Detta aktualiserar i sin tur en rad etiska frågeställningar om hur den delta- gande observatören under fältstudier med dagliga vistelser i fältet tydliggör att forskning pågår. Vilka möjligheter har informanterna att avgöra, eller ens påverka, när forskning pågår och inte pågår?31 För att vara mer kon-
kret än så; vilka möjligheter erbjuds den enskilda informanten att värja sig mot forskarens blick när, som i mitt fall, forskaren vistas i skolan så gott som dagligen, medverkar i det arbete som utförs där, deltar i möten, fi- karaster och till och med slinker med på personalens ”pubkvällar”? Vidare
30 Fältstudien pågick från april 2001 till juni 2002. Den inledande fältperioden sam-
manföll därför med slutet av vårterminen 2001, under denna tid besökte jag skolan vid några tillfällen varje vecka. Under den därpå följande höstterminen vistades jag så gott som dagligen i skolan, för att under den nästkommande terminen successivt minska närvaron till 2-3 dagar/vecka.
31 Det är med ambivalens och tvekan jag använder uttrycket informant. Dels för att
det antyder en problematisk distans till de människor jag mött under fältstudien och periodvis umgåtts med både intensivt och nära. Dels för att en sådan benämning tende- rar att reducera de skolanställdas position till att ge information och därmed närmast frånta dem rollen som aktiva medskapare i den kunskapsproduktion som denna studie utgör. Samtidigt har jag inte funnit något annat eller mer lämpligt begrepp för att på ett enkelt sätt omtala dem jag interagerade med i fältet.
reser det frågor om i vilken mån mitt växlande mellan en mer deltagande hållning respektive en mer observerande bidrog till att lägga ut dimridåer för skolans anställda. Vilka möjligheter hade skolpersonalen att avgöra huruvida de samtal vi förde primärt styrdes av ett forskningsintresse eller personligt engagemang? Är det ens möjligt att särskilja dessa intressen? På samma gång som jag haft tillit till att skolans personal skulle utveckla stra- tegier för att inte känna sig helt utelämnade för min insyn, är jag väl med- veten om att jag trots goda avsikter, ändå riskerade att belasta och även utöva press på mina informanter. Antropologen Kirsten Hastrups påmin- nelse om ”våldet i etnografin” blir träffande i detta sammanhang:
Det är svårt att respektera informanternas rätt att förhålla sig tysta. Att ge ord åt en kulturell tystnad innebär alltid en form av symboliskt våld, om det än sällan kommer till fysiskt våld. Trots allt tal om dialog och vänskap innebär processen ett inträngande, och möjligtvis smärta (Hastrup 1996:68).32
Dessvärre, som Hastrup också tillfogar, har forskare som arbetar med et- nografisk metod inte alltid varit särskilt medvetna om detta förhållande. En strategi jag själv flitigt kom att använda mig av, för att i möjligaste mån påminna fältet om att jag var i skolan för att bedriva forskning, var att föra mina fältanteckningar så synligt som möjligt. Ofta satt jag i en av personalrummets soffor och skrev i fältdagboken. Utöver detta försökte jag i den mån det var möjligt att föra anteckningar medan jag deltog i oli- ka aktiviteter. En och annan kommentar som fälldes vittnar även om ett förhållande där informanterna observerar forskaren, ”har du en ny an- teckningsbok nu, den förra var väl blå?” eller ”vad antecknar du egentli- gen när du skriver så mycket och så intensivt?”.
Även om jag försökt hantera de konflikter och dilemman som är för- knippade med deltagande observationer på det sätt jag funnit mest lämp- ligt, har jag inte helt kunnat frigöra mig från känslan av att det är en in- ställsam metod (Ambjörnsson 2004), i den meningen att metoden går ut på att skapa förutsättningar för att ta del av människors vardagliga liv, ibland rentav privata angelägenheter. Ofta blir man som forskare generöst inbju- den till en kommunikation med informanterna, som inte har någon om- vänd motsvarighet. Tvärtom har informanter i regel ganska begränsade möjligheter att delta i eller ens påverka forskarens vetenskapliga arbete.
Intervjuer
För att komplettera mina deltagande observationer har jag även genomfört intervjuer. Visserligen är det inte alltid möjligt att dra en tydlig gräns mel-
lan deltagande observationer och intervjuer, men vad Robert Burgess (1988) karaktäriserar som etnografiska intervjuer stämmer väl överens med de intervjuer jag själv genomfört. Etnografiska intervjuer har enligt Burgess ett visst syfte, närmare bestämt att reflektera över det som inte kan klargöras endast med hjälp av deltagande-observation.
Kännetecknande för de intervjuer jag genomfört är att de alltid ägt rum i en kontext nära relaterad till den deltagande observation jag genomfört. Antingen med avseende på tidpunkten för intervjun eller för att frågorna aktualiserats via mina erfarenheter och iakttagelser av den pågående verk- samheten i skolan. Intervjuerna präglades av att de ägde rum i ett sam- manhang där jag och den intervjuade redan sedan tidigare hade etablerat en relation till varandra. De intog formen av återkommande samtal, plane- rade eller helt spontana, enskilda eller inför andra närvarande. Inte sällan verkade intervjuerna även fungera som en möjlighet för enskilda lärare att stanna upp och reflektera över sitt arbete. Eller som en lärare uttryckte sa- ken: ”det är så spännande med dina frågor, för då börjar man tänka på sån’t man inte tänkt på så mycket förut”. Vilket på samma gång ger en tydlig illustration av att forskaren influerar det fält hon samtidigt studerar. Den intensiva och ständiga aktivitet som präglade tillvaron i skolan kom även i hög grad att spegla mina enskilda samtal med personalen. Jag fick helt enkelt vänja mig vid att våra samtal ofta blev avbrutna, därför att de plötsligt måste ge sig iväg för att uträtta något. Med orden ”vi får prata mer sen” fann jag mig gång efter annan bli lämnad mitt i en tanke på väg att formuleras till en fråga eller reflektion. Efterhand insåg jag att det var svårt att återkomma till eller ens ha som ambition att fånga upp alla dessa avbrutna samtal. Jag lärde mig snarare att avbrutna samtal var något som karaktäriserade det sociala samspelet i skolan och försökte, så gott jag kunde, följa med i detta.
Mot slutet av fältperioden genomförde jag mer omfattande intervjuer med en del av skolans lärare. Avsikten med dessa var att komplettera eller klargöra vissa erfarenheter och iakttagelser som jag gjort under året. Inför dessa intervjuer hade läraren och jag alltid avsatt tid för vårt samtal. De frågor jag ställde och hur de besvarades påverkades i hög grad av den spe- cifika kontakt jag och den aktuella läraren haft med varandra. Ibland ut- vecklades de till en form av ”back-stage” (Goffman 1974) samtal, i bety- delse att jag fick ta del av personliga förtroenden, eller att lärarna talade om sådant som jag inte tror att de skulle ha gjort om andra kolleger fun- nits närvarande. Förtroenden av detta slag har emellertid fått stanna hos mig och synliggörs således inte i denna text – även om de ibland utgjort värdefull kunskap för att förstå de sociala processer som genomsyrade skolans praktik. I huvudsak blev dessa avslutande intervjuer en bekräftelse på det jag redan sedan tidigare kände till och tillförde därför inte så myck- et nytt stoff. Kanske signalerade de därmed också att tiden var mogen för mig att lämna fältet.