Etnologen Jonas Frykman som intresserat sig för skolans utveckling och förändring under 1900-talet menar att skolan, som under hela folkhems- epoken befunnit sig i centrum av samhällets uppmärksamhet, under 1990- talet ”stilla och obemärkt” (Frykman 1998:11) rörde sig ut från samhällets intressefokus. Med andra ord, samtidigt som skolan genomgick en gigan- tisk omstrukturering visade samhället i allmänhet ett påfallande ointresse för såväl skolans utveckling som utbildningsfrågor. Skolan varken debatte- rades eller engagerade i någon större omfattning och enligt Frykman har ingen tidsperiod under hela 1900-talet präglats av ett motsvarande ointres- se för skolan som just detta decennium. När skolan runt millenniumskiftet återigen ställdes i samhällsdebattens rampljus skedde detta, som Frykman visar, i första hand med utgångspunkt från ett krisperspektiv som skapade ”moralisk panik” kring en rad missförhållanden.54 Däribland bristande
ordning och kunskaper, lärares låga löner, pressade arbetsmiljö och från- varo av arbetsglädje. Men knappast i relation till frågor som rör skolans strukturella omvandling, vilket ter sig anmärkningsvärt med tanke på den gräns som 1990-talet markerar mot de föregående årtionden vad det gäller skolans sociala ambitioner.
Så här långt har jag tecknat några konturer av de reformer som skolan varit föremål för under senare tid och hur dessa omställningar inte bara får betydelse, utan i Smiths (1987, 1999) mening också blir styrande för den sociala organisation som tar form på lokal nivå. Redogörelsen talar för ett både intrikat och mångfacetterat samspel mellan en rad dimensioner rela- terade till faktorer som elevsammansättning, ekonomiska förutsättningar,
54 Begreppet moralisk panik kommer från ungdomsforskaren Stanley Cohen (1980)
som med utgångspunkt från 1960-talets konflikter mellan ”mods” och ”rockers” i England, visar på massmedias aktiva roll i den panikstämning som blossar upp kring olika sociala fenomen i samhället.
skolans rykte, medieskildringar och mätbara resultat. Jag har ringat in hur dessa omständigheter iscensätts och producerar sociala relationer i Cent- rumskolan. För att ta det mera bildligt hur förändrade direktiv och för- ordningar ”kommer in” i Centrumskolan och hur den lokala praktiken och de villkor som är förbundna med skolans förändring krokar tag i var- andra och organiserar sociala relationer. Vad jag visat är att skolans elev- sammansättning, avseende elever identifierade som svenskar respektive in- vandrare, i förening med de betygsresultat som skolan förmår prestera, tycks vara av central betydelse för det rykte som kommer att produceras runt den enskilda skolan. Redogörelsen talar också för att Centrumskolan balanserar mellan dessa faktorer, å ena sidan kan den visa upp goda be- tygsprestationer, men å andra sidan brottas den med att de ”svenska” ele- verna ska bli för få i relation till antalet ”invandrarelever”. I båda fallen är det dock närvaron av kategorin invandrarelever som görs till ett problem för skolan, vilket skolpersonalens ställs inför att hantera på något sätt. Allt medan ”svenska” (medelklass)elever snarare uppfattas borga för en rad positiva kvalitéer med hänseende på skolans verksamhet.
Även om det fanns gott om lärare, förmodligen det stora flertalet, som inte i första hand såg ”invandrarelever” som ett bekymmer i sig, tenderade deras handlande ändå att ske utifrån en sådan ståndpunkt när de står inför de villkor som omstruktureringen av skolan skapar. Mot bakgrund av att föräldraprotester upplevs som vanskliga att utmana, därför att de riskerar resultera i ett bortval av skolan, ställs skolpersonalen inför såväl nya reali- teter som ett begränsat handlingsutrymme. Med en nyetablerad friskola inpå knutarna som lockar elever, förefaller även den lina varpå lärarna i Centrumskolan utför sin balansakt mellan å ena sidan sociala ambitioner och å den andra sidan förväntningar och krav från föräldrahåll, ha blivit allt slakare. Sett till mina iakttagelser från Centrumskolan blir det också tydligt att skolan numera befinner sig i en situation där externa aktörer, såsom media och en bred allmänhet, inte bara ges möjlighet, utan även ak- tivt tar sig möjligheten, att utöva inflytande på skolans verksamhet (jfr Blidberg m fl 1999).
För att återknyta till Frykman och den diskussion han efterlyser om sko- lans verksamhet, dess sociala samspel och dagliga undervisning, menar jag att iakttagelserna från Centrumskolan snarare talar för att sådana diskus- sioner blockeras till följd av den fokusering som sker på resurser, betyg och rykten.
På samma gång syns det vara en förenklad analys att hävda att det framförallt är 1990-talets skolreformer med sitt marknadstänkande som skapat en utsatt position för kategorin ”invandrarelever” och på så sätt reducera orsakssambanden till enbart dessa aspekter. På liknande sätt som den brittiske skolforskaren Maud Blair (2001) menar jag att en sådan slut- sats inte bara framstår som alltför enkel, den riskerar även att vilseleda. För om det enbart vore skolreformernas marknadsanpassning som skapat
den fokusering och stigmatisering som sker av ”invandrarelever”, skulle det också vara fullt rimligt att dra slutsatsen att bara vi lyckas avskaffa vissa av omstruktureringens värsta problem och avarter, så skulle också detta vara ur världen. Riktig så enkelt ter det sig dock knappast, inte minst med tanke på att elever identifierade som invandrarelever nästan från grundskolans begynnelse särskiljts som en problematisk och avvikande elevkategori i skolans styrdokument. Blair, som med utgångspunkt från det brittiska skolsystemet undersökt och analyserat ”svarta” elevers skolsi- tuation, menar att marknadsanpassningen av skolan snarare bidragit till att fördjupa och förtydliga den exkludering som ”svarta” elever varit ut- satta för redan långt innan skolans systemförändring var ett faktum. För- utom den brittiska skolomvandlingens många likheter och paralleller med de reformer som genomförts i Sverige, menar jag att Blairs analys är intres- sant även för det svenska sammanhanget och att den aktualiserar angeläg- na frågor. I synnerhet med avseende på hur etnicitet som kategori vävts in i omstruktureringen av skolan och i vad mån detta skapat en tilltagande stigmatisering av elever identifierade som icke-svenska.
Med avstamp i detta resonemang om konkurrens, renommé och betygs- statistik fortsätter jag nu att undersöka hur etnicitet görs centralt i de skol- kategoriseringar som tar form och hur dessa ges betydelse i skolpersona- lens vardagliga handlande. Därmed lämnar jag också skolans övergripande nivå avseende politiska beslut, direktiv och policy, för att istället närma mig Centrumskolans lokala praktik.