang för Nimo och ser det som an- geläget att förhindra att hon kommer till en praoplats som ger uttryck för
den här typen av åsikter. De är helt enkelt uppskakade över att någon kan resonera så som expediten gjorde och de är helt överens om att Nimo var- ken kan eller får tillåtas att gå till den praoplatsen. Till skillnad mot ex- emplet med Nasrins protester mot filmen Jalla, jalla, omges resonemanget denna gång varken av osäkerhet eller tystnad. Tvärtom vittnar deras reso- nemang om både handlingskraft och ett tydligt ställningstagande mot ex- peditens kommentarer, som i det samma talar för en övertygande antirasis- tisk hållning från lärarnas sida. Efter att Gunnel berättat om besöket på praoplatsen tar en diskussion vid mellan lärarna om hur de ska kunna ordna med en ny praoplats till Nimo. En plats där hon inte riskerar att råka ut för något sådant som Gunnel precis berättat om.
Inga, som också lyssnat till Gunnels skildring av praoplatsbesöket, kom- menterar att skolans invandrarelever förmodligen ofta råkar ut för sådana här reaktioner. Betydligt oftare än vad skolans personal har en aning om, ”dom bär på det utan att säga något”, tillägger hon med allvarlig min. Inga föreslår att Nimo istället ska erbjudas en praoplats på en förskola som inte ligger så långt bort från skolan. Med tanke på att det ”är så många invandrarbarn där”, menar hon att förskolan skulle kunna vara lämpligt och passa Nimo. Inga berättar om förskolan för sina kolleger och säger att ”invandrarelever brukar bli väl mottagna och omhändertagna där”. Hon försäkrar dessutom att ingen, varken personal eller barn skulle bry sig om Nimos dok.
Ingas motiv för att föreslå just denna förskola som en lämplig praoplats grundar sig i en omtanke om Nimo och att hon inte ska utsättas för rasis- tiska påhopp eller bemötas på ett diskriminerande sätt. Så ser även de andra kollegerna ser på saken. Vid sidan om detta finns ännu ett avgöran- de motiv för att föreslå just denna förskola som alternativ praoplats, näm- ligen att det är en förskola med många ”invandrarbarn”. Enligt Ingas sätt att se bäddar detta för att Nimo ska känna sig mindre annorlunda eller utanför där, eftersom hon på förskolan befinner sig bland likar. Inga är övertygande i sin argumentering om att ”invandrarbarnen på förskolan kommer att vara snälla mot Nimo” och visa henne uppskattning. Vidare antar hon att Nimo själv kommer att trivas tillsammans med just dessa barn. De andra lärarna i soffgruppen som nickat instämmande till Ingas argumentering verkar tycka att det låter som ett bra förslag. Utöver detta tycks det inte heller bara vara barnen och deras handlande som anses bor- ga för att en praoplacering på den aktuella förskolan ska bli lyckosam, även förskolans personal omtalas som van vid ”sådana skillnader” och de skulle ”aldrig säga något så hemskt som att Nimo inte får bära dok på för- skolan”, upprepar Inga sina argument.