Efter att ha undersökt hur föreställningar om kön och kultur omsätts i handling och skapar bilder av invandrarkillar som tillskrivs betydelse i skollivet, går jag nu vidare med att utröna hur konstruktioner av invand- rartjejer tar form. Detta inleder jag med att diskutera den osynlighet som dessa elever sammankopplas med.
Det faktum att flickor i allmänhet, oberoende av etnicitet, ges mindre uppmärksamhet i skolan samtidigt som de uppfattas vara mer skolinrik- tade än pojkar är väldokumenterat.97 Forskning talar för att könsmönst-
ren i skolan är under förändring, men omdaningen ser som Elisabeth Öhrn
95 Se även Sewell (1997) och Gillborn (1990) för ett resonemang om att lärares upp-
märksamhet på ”svarta” killar framför allt tycks koncentreras till deras kroppar snara- re än deras hjärnor, och hur detta är kopplat till att de uppfattas vara fysiskt större, mer sexuellt intresserade, mer våldsbenägna och som en följd av detta även uppfattas som mer hotfulla än andra elever.
96 Se även Blair (2001) för en diskussion om hur skolans personal ofta är problema-
tiskt omedveten om den spänning som opererar när ”svarta” elever har förväntningar på sig att handla individuellt, samtidigt som de blir bedömda och analyserade som del av en grupp och ett större kollektiv.
97 Se till exempel Öhrn (2002) för en översikt av framförallt svensk men även interna-
(2000) poängterar, olika ut för skilda grupper av pojkar och flickor. Ett exempel på en sådan förändring är att det i genusrelaterad skolforskning från senare tid talas om en ny kategori flickor, de så kallade ”nya flickor- na” (se t ex Öhrn 2002) vilka beskrivs som utåtriktade, aktiva och själv- säkra.98 På samma gång som denna kategorisering pekar mot en spännan-
de förändring av elevers könsmönster, förefaller den även framträda som ett kodord för ”svenska” flickor, det vill säga som en benämning vilken underförstått relaterar till svenskhet. Det tycks alltså vara fråga om att flickor identifierade som icke-svenska inte förknippas med ett beteende som handlingsutrymme och förändring. Dessutom blir dessa flickors egna röster sällan hörda i forskningssammanhang, snarare är det andra som gör sig till tolkar för dem och deras handlande och detta mönster återspeglas även i Centrumskolan.99
Överhuvudtaget var det inte särskilt vanligt att lärarna talade om ”in- vandrartjejer” eller ”invandrarflickor”, vanligtvis talade de om invand- rarelever, vilket outtalat och för det mesta syftade på killar. Det var främst i intervjusammanhang som kategorin invandrartjej gjordes explicit och då med anledning av de frågor jag formulerade. Flera lärare konstaterade att de ”knappt märkte av invandrarflickorna”. Förutom detta beskrev de dem ofta som ”väldigt ambitiösa”, ”skötsamma” och ”duktiga med skolarbe- tet”, inte sällan med ett tillägg om att många av dessa flickor uppnådde goda skolresultat, trots att de måste hjälpa till mycket hemma med hus- hållsarbete och passning av mindre syskon. Att lärarnas omdömen präglas av en stark sympati för dessa flickor är inte att ta miste på, inte heller de milda blickar som ofta gav sig tillkänna i samtal om ”invandrarflickor”.
När jag i intervjuer med lärarna tog upp mina iakttagelser av att deras resonemang om invandrarelever trots sin könsneutrala framtoning i första hand tycktes avse killar, verkade det skapa förvirring. Några sa att de ald- rig reflekterat över saken, andra blev överraskade av dessa observationer och någon gav uttryck för en aha-upplevelse, ”det har jag aldrig tänkt på förut, det är ju ändå rätt stor skillnad mellan killarna och tjejerna, det måste jag fundera på”. Skillnaden som åsyftas här handlar i hög grad om att killarna avses vara dominerande och utagerande, medan tjejerna ses
98 Se även Epstein m fl (1998) för en intressant feministisk analys av den allmänna
skoldebatten i Storbritannien, där flickors skolframgång mynnat ut i vad författarna beskriver som en moralisk panik över pojkars sämre skolprestationer. De menar även att denna panik inte kan begränsas till enbart den brittiska kontexten, utan även har giltighet för stora delar av den anglosaxiska världen.
99 En skolstudie som utgör något av ett undantag från detta är Cederbergs (2006) av-
handling Utifrån sett, inifrån upplevt: Några unga kvinnor som kom till Sverige i ton-
åren och deras möte med den svenska skolan. Cederbergs analys baseras inte bara på
flickornas erfarenheter och berättelser utan framställer också flickorna som aktivt handlande subjekt.
som tillbakadragna och därför ”nästan inte märks”. Lena som under en intervju med viss förvåning konstaterade att hon inte ”märker av invand- rarflickorna särskilt mycket”, kommenterade sig själv i nästa andetag med orden, ”men dom kanske är vana vid det, att inte synas, det är ju en annan kultur om man säger så”. Med dessa reflektioner från lärarna sammanfat- tas på ett träffande sätt vad jag ser som skolans grundläggande förståelse av dessa elever.100 Mitt bestående intryck är att de tjejer som infogades i
kategorin invandrartjejer inte heller upptog särskilt mycket av skolperso- nalens vardagliga konversationer eller mötesdiskussioner. Med tanke på att de sällan uppfattades vara till besvär eller ställa till med problem och lärarna ofta brottades med ett knappt tidsutrymme, var det snarare di- lemman av akut karaktär som gavs prioritet på lärarmöten och där var dessa elever sällan inbegripna.
För att göra bilden av den osynlighet som omger ”invandrartjejer” nå- got mer komplex tar jag hjälp av etnologen Beatriz Lindqvists (2002) stu- die av kvinnliga högskolestudenter med bakgrund från Mellanöstern. Ut- ifrån dessa kvinnors skildringar av hur de under hela sin uppväxt blivit be- traktade som offer för traditionella och patriarkala familjemönster; som ”invandrartjejer”, ”traditionsbundna” eller ”ofria”, drar Lindqvist slutsat- sen att det egentligen bara finns två alternativa identiteter för dem att iklä- da sig. Endera en identitet som invandrartjej/kvinna, i linje med min redo- görelse ovan, eller en identitet som svensk. För att formulera det på ett an- nat sätt, antingen en identitet som olik svenska tjejer eller en identitet som lika, vilket på samma gång bortser från deras specifika erfarenheter av att växa upp i Sverige i en familj med bakgrund från Mellanöstern och hur denna uppväxt kan skilja sig från andras erfarenheter. En viktig aspekt i de kvinnliga studenternas berättelser handlar om att båda positioneringar- na görs utifrån majoritetens premisser, varvid deras egna erfarenheter en- dera förnekas eller osynliggörs. Det är vid denna frustration, att inte bli förstådd eller sedd utifrån sitt eget sammanhang, som Lindqvists infor- manter uppehåller sig. De upplever sig vara fångade i en paradox, där de- ras egna erfarenheter pekar mot skillnader, men där dessa skillnader inte finner acceptans varken bland lärare eller andra studenter, vilka i sin iver att inte göra skillnad ihärdigt framhåller allas likhet.
100 Antaganden som dessa om ”invandrarflickors” situation återfinns även i flera do-
kument som rör skolans verksamhet. I Skolkommitténs delbetänkande står bland annat följande att läsa: ”Flickorna får ofta en speciellt utsatt ställning. De förväntas t ex i många medelhavskulturer, spela en passiv och underordnad roll, som helt avviker från den svenska skolans jämställdhetsideologi” (SOU 1996:143:31).
Problematiska resonemang liknande detta återfinns även inom forskningen, se till ex- empel Sjögren (1993) för en analys som på liknande sätt söker utkristallisera en speci- fik medelhavskultur, dess inverkan på köns- och familjerelationer, samt hur dessa skil- jer sig från svenska ideal om jämställdhet.
Olikhet och likhet är teman som även Georgina Tsolidis (2001) tar fasta på i en granskning av centrala policydokument som omger skolans arbete med genusfrågor och mångkulturell undervisning i Australien. Inte så överraskande visar hennes analys att trots att den policy som omger genus- relationer framför allt företräds av idéer om likhet och den mångkulturella policyn i sin tur främst upptas av antaganden om skillnader, så konstrue- ras flickor från etniska minoriteter på samma sätt. Det tycks med andra ord inte ha någon betydelse om betoningen i det ena fallet ligger på likhe- ter och i det andra på skillnader, konstruktionerna av dessa flickor tycks bli de samma. Oavsett idéer om likhet eller olikhet, finner Tsolidis att des- sa flickor omges av en osynlighet och att de i båda kontexter förstås i ter- mer av problem och brister och beskrivs som offer för kulturkrockar.
Även om dessa studier talar för att ”invandrartjejer” och ”invandrar- kvinnor” positioneras i en spänning mellan likhet och olikhet i skilda ut- bildningssammanhang, verkar skolpersonalens konstruktioner av dessa elever och i kontrast till fallet med ”invandrarkillar”, inte ha en lika tydlig koppling till skolsammanhanget. Jag vill snarare föreslå att konstruktioner av ”invandrartjejer” i hög grad är relaterade till skolpersonalens idéer om svensk jämställdhet, och istället för att osynliggöras blir de snarare väldigt uppmärksammade i sammanhang som rör könsrelationer och jämställdhet.