Om Doris var av uppfattningen att elevernas umgängesmönster nästan bara var möjliga att påverka eller förändra under kontroll eller med ett visst mått av tvång från skolans lärare, så verkade Petter, en av Doris kol- leger, snarare hävda att det uppdelade umgänget mellan eleverna måste ses som något ”naturligt”. ”Alla verkar så vana vid att det är så här, så det är
inget man särskilt tänker på”, resonerade Petter när vi talade om saken. Elevernas umgängesmönster och de gränser dessa iscensätter mellan ”svenska elever” respektive ”invandrarelever”, tycks med andra ord ha in- tagit en skepnad av tingens ordning i Petters ögon. Den normalisering som kan anas i Petters resonemang om elevernas umgängesmönster blir än mer tydlig när Petter på en fråga från mig om varför det ser ut som det gör, ut- vecklar sin tankegång så här:
Eleverna från Centrum och Eken accepterar varandra, men dom blir nog aldrig några riktiga kompisar med varandra. I min klass (syftar på den klass som han själv är klassföreståndare för) är det en tydlig tjejgrupp från Centrum och två tjejgrupper från Eken och dom håller alltid ihop i dom här grupperna. Det känns som att det inte är så mycket att göra åt det. Egentligen är det nog ganska naturligt att dom som bor i Centrum fortsät- ter att umgås med varandra efter skolan. Medan ekeneleverna åker hem till sig när skolan slutar och har sitt kompisumgänge där och då blir det ju också så i skolan.
Petters beskrivning av tjejernas umgänge låter förstå att tjejernas umgänge i viss mån bestäms av geografiska aspekter, det vill säga avståndet mellan deras bostadsområden. Med vetskap om att skolpersonalens allmänna uppfattningar om Eken och Centrum sällan låter sig reduceras till geogra- fiska aspekter, utan också rymmer en hel del sociala aspekter, verkar det inte långsökt att tänka sig att Petters resonemang också handlar om socialt avstånd. En något djärvare uttolkning av Petters synpunkter, särskilt när han säger att det inte är så mycket att göra åt tjejernas umgänge, är att han ställer sig tveksam till möjligheten att kunna överbrygga de sociala skillna- der som områdena förknippas med.
Även om Petters och Doris resonemang i sak inte ter sig helt lika så syns deras handlande förenas i gemensamma tankar om att eleverna är olika och att dessa olikheter är, om inte omöjliga, så i alla fall svåra att lära om, förändra eller påverka. Enligt Doris förefaller räckvidden av de föränd- ringar vilka hon ser som möjliga åstadkomma i klassrummet vara tydligt begränsade, därtill nästan bara möjliga att realisera under en lärares insyn. Detta väcker i sin tur kritiska frågor om vilka ambitioner som egentligen är förbundna med skolpersonalens tal om betydelsen av att ”blanda” ele- ver. Är det så att Doris ambitioner att ”blanda” eleverna primärt bör för- stås som en retorik i samklang med skolans direktiv – som inte nödvän- digtvis behöver handla om ett reflekterat handlande i relation till idén om ”blandning”? Görs idén om ”blandning”, för att uttrycka saken något mera drastiskt, till en strategi för att först och främst hantera vardagens händelser och dilemman, där de sociala ambitioner som också skymtar fram i resonemangen förloras på vägen?
Vid sidan om att Doris och Petter i viss mån ställer sig tvivlande inför vad skolan förmår göra för att förändra de sociala gränser som präglar umgäng- et mellan eleverna i deras skola, menar jag att den blandningspraktik som tar form i Centrumskolan också tenderar att sanktionera och återskapa det som den sägs syfta till att motverka. Uttryckt på ett annat sätt, att lärarna i motsats till sina intentioner är aktiva i en process som återskapar och ce- menterar de gränser som de säger sig vilja motverka. Detta eftersom de stra- tegier som tillämpas snarare tycks bygga på idéer om att det är eleverna som är olika, än ett handlande baserat i att det är de deras livsvillkor som är oli- ka, relaterat till bland annat klassbakgrund och etnisk identitet.
Antropologen Helena Wulffs (1988) studie Twenty Girls Growing Up, Ethnicity and Excitement in a South London Microculture, ger i viss mån stöd för en analys som föreslår att Centrumskolans ambitioner att ”blanda” elever snarare riskerar att bli en praktik som reproducerar samhällets etnis- ka gränser och ojämlika relationer. Wulffs empiri baseras på ett kamratgäng i en förort till London, bestående av tjejer med skilda etniska identiteter, som hon följt i skolan och på fritiden. Med viss förvåning lägger Wulff mär- ke till att tjejerna i skarp kontrast sitt umgänge på fritiden, endast umgicks med tjejer av samma hudfärg som de själva när de kom till skolan och att detta speglade ett absolut motsatt förhållande till deras umgänge utanför skolan, det vill säga när Wulff träffade dem på gatan i det kvarter där de var bosatta eller på fritidsgården där de vanligtvis träffades och umgicks. I dessa sammanhang markerade etnisk bakgrund eller hudfärg sällan någon gräns eller barriär tjejerna emellan. Tvärtom förmedlade de då en nära och förtro- lig vänskap med varandra, medan en del av tjejerna inte ens hälsade på var- andra när de möttes i skolan. Den kamratgrupp som Wulff observerade och följde utanför skolan existerade alltså i princip inte i skolan.
Wulff menar att tjejernas skilda umgängesmönster i skolan och på friti- den kan förstås utifrån att skolan som praktik och institution såväl sank- tionerar som återskapar de etniska gränser som präglar samhället i stort. På liknande sätt skulle även en del av skolpersonalens handlande och re- sonemang i min studie kunna tolkas som uttryck för en sanktionering av de interaktionsmönster som präglar det sociala livet i Centrumskolan. För även om det fanns ambitioner med att överbrygga gränser i umgänget be- gränsades dessa ofta till ”blandade” elevgrupper, med syfte att i första hand underlätta eller hantera bekymmer av en mer pedagogisk än social karaktär.