Det är tisdag eftermiddag en bit in på höstterminen och det arbetslag jag följer ska ha ett ”utvidgat arbetslagsmöte”, det innebär att även elevrepre- sentanter från lagets fyra klasser närvarar. Vi sitter i den skolsal där laget brukar ha sina möten. Tommy, en av lärarna, och jag har möblerat ett långbord av klassrummets skolbänkar så att alla ska få plats. På bordet står denna dag, förutom personalens sedvanliga fika, även saft och bullar till eleverna. Huvudpunkten på dagordningen är terminens mångkulturella temadagar.
När vi bänkat oss runt bordet, kaffet och saften är serverad, bläddrar Berit fram sina anteckningar i kollegieblocket och börjar redogöra för vad lä- rarna hittills resonerat sig fram till vad det gäller programmet för temada- garna. Eleverna uppmanas att komma med synpunkter, men har få kom- mentarer till de förslag som presenteras. De sitter mest tysta, smuttar på sin saft och blickar lite förläget omkring sig när de förväntas säga något. För flera av eleverna är det första gången de är på möte med sina lärare, kanske den försiktighet de förmedlar hänger samman med detta. När Berit kommer fram till förslaget om att visa filmen Jalla, jalla, höjer dock Nas- rin i 9c sin röst:
Jag har sett filmen och jag tycker inte att vi ska se den. Det är mycket porr i filmen och den visar en konstig bild av araber. Till exempel den där gam- la tanten som slänger ut soporna från balkongen. Jag tycker att det ger helt fel bild. Vi slänger inte ut några sopor från balkongen. Jag har aldrig sett en arab göra så.
Nasrins resoluta stämma och tydliga invändning mot filmen förefaller vara oväntad. Några hastiga blickar som skickas mellan lärarna signalerar tvek- samhet inför hur de ska förhålla sig till Nasrin och hennes protester. Tom- my, som själv har sett filmen och varit en av dess varma förespråkare, be- möter efter viss tvekan Nasrins kommentar till filmen och säger att det är en viktig synpunkt hon för fram. Därefter föreslår han att Nasrins kom- mentar formuleras till en fråga som eleverna kan diskutera efter att de sett filmen. Nasrin nöjer sig dock inte med detta, utan fortsätter att argumen-
tera för att filmen överhuvudtaget inte ska visas. Hon driver upp intensite- ten i sitt resonemang och hävdar att hon inte är ensam om denna stånd- punkt. Tvärtom tycker ”alla araber” med vilka hon diskuterat filmen lika- dant som hon. Jag kan nästan känna hur osäkerheten griper tag i lärarna när Nasrins ord om alla araber slungas ut i rummet. Det är som om hen- nes kraftfulla reaktion väcker både skamkänslor och oro hos lärarna. I tidigare kapitel har jag visat hur skolpersonalen tänker sig att Centrumsko- lans elever är olika och hur dessa olikheter görs till något som måste hante- ras i skolan, exempelvis via ”mångkulturella” temadagar, ”blandade” elev- sammansättningar i klasserna, eller Doris envetna arbete med att placera ”svenska” elever och ”invandrarelever” bredvid varandra i klassrummet. Il- lustrationerna av detta har låtit förstå att dessa anordningar ger uttryck för en strävan att skapa tolerans inför olikheter och det är dessa ambitioner som jag kommer att skärskåda närmare i detta kapitel. Jag kommer att undersö- ka hur föreställningar om olikhet ligger till grund för att betona vikten av tolerans och här är det skolpersonalens idéer om tolerans samt ambitioner att göra eleverna till toleranta individer som står i fokus. Precis som kapitel- rubriken antyder är det toleransprojektets grundvalar och gränsdragningar och hur dessa iscensätts som ska undersökas.
Tolerans förknippas ofta med något väldigt positivt, men som Kirsten Hastrup (2002) diskuterar så är tolerans inte en helt oproblematisk dygd. Ibland är tolerans även förenat med en spänning, för att inte säga konflikt, eftersom den tenderar att ta gestalt av en relation där någon eller några to- lererar någon eller några andra och därmed riskerar att bygga in en makt- dimension i den tolerans som etableras (ibid). Med avstamp i detta blir det inte bara angeläget att utforska det toleransideal som iscensätts i Cent- rumskolan, det reser även frågor om vad som utspelar sig i den inledande illustrationen och hur detta eventuellt kan förstås i relation till tolerans.
Vad jag kommer att visa i detta kapitel är hur idén om skillnader repro- duceras via tolerans. Hur den toleranspraktik som tar form i Centrumsko- lan inte bara genererar ett särskiljande mellan eleverna, utan även upprätt- håller maktrelationer som tar sig uttryck i att ”svenskar” tolererar ”in- vandrare”. Med avstamp i kapitlets inledande exempel om filmen Jalla, jalla, börjar jag med att ringa in den tystnad och osäkerhet som framträder i lärarnas reaktioner på Nasrins invändningar, för att därigenom försöka förstå vad den kan tänkas stå för. Vad ryms i tystnaden och varför blir det så laddat med Nasrins protester mot filmen? Detta leder vidare till en ana- lys av den självbild av tolerans som gestaltas i skolpersonalens handlande. Vem uppfattas vara tolerant och vem uppfattas vara intolerant? Vem mås- te läras tolerans och hur går detta lärande till? Slutligen intresserar jag mig för vem som blir föremål för skolans toleransprojekt, vem som inte blir det och varför?
I tystnadens hägn
Nasrins synpunkter på Jalla, jalla tycks alltså tillföra valet av film en bety- delse lärarna varken avsett eller räknat med. Det faktum att åsikterna framförs av just Nasrin, en i många lärares ögon ambitiös och tillförlitlig elev, verkar dessutom förse det hela med en särskild tyngd och trovärdig- het, som gör det svårt att bortse från invändningarna. Trots det tajta ar- betsschema som präglar lärarnas tillvaro, där en mängd arbetsuppgifter konkurrerar om tidsutrymmet, upplever de sig ha klarat av att avsätta tid för att göra en bra planering inför temadagarna. Även om planeringsarbe- tet bitvis kantats av trötthet och brist på uppslag, så har de lyckats fylla dagarna med ett program som de känner sig nöjda med. Nasrins protester mot valet av film syns emellertid inte bara kasta ett nytt sken över den fö- reslagna filmen, hennes uppfattning tycks även rätt omgående övertyga lä- rarna att om filmen Jalla, jalla inte bör visas på temadagarna. För enligt Nasrin kan filmen uppenbart upplevas som stötande, rentav kränkande för en del av skolans elever och om lärarna på tvärs mot dessa invändningar ändå skulle visa filmen riskerar nog skolan att få kritik för detta, kanske till och med allvarlig sådan. Men hur hade det kunnat bli så? Lärarna ville ju inte kränka någon. Tvärtom önskade de att med hjälp av en populär framställning som denna film skapa tolerans mellan ”svenska” elever och ”invandrarelever”. Vad är det som signaleras i lärarnas tvekan och den närmast pinsamma situation som uppstod i rummet efter att Nasrin yttrat sig? Låt mig återvända till mötet mellan lärarna och eleverna för att illu- strera hur diskussionen runt filmen gick vidare.
Tommy som tidigare varit entusiastisk inför filmförslaget, börjar skruva på sig alltmer när Nasrin står på sig i sitt resonemang och ger efter en stunds tvekan uttryck för en viss skepsis inför filmförslaget utifrån följan- de resonemang:
Som privatperson tycker jag att filmen är väldigt kul och sevärd. Men det är klart som lärare kan jag ju tycka att det är lite väl ovårdat språk med många svordomar.
Därefter vänder sig Tommy till de andra eleverna runt bordet och undrar hur de ”ser på saken”. Kanske hyser han förhoppningar om att deras syn- punkter ska rymma en fingervisning om en möjlig lösning på den upp- komna situationen. Tommys undran besvaras dock av en tystnad, som skapar en avvaktande stämning i rummet. Elevernas lite nervösa fnittrande som tidigare trängt genom samtalet avtar.
”Jag vet inte, men jag tyckte den var ganska kul”, dessa ord, fällda av Mats i 7d, bryter slutligen tystnaden. De förmedlar också något av en inle-
velse i Nasrins uppfattning och han fortsätter, ”jag kommer inte ihåg det där med soppåsen och jag tänkte inte på att dom visades på ett konstigt sätt. Men jag är ju inte från den kulturen och då kanske man inte tänker på det.”
Mats kommentar och försök att diskutera frågan förlöser något av den spända stämning som uppstått runt bordet. Tommys resonemang om svor- domar och argument kring sig själv som privatperson kontra lärare, kvar- står dock som både märkligt och kryptiskt och antyder snarast att han inte riktigt förstår Nasrins invändning. Han ställer dock inga frågor till henne för att försöka bringa klarhet i det som eventuellt kan te sig överraskande eller konstigt i hennes argumentering. Även lagets övriga lärare förblir på- fallande tysta under den stund som detta ämne avhandlas. Det är som om den uppkomna situationen paralyserar dem. När det gemensamma mötet med eleverna avslutats och den sista eleven släntrat ut genom dörren, ut- bryter däremot ett intensivt prat mellan lärarna.
”Vilken tur att vi hade bjudit in elevrepresentanterna, annars hade vi ju aldrig fått reda på det här”, utropar Berit synbarligen lättad och de övriga stämmer in. Med siktet inställt på att finna en ny lösning tar en lätt force- rad diskussion vid för att snabbt hitta ett alternativ till ”Jalla, jalla”. Med tanke på att de redan föreslagit ett filmpass under temadagarna skulle ele- verna med all säkerhet bli väldigt besvikna om det inte skulle blir någon film alls, resonerar de. Så därför måste en annan film vaskas fram redan under morgondagen. Någon föreslår att man istället kan visa det ”Det nya landet” eller ”Vingar av glas”. ”Men tänk om dom också är fördomsfulla mot invandrare”, kontrar någon annan i arbetslaget. Så småningom, efter ihärdiga diskussioner och rådgörande med andra kolleger, vilket även in- kluderar mig, bestämmer lärarna sig för att visa ”Det nya landet”.
Trots att ingen av lärarna riktigt verkar ha förstått vad Nasrins motstånd mot filmen handlar om, mer än att hon tydligt ifrågasätter den, backar de tveklöst från sitt förslag att visa filmen.