Klädsel i urringat linne tillförs i Doris resonemang en kluven betydelse och detta blir alltmer uppenbart i hennes fortsatta argumentering. Framförallt när urringat linne i kombination med ”invandrartjej” tar gestalt av något positivt och önskvärt. Eller i alla fall inte ter sig uppseendeväckande i en negativ eller problematisk mening. Samtidigt som ett urringat linne på en ”svensk tjej” framställs som mindre passande och uppmärksammas på ett helt annat sätt.
Denna tudelade syn får också som samtalet med Doris illustrerar bety- delse för det förhållningssätt som hon och även andra kolleger intar. När det gäller ”svenska” tjejer och klädsel i urringat linne berättar Doris att hon tar upp det med flickans föräldrar och att hon gör detta eftersom hon inte ser det som riktigt lämpligt att klä sig så i skolan. Detta gör hon också i förvissning om att föräldrarna delar denna uppfattning med henne. Där- för upplevs inte heller dessa samtal som känsliga eller förknippade med något svårt. Snarare fokuseras de på en ambition att om möjligt tillsam- mans med flickans föräldrar komma fram till ett gemensamt förhållnings- sätt kring denna klädsel.
Däremot ter det sig på ett helt annat sätt när det kommer till ”invand- rartjejers” klädsel i urringat linne och samtal med dessa flickors föräldrar. Förutom att denna klädsel ses som uttryck för emancipation och något av en anpassning till ”svenska” ideal för könsrelationer, tolkas flickornas agerande som att de smyger med sina urringade linnen inför sina föräldrar, att det är något de gör i hemlighet. Doris handlande verkar baseras i anta- ganden om att föräldrarna inte tycker om att deras döttrar klär sig i ett ur- ringat linne. Utöver detta motiverar hon sitt handlande med att de sanno- likt aldrig skulle acceptera en sådan klädsel. Föräldrarna förmodas snarare blir upprörda och arga om detta skulle komma till deras vetskap. För att bespara flickorna dessa reaktioner från föräldrarnas sida undviker Doris därför att överhuvudtaget ta upp detta ämne med dem. Frågan blir därmed inte bara känslig, utan förbigås också med tystnad.
Detta exempel visar hur ”svenska tjejer” och deras föräldrar respektive ”invandrartjejer” konstrueras som två skilda kategorier och att de till- skrivs vitt skilda positioner i relation till könsrelationer och jämställd- het.101 Där svenska flickor och deras föräldrar sammanförs med en tanke
om moderna könsrelationer, sammanförs snarare invandrarflickor och de- ras föräldrar med traditionella och omoderna könsrelationer.
På liknande sätt menar jag att lärare i Centrumskolan ser det som en angelägen uppgift att erbjuda ”invandrarflickor” en frizon. Det vill säga
101 Jämför med de los Reyes & Molinas (2003) diskussion om hur etnicitet och köns-
förtryck i den svenska debatten ofta länkas samman och förstärker idén om en positiv svensk jämställdhet.
en plats där skolan vid sidan om sitt undervisningsuppdrag även fungerar som något av en arena och verksamhet där dessa elever, utan sina föräld- rars insyn eller kännedom, erbjuds pröva och ta ut de svängar som de inte uppfattas vara tillåtna att göra hemma i familjen. Skolpersonalen tycks alltså se det som angeläget att flickorna åtminstone i skolan ska erbjudas möjlighet att vila från familjens stränga regler och tabun. Den önskan och ambition tillförs också något av en fostrande dimension, varmed man från skolans sida önskar förbättra ”invandrarflickors” villkor och därigenom även underlätta deras övergång från ett liv som ”förtryckt invandrar- flicka” till ett liv som ”jämställd (svensk) flicka”. Skolan tenderar med andra ord gå i allians med dessa tjejer, medan tillträdet för deras föräldrar snarare framträder som förenat med förbehåll.
Även om jämställdhetsfrågor sällan togs upp som uttryckliga frågeställ- ningar eller teman i den dagliga undervisningen, tilldelades de något av en given plats i sammanhang där uppmärksamheten riktades mot ”andra kul- turer”.102 Till exempel diskuterade och planerade flera av skolans arbets-
lag för en programpunkt med rubriken ”kvinnans ställning i olika kultu- rer” i samband med skolans ”mångkulturella” temadagar. Med fokus på, precis det som rubriken anger, ”de andras” jämställdhet eller kanske sna- rare brist på jämställda relationer och i dess mittpunkt ställdes ”invand- rarkvinnan” alternativt ”invandrartjejen”. Så även om kategorin invand- rartjejer i många sammanhang ägnades en begränsad uppmärksamhet, kom intresset för denna elevkategori att öka påtagligt i relation till jäm- ställdhetsfrågor.
Samtidigt är detta ett lite missvisande påstående för det intresse som om- gav dessa tjejer grundandes sällan, precis som Lindqvist (2002) noterar, i de- ras egna erfarenheter. Det utgick snarare från antaganden som skolpersona- len gjorde om kvinnors villkor i ”andra kulturer”. Inte heller var det de könsrelationer som formerades i skolan som stod i blickfånget för uppmärk- samheten. Därmed är det knappast heller tjejerna själva som tilldelas det primära intresset utan förr de idéer med vilka de blir sammanförda.
Ett synsätt präglat av idéer om invandrartjejers utveckling mot eller till- ägnande av ”svenska” normer för jämställdhet och könsrelationer skym- tade även fram i vardagliga kommentarer, via reflektioner fällda i förbigå- ende eller som ett mer eller mindre självklart sätt att tolka dessa elevers agerande. Exempelvis när Britt konstaterade att hon så när glömt bort att
102 Könsrelationer och könsdiskriminering i de former som de allra flesta kvinnor obe-
roende av etnisk identitet erfar förs, som till exempel Essed (1996) och de los Reyes m fl (2003a) pekat på, sällan upp på dagordningen. Istället fokuseras den uppmärksamhet som rör könsdiskriminering av invandrade kvinnor och flickor nästan uteslutande till den etniska grupp med vilken kvinnorna identifieras, alternativt till ett invandrarskap i mer generell bemärkelse. Därmed åsidosätts även kvinnors delade erfarenheter av för- tryck och underordning.
hon har en ”invandrarflicka i klassen”. Denna kommentar var föranledd av en fråga från mig där jag undrade hur eleverna från Centrum respektive Eken relaterar till varandra i den klass som Britt är klassföreståndare för. Britt förklarade att den här flickan ”smält in så bra i klassen” att hon näs- tan glömt bort att hon inte är ”svensk”. ”Hon är som en av alla andra tje- jer i klassen” och ”tar för sig”, fortsatte Britt sitt resonemang. Genom den aktivitet denna tjej visar och genom sitt sätt att umgås med andra elever i klassen, tycks hon inte längre identifieras som en invandrartjej, utan sna- rare identifieras som en bland klassens svenska tjejer.
För att göra en återkoppling till den annorlundahet som ”invandrarkil- lar” sammanförs med så förefaller den snarare att fixera dessa elever som mer eller mindre främmande och olika skolans ”vi”. ”Invandrartjejer” verkar däremot tillskrivas en mer rörlig position (jfr Skeggs 2004). Genom en klädsel i urringat linne uppfattas de dels närma sig skolans ”vi” och dels ses som lättare att innesluta i det ”vi” som formeras i skolan, eftersom de dessutom uppfattas vara trevliga och sympatiska. Men om invandrartje- jer gärna omsluts av skolans ”vi”, fanns det andra tjejer i skolan vilka an- sågs vara betydligt mer problematiska att inkludera i ett vi, nämligen ”romska” tjejer.