Jag är på besök på skolkontoret i den kommun där Centrumskolan ligger. Ärendet är att hitta en lämplig skola för min studie. Jag har avtalat tid med Ingela, en av tjänstemännen på kontoret och nu sitter vi på hennes tjänsterum med varsin kopp kaffe och diskuterar min förfrågan. I ganska korta ordalag har jag just redogjort för den skolkategori jag är intresserad av; en högstadieskola med bred social sammansättning med avseende på etnisk identitet och klassbakgrund och gärna en skola som inte är belägen i kommunens ytterområden. Framförallt det senare önskemålet tycks fånga Ingelas intresse, mitt intryck är att hon till och med blir lite överraskad av min förfrågan. Kanske har hon förväntat sig att jag utifrån ett uttalat forskningsintresse för etnicitet i första hand är intresserad av skolor i kommunens så kallade ytterområden, eftersom en stor andel av de männi- skor som brukar ställas i fokus för detta intresse är bosatta där. När Inge- la hört min beskrivning av den skola jag söker utbrister hon entusiastiskt ”då tror jag att jag har en skola som kan intressera dig, Centrumskolan”. Varpå hon tillägger ”det är en skola med blandad elevsammansättning med både medelklassbarn och invandrarelever”. Ingela fortsätter ivrigt att berätta om en skola centralt belägen i kommunens inre stadsdelar, vars elevsammansättning är ”blandad”, som hon uttrycker det. Jag får veta att skolan har två geografiskt avgränsade upptagningsområden, som omfattas av stadsdelarna Centrum och Eken. Centrumområdet täcker större delen av stadskärnan och ekenområdet ligger en bit utanför stans centrala om- givningar. Ingelas beskrivning av områdena sker i kontrasterande termer och förmedlar att de boende i Centrum företrädesvis är familjer med ”in- vandrarbakgrund”, medan Eken domineras av ”välbärgade medelklassfa- miljer” som är ”svenska”.41 Vad det gäller boendet så bor de allra flesta eleverna från Eken i villa, medan eleverna från Centrum nästan uteslutan- de är bosatta i lägenhet. Inte utan viss belåtenhet framhåller Ingela det goda rykte som omger Centrumskolan och som ”trots sin höga andel in-
41 I jämförelse med bosättningsmönster i en rad andra kommuner med motsvarande
invånarantal (se t ex Bråmå 2004), var en betydligt större andel av den invandrade be- folkningen i denna kommun bosatta i stadens centrala delar.
vandrarelever” ändå når bra skolresultat. Till och med ”mycket bra resul- tat”, betonar hon. Den känsla som infinner sig hos mig är att Ingela vill lyfta fram Centrumskolan som ett exempel på en skola som lyckats bli framgångsrik och detta ”trots” att, som hon formulerar det, många av dess elever ”är invandrarelever”. Hon understryker sitt resonemang genom att tillägga att Centrumskolan ofta når kommunens bästa resultat i de na- tionella proven. Tvekar ett ögonblick men fortsätter sedan ”det kan ju inte bara bero på ekenbarnen, jag vet egentligen inte riktigt hur de arbetar för att nå så bra resultat”.
Det är svårt att undgå Ingelas entusiasm över Centrumskolan, att det är en skola som tjänstemännen på skolkontoret är stolta över, som de gärna ”vi- sar upp” och även rekommenderar som studieobjekt i forskningssamman- hang. Vid sidan om detta var det dock även de underförstådda budskapen i Ingelas beskrivning av skolan som fångade mitt intresse. Det vill säga kommentarerna som antyder att skolor med många ”invandrarelever” knappast blir framgångsrika, i förening med den förundran som signaleras över att Centrumskolan ändå lyckats med detta konststycke, ”trots” ett stort antal ”invandrarelever”. Nyfikenheten väcktes också av den outtala- de tanken att ”medelklasselever” från Eken med något av en självklarhet ses som prestationsinriktade och duktiga i sitt skolarbete, medan det tycks råda tveksamhet, för att inte säga låga förväntningar på skolans elever med så kallad invandrarbakgrund och deras studieförmåga. Utan att jag då ännu riktigt förmådde sätta fingret på det, så artikulerade Ingela ett väldigt typiskt skillnadsgörande mellan ”svenska elever” och ”invand- rarelever” redan vid mitt första besök på skolkontoret. Det är just detta skillnadsgörande och hur det tar sig uttryck i dagliga skollivet som denna bok handlar om.
I det här kapitlet gör jag en närmare presentation av Centrumskolan och dess personal. Framförallt riktar jag uppmärksamheten mot några av de omständigheter som omger skolpersonalens dagliga arbete. Syftet med detta är att ge en kontext till skolpersonalens resonemang och handlande. I inled- ningskapitlet diskuterade jag Dorothy Smiths (1987, 1999) begrepp ”ruling relations” och hur hon menar att vardagliga relationer genomkorsas av maktrelationer, medierade via sådant som lagar, förordningar, ekonomi och byråkrati. Min ambition är att i detta kapitel visa hur sådana, i Smiths (1987, 1999) mening, styrande relationer griper in i Centrumskolans lokala kontext och får betydelse för den sociala praktik som tar form i skolan. Tex- ten är strukturerad på så sätt att jag inleder med en historisk tillbakablick i några av skolans styrdokument, dels för att visa att differentieringen ”svenskar” respektive ”invandrare” har en lång tradition i skolsamman- hang, dels för att kasta ljus över att kategorin invandrarelever redan på ett tidigt stadium gjordes till en problemkategori i de dokument som legat till grund för skolpersonalens arbete. Dokumentgenomgången innebär också en
utveckling av diskussioner jag förde i kapitel 1, avseende skolans styrdoku- ment. Därefter riktar jag uppmärksamheten mot den omstrukturering som skolan genomgått under 1990-talet, med fokus på hur dessa reformer reflek- teras och skapar villkor för de avvägningar som skolpersonalen gör i sitt ar- bete. Avslutningsvis närmar jag mig de som arbetade i Centrumskolan. Bland annat uppehåller jag mig vid det faktum att skolans personal utgör en tämligen etniskt homogen grupp, det vill säga att stora flertalet av dem som arbetar i skolan kan definieras som etniskt svenska.