Jag har tagit min mat och blickar ut över matsalen för att hitta en lämplig plats där jag kan sätta mig. Jag försöker i möjligaste mån följa lärarnas exempel ”att sprida sig bland eleverna” och inte sitta tillsammans med nå- gon annan vuxen. Det innebär att man i första hand slår sig ner hos någon
som ser ensam ut, där det verkar oroligt eller hos en elev som man har ett ärende till. Jag ser Zahra, som jag känner igen från några lektioner jag följt i ”svenskatvå”. Zahra ser man nästan alltid tillsammans med Leila, Poran och Mahtab, men i dag sitter hon för sig själv. Jag går fram till hen- ne och frågar om det är okej att jag sätter mig hos henne. Efter att jag sla- git mig ner upptäcker jag att Zahra i princip ätit färdigt, men innan hon reser sig hinner jag fråga vart de andra tjejerna är någonstans. Zahra be- rättar att de ”har matjouren”, vilket innebär att de assisterar i köket med att plocka undan disken och torka av borden i matsalen. Men varför sitter inte Zahra tillsammans med några av de andra klasskamraterna? Jag frå- gar lite försiktigt om hon inte har någon annan att sitta med när de andra tjejerna har jouren. Hon svarar ”nej” och rycker lite lätt på axlarna, innan hon tar sin bricka och går. Jag tolkar hennes axelryckning som en undran över varför hon ska sitta tillsammans med någon annan när det är Leila, Poran och Mahtab som är hennes kompisar och inser att min fråga kanske ter sig lite märklig. Hur många gånger har jag inte också sett Zahra, Leila, Mahtab och Poran sitta tätt ihopträngda i någon av korridorens fönster- smygar. Vända mot varandra och tillsynes uppslukade av sina samtal, som knappast signalerar plats för någon mer i gänget. Deras klassföreståndare ser dem som oskiljaktiga, ”ser man en av dem, ser man strax också de andra”, brukar hon säga. Det är dessa tjejer som i många lärares ögon personifierar ”invandrartjejerna i 7D”.
När Zahra gått låter jag blicken vandra över matsalen och eleverna som sitter vid borden, slås ännu en gång av hur uppdelade deras placeringar är. Varje gång jag äter i matsalen ser det ut likadant. Längst ner i ena hörnet sitter de flesta killarna från centrumområdet. Bland dem sitter också några enstaka elever från Eken, mer precist de som, enligt lärarnas sätt att se, ”inte sköter sig”. Just de här borden står nästan alltid under uppsikt av någon lärare, men det är ändå ganska få som väljer att slå sig ner där och äta sin lunch. De flesta står mest bara där, någonstans i närheten av bor- den och ger intryck av att vara upptagna av något annat samtidigt som de håller noga utkik på vad som händer kring just dessa bord. Killarna som sitter vid dessa bord pratar högt, de både hörs och syns på långt håll. Ofta blir det konflikter mellan dem och någon lärare, därför att de inte vill ta av sig jackan eller mössan. Ingetdera är tillåtet i matsalen! Men uppenbart är det inte bara lärarna som riktar sin uppmärksamhet mot dessa killar, även jag fastnar med min blick på dem. Vid borden längre ner, där jag själv sitter just nu, brukar eleverna variera lite. Det kan vara killar från Centrum som sitter där också, men då i mindre grupper om två eller tre stycken och runt dem blir det sällan några konflikter, om exempelvis kep- sar – som är deras vanligaste huvudbonad. De är helt enkelt betydligt lug- nare där än hos killarna nere i högra hörnet. Vid dessa bord sitter även större grupper av killar från Eken, ibland inträffar det också att någon en- staka kille från Centrum sitter tillsammans med dem. Även mindre grup-
per av tjejer från Centrum, så som Zahra, Leila, Poran och Mahtab, bru- kar sitta vid dessa bord.
Den andra sidan av matsalen är en tydlig tjejsida. Där sitter de allra flesta tjejerna från Eken, antingen tillsammans med andra tjejer från Eken eller tillsammans med enstaka killar. På den sidan sätter sig också de flesta lä- rarna, kanske för att det är lugnare där. De pratar mycket med eleverna, dröjer sig kvar och verkar trivas. Nästan mitt i matsalen, väl synliga och i blickfånget för de allra flesta i matsalen, sitter elever och lärare från förbe- redelseklasserna från en intilliggande skola. Trots att de sitter så att nästan alla andra kan se dem är det som om ingen ändå riktigt ser dem. Förutom en och annan av killarna från Centrum som ibland går fram och hälsar på någon av dem.
Det var ganska sällan jag förde några direkta samtal med eleverna, därför har jag inte heller pratat med dem om deras placeringar i matsalen och de- ras reflektioner kring detta. Det har inte heller varit min ambition och därmed speglas elevernas erfarenheter och utsagor kring det som försiggick i skolan bara i marginell omfattning i mitt material. För att få några in- fallsvinklar på elevernas uppdelade och, som jag uppfattar det, oföränder- liga placeringar i matsalen tar jag därför hjälp av pedagogen Ing-Marie Parszyk (1999), som i sin avhandling En skola för andra undersöker hur ”minoritetsungdomar” upplever sin skolsituation. Eleverna i Parszyks stu- die berättar om upplevelser av att ”svenska” klasskamrater tar avstånd från dem och håller sig för sig själva och beskriver att de därför känner sig hänvisade till att umgås med andra ”minoritetselever”. Deras redogörelser vittnar även om subtila och svårtolkade erfarenheter av orättvis behand- ling, som förmedlas via blickar, upplevelser av att inte bli tilltalad, känslor av att de själva eller den etniska grupp eller religion de identifierar sig med ogillas eller att lärare och andra elever besväras av deras frågor. Flera ele- ver i Parszyks studier ger uttryck för att de känner sig hotade av ”svenska” klasskamrater. Inte via öppet våld, som man kanske skulle kunna tro att de menar, men av det tysta avståndstagande som de upplever att de möts av. Utifrån detta menar en del att umgänget med andra ”minoritetselever” inte bara ger trygghet, utan även erbjuder en form av skydd mot sådant bemötande från andra elever.71
71 Se även Motsieolas (2003) rapport Det måste vara något annat, som skildrar barn
och ungdomars upplevelser av vad de kallar smygrasism. Något som i dessa skildringar syftar på en spänning mellan det som kan definieras som synligt respektive osynligt i omgivningens förhållningssätt. Motsieola visar också att denna smygrasism inte alltid är så tydlig i sina uttryck, att det inte alltid är möjligt att fånga när utanförskap konkret görs och den osäkerhet som detta skapar hos de barn och ungdomar hon intervjuat.
Parszyks iakttagelser öppnar för att det uppdelade umgänget jag iakttog i matsalen skulle kunna vara uttryck för liknande erfarenheter som eleverna i Parszyks studie beskriver. I följd av detta möjliggörs även tanken att Zahra, Leila, Poran och Mahtabs intensiva umgänge med varandra inte enbart speglar en stark vänskap, utan också kan ha inslag av att de är hänvisade till att umgås med varandra och att deras vänskap utgör ett stöd för dem.
Även Tsolidis (2001) har intresserat sig för elevers umgängesmönster på skolgården och hur dessa är relaterade till framförallt kön och etnicitet och konstaterar i följd av detta att ”etniska minoritetsflickor” var de mest iso- lerade eleverna i hennes studie. I den mån dessa flickor alls hade relationer med andra elever så var det med ”etniska minoritetspojkar”. Däremot fö- rekom det nästan inget umgänge mellan ”etniska minoritetsflickor” och ”etniska majoritetselever”, alltså varken med pojkar eller flickor ur denna grupp. ”Etniska minoritetspojkar” hade däremot relationer med elever ur samtliga kategorier, det vill säga såväl ”etniska minoritetsflickor” som pojkar och flickor från den ”etniska majoriteten”. Detta är ett mönster jag känner igen från min egen studie och avser att återkomma till i ett senare kapitel.
Mot bakgrund av de likheter som Parszyks och Tsolidis studier visar med mina iakttagelser från matsalen, framstår det som rimligt att tänka sig att såväl etnicitet som kön även i Centrumskolan har en viktig betydelse för de interaktionsmönster som utvecklas mellan eleverna. För att återkny- ta till Parszyk menar hon att det uppdelade umgänget mellan ”svenska ele- ver” respektive ”minoritetselever”, som hon fann i sin studie, inte heller enbart kan förstås i relation till ”svenska” klasskamraters inställning. Det måste också, som hon understryker, ses som ett tecken på att skolans per- sonal i alltför liten utsträckning ingriper för att uppmuntra en kommuni- kation mellan eleverna. Hur ser Centrumskolans lärare på detta och hur resonerar de kring det umgängesmönster tog form i elevernas samvaro med varandra?