Ett av de områden där det skett en ökad formalisering, men där det samtidigt finns en strävan efter mer struktur, gäller anställningsprocessen inom forskar-utbildningen. Adam efterfrågar exempelvis ett mer enhetligt antagningssystem till forskarutbildningen än vad som finns idag.486 Han hänvisar till den statliga utredning som presenterades 2004.487 I denna utredning föreslogs en mer formaliserad antagningsprocess till forskarutbildningen med en samlad antagning en gång per år där ett antal stöd utlyses samtidigt. Även om ett sådant system aldrig genomfördes, anser han att det hade varit önskvärt. Det hade gjort
485 Hans, naturvetenskaplig fakultet.
486 Adam, naturvetenskaplig fakultet.
antagningsprocessen öppnare och skulle leda till en bättre rekrytering av doktorander än idag, som han menar ”är lite ad hoc”.488
Samma sak påpekas av Maria som anser det var lite olyckligt att doktorander ibland kommer att antas på olika tidpunkter under året:
/…/ det är inte så bra för doktoranden heller, för att vi har försökt skapa en dynamism med ett antal doktorander som får en bra forskningsmiljö, men kommer de in så där enstaka på väldigt utspridda tider då får de inte den gemenskapen heller.489
Det minskade antalet doktorander som antas vid olika tillfällen riskerar enligt henne att påverka forskningsmiljön negativt, men uppfattas även göra det svårt för doktoranderna att få en bra gemenskap på institutionen.
Som nämndes ovan kunde en institution tidigare i stort sett anta alla behöriga studenter till forskarutbildningen, så länge de hade godtagbara villkor. Vad som sedan definierades som godtagbara villkor var upp till institutionerna att bestämma. Erik beskriver det gamla systemet innan reformen 1998 på följande vis:
/…/ förr i tiden så var det ju ingen hejd på antagningen, alltså på 80-talet och 90-talet var det en himla många doktorander och det var en orsak till, en orsak till att den här reformen genomfördes /…/ 490
Fram tills 2007 när intervjuerna genomfördes verkar det ha skett en förändring när det gäller själva antagningsprocessen som framstår som mer formaliserad än tidigare. Erik menar vidare att det gamla systemet hade sin charm och sina fördelar, men samtidigt fanns det också ”en massa dödkött i systemet och det, det blir ju borttrimmat nu”. Det som sker nu är att forskarutbildningen i större utsträckning får ”en mer strömlinjeformad form”.491 Erik framhåller att han är ”lite kluven till detta”, och att det har både sina för- och nackdelar. Tidigare var det så att doktoranden ”kunde kosta på sig att gå in i återvändsgränder och backa
488 Adam, naturvetenskaplig fakultet.
489 Maria, humanistisk fakultet.
490 Erik, humanistisk fakultet.
och köra framåt och så. Då blir man ganska så lärd och bildad under tiden”.492 Att vara bildad är således något som framhålls som positivt och eftersträvansvärt och kan kopplas till bildningsidealet som bland annat framhölls starkt inom humboldtsidealet. Å andra sidan kan det vara:
/…/ bra att man får en ganska så … enig eller kanske lite strömlinjeformad kader av doktorander, men det är ändå sådana man vet har kapacitet och med stor sannolikhet kommer att bli klara /…/ 493
Erik tycker att det är dubbelt, samtidigt medger han att han ändå ”lite grann är anhängare av den nya ordningen” i alla fall till ”55 procent nåt sånt där”. Att forskarutbildningen blir mer enhetlig eller strömlinjeformad uppfattas således både som positivt och negativt.
Vid den humanistiska fakulteten har antagningsförfarandet tagit en mer centraliserad karaktär. Där fördelar fakultetsnämnden ett antal doktorandstöd mellan de olika institutionerna baserat på ett antal kriterier som exempelvis hur lyckosamma de hittills varit i att få doktorander disputerade. Systemet bygger på en till viss del prestationsbaserad fördelning, där de institutioner som bland annat har fått flest doktorander till disputation under året får en större tilldelning av utlysningar av doktorandstöd. Martin menar ett detta system fungerade bra så länge fakulteten hade en bra ekonomi, men:
/…/ nu när man sparar så har man glömt bort att de som är duktigast ska ha flest. Nu har man sagt att vi får ge alla en tjänst, eller nu får hälften en tjänst och de andra nästa år. Man tunnar ut det så att det blir löjligt, detta på grund av att man inte har tillräckligt med pengar till att ge alla. Och ska man ge dem som är duktiga och har en marknad så finns det andra som aldrig får någon tjänst. Det är också orättvist, man sitter i ett moment 22.494
Det verkar finnas delade känslor gentemot fakultetens fördelningssystem. Samtidigt som Martin verkar vara lite irriterad över att institutionen inte tilldelas fler doktorandtjänster, finns det samtidigt en förståelse för att det inte enbart går att ge tjänsterna till de institutioner som presterar bäst. Det skulle bli ett orättvist system. Ett liknande synsätt kommer till uttryck hos Erik som framhåller att
492 Erik, humanistisk fakultet.
493 Erik, humanistisk fakultet.
systemet nu baserar sig på en ”utspädningsprincip” samtidigt som han menar att detta är berättigat ”för att om man inte delar ut doktorandtjänster till de små ämnena så förtvinar de ju.” Återigen framkommer en dubbeltydighet i förhållande till fördelningssystemet. Dubbeltydigheten visar på en situation där ett mer marknadsanpassat prestationssystem möter, och till viss del krockar med, akademiska normer och värderingar som även bygger på små ämnens relevans och vikten av ”traditionsuppehållande”.495 Resultatet upplevs som ett moment 22.
Vid samma fakultet får varje sökande till forskarutbildningen skriva en avhandlingsplan som de söker in på, samtidigt som deras tidigare arbeten i form av exempelvis uppsatser också ligger till grund för antagningen. Institutionerna bedömer ansökningarna som kommer in och rangordnar de sökande och rekommenderar sedan fakultetsnämnden vem som ska bli antagen.
Vid den naturvetenskapliga fakulteten fördelar fakulteten en pott pengar till institutionerna som sedan själva får bestämma hur stor del av denna som ska användas till forskarutbildningen och vad som ska användas till annat. Pengarna är alltså inte öronmärkta för forskarutbildningen. Institutionerna väljer sedan hur många utlysningar av doktorandtjänster de vill göra och verkar sköta det huvuddelen ansökningsprocessen på egen hand. De sökande använder sig inte av några avhandlingsplaner vilket man gör vid den humanistiska fakulteten.
I många fall liknar antagningen till forskarutbildningen vilket annat anställnings-förfarande som helst. Ofta utannonseras stöden, ibland på både universitetets och arbetsförmedlingens hemsida. Ansökningar skickas in, de sökandes meriter bedöms, i vissa fall genomför institutionerna intervjuer med de mest kvalificerade och sedan väljs slutligen en sökande ut. Erik berättar: att
/…/ förra gången använde vi även intervjuer också faktiskt och det lär vi även göra den här gången också. … där vi alltså låter den sökande visa upp sig. Ibland om det söker någon utifrån som, som vi inte har sett förut är det nästa nödvändigt /…/ då sitter hela handledarekollegiet eller forskarutbildnings-nämnden som kan vara en manskara på åtta, nio personer och så sitter där en stackars doktorand, men det är ganska nyttigt det där faktiskt, att få önskemål
och förväntningar och intentionsdjup belyst i de här frågorna. Det kommer vi att upprepa den här gången också.496
Institutionen har själv valt att införa ett intervjumoment vid antagningen, vilket inte funnits innan. Eftersom detta uppfattades som ett bra förfaringssätt, och ibland till och med nödvändigt, kommer intervjuerna att upprepas vid nästa tillsättning. Antagningen har således formaliserats ytterligare efter egna lokala behov och önskemål och forskarutbildningen tagit ett ytterligare steg från utbildning till lönearbete.
Det finns naturligtvis större eller mindre avvikelser från denna beskrivning vid de olika institutionerna. I vissa fall har den sökande skrivit sin examensuppsats på institutionen och om handledaren sedan får externa anslag, faller lotten ibland på just denna person eftersom hon redan är bekant på och med institutionen. Handledaren vet då sedan tidigare att samarbetet fungerar bra. Men det finns även andra aspekter som påverkar antagningen, nämligen förekomsten av så kallade skuggdoktorander.497 Adam menar att:
/…/ det är klart, att letar man så finns det säkert en och annan skuggdoktorand här också. Jag vet inte om någon just här, men jag är övertygad om att det döljer sig här, sådant.498
Personligen så känner han inte till någon skuggdoktorand, men samtidigt är han övertygad om att de finns. Förekomsten av skuggdoktorander verkar inte uppfattas som något större problem. En av institutionerna har en tung kursdel i jämförelse med många andra institutioner och eftersom konkurrensen uppges ha ökat när det gäller antagningen på forskarutbildningen, börjar de som ”verkligen vill komma in” att läsa en del av doktorandkurserna redan på grund-utbildningen.499 På sätt kan de stärka sina grundpositioner vid antagningen. Detta upplevs inte vara något problem utan ses snarare som ”ett bra sätt att kunna tillgodoräkna sig” poäng.500 Samma uppfattning kommer till uttryck hos en annan ansvarig, som menar att detta var ännu vanligare förut:
496 Erik, humanistisk fakultet.
497 Det vill säga personer som deltar i forskarutbildningen utan att formellt vara antagna. Se även föregående
kapitel, not 378.
498 Adam, naturvetenskaplig fakultet.
499 Johan, naturvetenskaplig fakultet.
/…/ om vi går tillbaka lite längre i tiden så var det jättemånga som gjorde så. Det var i och för sig ett bra sätt. Det kunde ju doktoranden utnyttja till sin egen fördel /…/ 501
Genom att studenterna läser kurser innan de blivit antagna till forskaru-tbildningen har de många poäng som kan tillgodoräknas om och när de väl blir antagna. Detta i sin tur leder till att de kan lägga mer tid på att skriva själva avhandlingen eller att forskarutbildningen tidsmässigt går snabbare att gå igenom (och därmed kostar mindre för institutionerna). Att använda sig av skuggdoktorander uppfattas som ett ”sätt att kringgå systemet”.502 Det kan också tolkas som en översättning av de nya antagningsreglerna, snarare än en strävan efter ökad formalisering som diskuterats ovan. När färre doktorander kan antas och den ekonomiska situationen är mer ansträngd väljer institutionen att förbereda de blivande doktoranderna redan på grundnivå genom att ge dem tillgång till kurser på forskarutbildningsnivå. Styrteknikerna anpassas således till den egna verksamheten på lokal nivå. Skuggdoktoranderna kan samtidigt ses som en form av motmakt mot den politiska styrningen av antagning och finansiering av forskarutbildningen. De nya styrteknikerna leder till missnöje vid institutionerna som visar sitt motstånd genom att kringgå dem och på så sätt behålla delar av sin autonomi.
Johan berättar vidare att det traditionella upplägget vid hans institution har varit att doktoranden inte är knuten till något specifikt projekt när hon antas. Det har nästan sett det som en ”dygd” att låta doktoranderna orientera sig i ämnet under det första året på utbildningen innan de bestämmer sig för åt vilket håll de vill inrikta sitt avhandlingsarbete.503 På samma gång berättar han att de på institutionen av flera skäl ”haft en tendens att styra upp det lite mer” på senare tid, bland annat till följd av en ökad externfinansiering men också att det i vissa fall ”dröjt för lång tid” innan doktoranden bestämts sig. Detta har gjort att de idag går in för att se till ”att avhandlingsarbetet ska komma igång tidigare”.504 Dygden har fått ge vika för ett ökat behov av att styra upp utbildningen.
501 David, humanistisk fakultet.
502 David, humanistisk fakultet.
503 Johan, naturvetenskaplig fakultet.