Att invandrarkillen uppfattas utgöra en större utmaning för skolans per- sonal än andra elevkategorier blir tydligt utifrån många olika kommenta- rer och ståndpunkter. Till att börja med krävs det, som Gunnel sa, att man agerar som en gammaldags skolfröken gentemot dessa elever.
Man kan inte vara en snäll fröken, det misstolkas av invandrareleverna (syftar på killar) då börjar dom genast strula och utnyttja det hela. Man måste faktiskt vara lite som en gammaldags fröken mot dom.
Detta förmedlade hon som ett viktigt budskap till skolans nyanställda och då kanske särskilt till yngre kvinnliga lärare. Stine i sin tur resonerade näs- tan likadant när vi talade om saken.
Man måste vara mycket strängare mot invandrarelever (syftar på killar) annars lyder dom inte. En skillnad mellan dom svenska eleverna och in- vandrarna är att dom inte bryr sig om en tillsägelse från en lärare dom inte känner, alltså någon dom inte blir undervisade av. Om en sån lärare säger till bryr dom sig nästan aldrig. Men om klassföreståndaren eller någon an- nan lärare dom känner säger till, då rättar dom sig efter det. Det kanske beror på att dom vet att klassföreståndaren antagligen ringer hem om dom inte lyder och att dom då får skäll hemma. För dom vet att föräldrarna vill att dom ska sköta sin skola.
Lena i sin tur upprepade att ”invandrarkillars” beteende måste ses som be- stämd av deras kultur.
Deras dominerande beteende handlar om deras kultur, jag menar det lig- ger i deras kultur att vara lite högljudda och grova i språket mot varandra. Dom fostras till att försvara sin familj och bli en cool man.
När jag antydde en tveksamhet inför detta modifierade Lena sig något, men utan att överge sitt ursprungliga resonemang.
Man kanske inte kan säga att invandrarkillar är bråkiga rakt av. Men om man generaliserar lite, så har dom en tuffare attityd och det ligger i deras uppfostran. Det är likadant med dom invandrarmän jag själv känner, dom är likadana, på något sätt har det ändå med deras kultur att göra.
Tobbe gjorde en liknande ansträngning i sina försök att övertyga mig när han anade att jag inte reservationslöst instämde i hans argumentation om ”invandrarkillars kultur”.
Det är kulturen! Jag har själv kompisar från Iran, Irak och forna Jugosla- vien och vet att dom har ett annat sätt att uttrycka sig. Det har med deras kultur att göra, dom har en annan mentalitet.
På samma gång som Tobbe höll fast vid att det är killarnas ”kultur” som får dem att både synas och höras mer än andra elever, ansåg han också att denna ”kulturskillnad” tenderar att drabba dem orättvist hårt. Att de på sätt och vis blev ojust bemötta med tanke på detta och därmed lite av offer för sin kultur.
Om man tittar på kulturen så är invandrarungdomar mera utåt. Dom sä- ger direkt vad dom tycker om saker och ting, medan svenskar säger vad dom tycker bakom hörnet. Och så är det ju på skolan också. Jag tycker att invandrarna blir orättvist bemötta med tanke på det. Om man till exempel går på en svensk kille när han står och röker på skolgården, så går han bara iväg och röker någon annanstans där han inte syns. Men det gör inte invandrarkillen, han står kvar och käftar tillbaka. Han säger rakt ut att han tycker det är en dum regel eller vad han nu tycker.
Det är ofta vanskligt att använda sig av citat som är lösryckta från sitt sammanhang, eftersom de öppnar för oändligt många tolkningsmöjlighe- ter. Genom att foga samman dessa spridda lärarkommentarer, uttalade i olika sammanhang, blir det dock möjligt att visa på de element som till- sammans bildar en både typisk och vanligt förekommande bild av ”in- vandrarkillen” i Centrumskolan. Kommentarerna binds även samman av det skolmässiga sammanhanget, det vill säga att de uttalas och görs i rela- tion till en specifik institutionell kontext. Fram träder en bild av att ”in- vandrarkillen” är en elev som på lite olika sätt utgör problem för skolan. Inte minst uppfattas han utmana skolans regler och normer och för att han inte ska ta sig ett alltför stort spelutrymme, anses han behöva hanteras med fast hand. Enligt Gunnel är det dock inte särskilt lockande att agera som en gammaldags skolfröken. Den lärarrollen associeras med kateder- undervisning och en mässande lärargestalt, som förknippas med en tid långt bort från det som kännetecknar 2000-talets lärarideal. En gammal- dags skolfröken tycks med andra ord inte vara förenlig med en modern skola där lärare förväntas agera handledare åt självständigt arbetande ele- ver, med förmåga att på egen hand planera och ta ansvar för sitt skolarbe- te (SOU 1997:121). Eftersom ”invandrarelever” och i synnerhet ”invand- rarkillar”, i viss mån även kategorin ”svagpresterande elever”, inte uppfat- tas vara riktigt mogna att ta ansvar för sitt skolarbete på det självständiga sätt som lärarna eftersträvar, ser lärarna sig dessvärre vara hänvisade till mer traditionella arbetsformer vad det gäller dessa elever. ”De behöver traditionell undervisning” instruerade Gunnel en av de nyanställda lärar- na. Även om denna lärarroll framstod som nödvändig i relation till en del
av skolans elever, var den alltså varken särskilt eftertraktad eller uppskat- tad. Snarare beklagade lärarna hur oinspirerande det kunde vara att gå till en lektion, där de redan på förhand visste att de måste agera som en gam- maldags skolfröken.