I det här avsnittet kommer jag att ge en översiktlig presentation av hur forskar-samfundet diskuterar frågorna kring förändringar av forskaren och vetenskapens roll i förhållande till universitetet och det omgivande samhället. Detta är ingen heltäckande beskrivning, utan en övergripande genomgång av hur den akademiska logiken brukar förstås och diskuteras. Här presenteras ett antal förhållningssätt till vetenskapssamhället i stort, men också i vilka sammanhang kunskap produceras. Tanken är att detta stycke ska ge en överblick över vilka normer, förhållningssätt och former som användas idag för att beskriva vetenskapens etos.
Den uppsättning normer som historiskt kommit att förknippas med humboldtuniversitetet har formulerats mer konkret av forskaren Robert Merton. I det klassiska verket The Sociology of Science diskuterar han de normer som styr den akademiska kunskapsproduktionen och på vilket sätt vetenskapsmännen förhåller sig till dessa.137 Boken har fått stort genomslag inom forskarsamfundet och har debatterats flitigt. Merton urskiljer fyra institutionella imperativ som han menar ligger till grund för vetenskapens etos; kommunism (gemensamhet), universalism, oegennytta och organiserad skepsis, vilka tillsammans bildar akronymen CUDOS.138 Kommunism syftar till att vetenskap skapas socialt, i samarbete med andra och därmed kan ses som en kollektiv produkt. Den bygger på kunskap från tidigare forskning och tillhör därför samhället i stort, snarare än den enskilda forskaren. Universalism är ett uttryck för att forskningen ska bedömas efter själva produkten och inte forskarens sociala attribut. Aspekter som kön, ålder, etnicitet etc. ska därför vara ovidkommande i sammanhanget.
135 Melander (2006) s 27.
136 Sörlin (2003) s 277.
137 Robert Merton (1973) The Sociology of Science. Theoretical and Empirical Investigations. Chicago: The University of
Chicago Press.
138 Märk väl att den svenska översättningen av begreppen inte bildar akronymen. De engelska begreppen är
Vetenskapen ska även vara opersonlig samt vara öppen och tillgänglig för alla. Oegennytta handlar om att forskaren ska vara omutbar och neutral i sitt förhållningssätt till vetenskapen, samtidigt som hon också ska sträva efter objektiv och sann vetenskap. Organiserad skepsis tar sin utgångspunkt i att vetenskapsmannen bör ha ett kritiskt förhållningssätt till sin omvärld. Dessa fyra imperativ är något som forskarna, enligt Merton, ständigt måste förhålla sig till, för att forskningen ska kunna uppfattas som ”god vetenskap”, och för att den ska accepteras av det övriga forskarsamhället och samhället i stort.
Imperativen har kritiserats av flera andra forskare, bland annat vetenskaps-sociologen Thomas Brante. Brante riktar kritik mot att Mertons normer är baserade på en positivistisk vetenskapssyn, men också att de bygger på implicita verklighetspåståenden.139 Han menar att Merton ser imperativen som en idealtyp, den normala ordningen, där konflikter och motsättningar enbart ses som tillfälliga störningar. Detta innebär att de lagar och den ideologi som gäller i övriga samhället, enbart är tillfälliga avvikelser inom det vetenskapliga samhället.140 Brante ställer därför upp motnormer i kontrast till imperativen: partikularism, privat ägande, egennytta, organiserad dogmatism och emotionellt engagemang, för att undersöka om det vetenskapliga samhället verkligen är så avskilt och harmoniskt som Merton tycktes mena. Brantes slutsats blir att dessa motnormer är minst lika plausibla som Mertons imperativ. Detta innebär att det snarare tycks vara så att både imperativen och motnormerna existerar samtidigt, vilket Brante menar kan leda till både konflikter och motsättningar inom forskar-samhället.141
Fysikern John Ziman framhåller i sin tur, att de mertonska normerna tycks vara under uppluckring.142 Ziman talar om vetenskap i form av en akademisk kultur och menar att denna kultur håller på att förändras i och med framväxten av vad han kallar för en ”postakademisk vetenskap”, vilken öppnar upp för nya typer av vetenskapliga normer.
139 Thomas Brante (1981) Vetenskapens struktur och förändring. Lund: Doxa.
140 Brante (1981) s 127.
141 Brante (1981) s 136.
142 Se exempelvis John Ziman (2000) Real Science: what it is, and what it means. Cambridge: Cambridge University
Science is being redefined at every level, and in relation to other segments of society. This is what I mean when I say that academic science is giving way to a post-academic science.143
Han menar att det finns flera skäl till att den akademiska vetenskapen håller på att förändras, men att den starkaste drivkraften är vetenskapens egen utveckling och framgång.144 Vetenskapen har gått från att vara en individualistisk process till att bli en mer kollektiv sådan. Detta beror bland annat på att problemen som formuleras inte längre kan lösas av enskilda individer, utan är transdisciplinära i sin karaktär och därför behöver belysas från flera olika håll. Detta har i sin tur lett till fler teamarbeten, nätverk och andra typer av multidisciplinära samarbeten.145 Samtidigt utmanar dessa samarbeten den traditionella akademiska strukturen och inverkar på den enskilde forskarens personliga autonomi, karriärmöjligheter, kriterier för utförande, ledarskapsroller, intellektuellt ägande med mera, vilket bland annat beskrivs av Merton ovan.
Vetenskapen har alltid varit en tillväxtindustri, framhåller Ziman, men framhåller att den idag verkar ha slagit i taket, ur finansiell synvinkel.146 Vetenskapen har blivit för stor och för dyr för att tillåtas växa, och på flera håll har statsmakten börjat gå in med finansiering. I och med denna ”steady-state”-finansiering finns det inte längre något utrymme för vetenskapen att växa ytterligare. Staten har bara en viss summa att spendera på vetenskap. I samband med detta har nya begrepp som ansvarighet och effektivitet introducerats inom akademin.147 Samtidigt ökar också behovet av andra externa finansiärer.
Ytterligare en förändring, som enligt Ziman vittnar om en övergång från akademisk till postakademisk vetenskap, är den allt större betoningen på nytta.148 Grundforskningen uppmanas att i större utsträckning lösa praktiskt inriktade problem och vetenskapen pressas att producera mer värde för pengarna. Nyttoaspekten i den postakademiska vetenskapen gör att forskarna dessutom blir ansvariga för sina handlingar inför personer och institutioner som befinner sig utanför det vetenskapliga samhället. Den nya vetenskapen blir därmed mer 143 Ziman (2000) s 67. 144 Ziman (2000) s 69. 145 Ziman (2000) s 70f. 146 Ziman (2000) s 71f. 147 Ziman (2000) s 72. 148 Ziman (2000) s 73.
sammanbunden med övriga samhället och kommer att dela både dess övergripande värderingar och angelägenheter.149
Ziman menar även att det statliga beskyddandet, genom sin finansiering av vetenskap, har lett till framväxten av ett specifikt politikområde i form av forskningspolitik eller forsknings- och teknologipolitik.150 Det sociala kontrakt som tidigare kännetecknat förhållandet mellan vetenskap och politik, där politiken stod för finansiering men där forskarna själva fick publicera sina resultat under eget namn, var och hur de ville, håller på att förhandlas om.151 Forskargrupperna tenderar att allt mer förvandlas till småföretag där de ständigt behöver slåss om tillgång till finansiering.152 Pressen har således ökat på forskarna att arbeta med problem som utformats av statsmakten och andra intressenter snarare än av det egna intresset, för att tilldelas ekonomiska resurser. Sist men inte minst påpekar Ziman att vetenskapen blivit allt mer industrialiserad. Akademin förväntas genomföra mer forskning under industrins beskydd och producera ett mer direkt kommersiellt värde.153 Trots att industrin och akademin i många fall använder samma teknik i sin forskning menar Ziman att de skiljer sig åt när det gäller deras sociala mål. Medan akademins sociala organisation fortfarande faller tillbaka på Mertons imperativ, så överträder industrin i stort sett alla dessa normer.154 Det finns därmed en risk för att de olika logikerna krockar med varandra. Ett av skälen till detta är att den industriella forskningens målsättning är att vara diversifierad och praktiskt inriktad, snarare än att producera kunskap som sådan. Ziman menar att industrin formas utifrån andra normer än den traditionella vetenskapen. Den post-akademiska vetenskapen bygger på ett annat normsystem vilket han benämner PLACE: Proprietary, Local, Authoritarian, Commissioned och Expert.155
It produces proprietary knowledge that is not necessarily made public. It is focused on local technical problems rather than on general understanding. Industrial research act under managerial authority rather than as individuals.
149 Ziman (2000) s 74.
150 Ziman (2000) s 76.
151 Se även David H. Guston (2000) ”Retiring the Social Contract for Science” i Issues on Science and Technology 16:4.
152 Ziman (2000) s 76.
153 Ziman (2000) s 77.
154 Ziman (2000) s 78.
Their research is commissioned to achieve practical goals, rather than undertaken in the pursuit of knowledge. They are employed as expert problem-solvers, rather than for their personal creativity.156
Ziman menar inte att PLACE har ersatt CUDOS, utan att förvandlingen från ett akademiskt till ett postakademiskt vetenskapssamhälle snarare inneburit att Mertons imperativ kompletterats med nya normer. Det gamla normsystemet har utökats med en mer entreprenörsorienterad dimension, där akademins samhälleliga roll betonas allt mer.157 Den nya postakademiska forskningen bygger fortfarande på akademiska ideal som fritt sanningssökande och neutralitet, men har också utökats med nya normer och regler som alltså betonar forskningens samhälleliga roll.158 Likaså har den kollegiala kvalitetskontrollen kompletterats med regler som i större utsträckning betonar vetenskaplig relevans, tvärvetenskap och ansvar för forskningens sociala och etiska konsekvenser.159 Andra forskare har diskuterat omvandlingen av akademin utifrån förändrade former för kunskapsproduktion. Henry Etzkowitz beskriver exempelvis förändringarna med hjälp av den så kallade. ”triple helix”-modellen, som bygger på förhållandet mellan universitet, näringsliv och statsmakt.160 Från att tidigare varit tre separata sfärer, har förhållandet utvecklats till att sfärerna numera samarbetar med och alltmer överlappar varandra. Förvandlingen består av fyra dimensioner; först den interna förvandlingen inom varje helix separat, därefter påverkar sfärerna varandra, för att sedan skapa nya lager av institutionella strukturer, som sist men inte minst leder till återkommande effekter på alla sfärer, och som sprider sig vidare till samhället som helhet.161 Utvecklingen av samverkansformer sker således etappvis. Först inleds ett samarbete mellan sfärerna, där aktörerna försöker stärka varandras prestation, för att sedan, i allt större utsträckning komma att överta varandras roller och utveckla nya arbetsuppgifter. Integrationen mellan universitet, näringsliv och politik leder alltså både till interna tranformationer och ”spill-over”-effekter mellan sfärerna.
156 Ziman (2000) s 78f, författarens kursivering.
157 Se exempelvis Benner (2001) s 17.
158 Benner (2001) s 17.
159 Benner (2001) s 17.
160 Se exempelvis Henry Etzkowitz (2002) The Triple Helix of University-Industry-Government. Implications for Policy and
Evaluation. Stockholm: SISTER, Working Paper 2002:11.
161 Henry Etzkowitz (1998) ”The endless transition: A ”triple helix” of University-Industry-Government
I utvecklingen mot en ny kunskapsbaserad ekonomi, har universiteten fått en ny samhällsroll som entreprenör och nod i innovationsprocesser.162 Tidigare har akademin haft till uppgift att förse de övriga sfärerna med utbildad personal och ny kunskap, medan de idag har kommit att utveckla en egen affärsverksamhet för att kapitalisera den kunskap de själva producerar. Universitetets två traditionella uppgifter, utbildning och forskning, har således kompletterats med en tredje; att bidra till social och ekonomisk utveckling och därmed tillväxt.163 Etzkowitz menar att det samtidigt skett en normativ förändring inom akademin till följd av interna förändringar, där forskarna har förändrat sin syn på
forskningsresultaten och anammat ett allt mer marknadsorienterat
förhållningssätt och strategier. Mertons normer behöver därmed kompletteras med ett mer entreprenörsinriktat etos.164
Gibbons et al. har valt att istället tala om denna förändring av kunskaps-produktionen i termer av begreppen Mode 1 och Mode 2.165 De menar att en ny form av kunskap, Mode 2 håller på att växa fram, sprungen ur och parallell med, den traditionella formen, Mode 1. Denna förändring påverkar inte bara vilken typ av kunskap som utvecklas, utan också hur produktionen går till, i vilken kontext den produceras, hur den organiseras och vilka kvalitetskriterier som arbetas fram.
Mycket övergripande kan den mer traditionella kunskapsproduktionen, dess idéer, metoder, värden och normer, sägas karaktäriseras av att forsknings-problemen formuleras och löses i en kontext styrd av det akademiska samfundet, medan kunskapen inom Mode 2 produceras i den kontext där resultatet sedermera är tänkt att komma till praktisk användning. Traditionell kunskap utvecklas oftast inom en och samma disciplin och tenderar därför att vara homogen till sin karaktär, medan den nya formen oftare är mer komplex, transdisciplinär och heterogen med aktörer som befinner sig utanför akademin. Kunskapsproduktionen i Mode 1 kan även beskrivas som hierarkisk och genomförs inom mer fasta institutionella strukturer i motsats till Mode 2, som
162 Melander (2006) s 93.
163 Henry Etzkowitz (2003) ”Research groups as ’quasi-firms’: the invention of the entrepreneurial university.” I
Research Policy, Vol. 32:1, s 110.
164 Etzkowitz (2003) s 110.
165 Michael Gibbons et al. (1994) The new production of knowledge. The Dynamics of Science and Research in Contemporary
Societies. London: SAGE samt Helga Nowotny et al. (2001) Re-thinking Science Knowledge and the Public in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity Press.
istället präglas av en plattare organisering som är mer flexibel och temporär i sin utformning. Sist men inte minst bedöms den traditionella forskningens kvalitet med hjälp av vetenskapliga kriterier som exempelvis peer-reviewsystemet, medan kunskap producerad i Mode 2 snarare är mer reflexiv och bedöms efter hur väl den kan tillämpas inom den kontext där den skapats. Detta innebär att kvaliteten bedöms utefter vidare kriterier än tidigare och som i större utsträckning svarar mot större sociala, ekonomiska och politiska behov. Detta har i sin tur resulterar i att det blir svårare att bedöma vad ’god vetenskap’ egentligen är.166
Precis som Ziman och Etzkowitz ovan, pekar Gibbons et al. på att den nya formen för kunskapsproduktion snarare utvecklas i samarbete mellan olika projekt och forskargrupper, tillsammans med andra aktörer som befinner sig utanför akademin, än individuellt. Vetenskap blir en kollektiv process som genom sin koppling till en specifik problemkontext, tenderar att bli mer användarorienterad och nyttoinriktad än tidigare. Den ökade integrationen mellan universitet, näringsliv och statsmakt som Etzkowitz framhåller i triple helix-modellen, skulle utifrån diskussionen ovan, kunna sägas utgöra Mode 2-forskningens organisatoriska kontext.167
Zimans, Etzkowitz och Gibbons olika beskrivningar av forskarsamhällets förändrade förhållande till det övriga samhället kan således inte sägas vara helt fristående från varandra. Snarare går de bitvis in i varandra, även om diskussionerna i vissa fall har lite olika fokus och uttrycks med hjälp av olika begrepp. Det är inte heller så enkelt som att påstå att Mode 2 har ersatt Mode 1, snarare är det så att de två formerna fungerar parallellt med varandra.168
Mode 1 knowledge is not yet at an end. On the contrary, Mode 2 knowledge depends, to some extent, on Mode 1 knowledge which – even within knowledge organisations – is drawn on as a resource.169
Mode 1 är alltså långt ifrån passé. Exempelvis kan knappast peer-review-systemets inflytande sägas ha minskat inom akademin, eller ersatts av något annat. Det är fortfarande högst aktuellt. Men kanske har systemet fått en annan typ av betydelse än vad det hade innan, det vill säga att innebörden har anpassats
166 Gibbons et al. (1994) s 3ff.
167 Melander (2006) s 97.
168 Melander (2006) s 113.
eller översatts till nya förhållanden inom forskarsamhället i stort. På samma sätt har den postakademiska regimen inte helt och hållet ersatt den traditionella, istället existerar de bredvid varandra.
Sammanfattningsvis verkar forskarsamfundet vara relativt överens om att akademin är under omvandling och att det etos som Merton definierade med hjälp av sina imperativer, och som grundade sig på det humboldtska idealet, behöver kompletteras med nya normer för att bättre kunna fånga den kontext där vetenskaplig kunskap idag produceras. Mertons imperativ verkar däremot inte vara helt ovidkommande, utan utgör fortfarande en grund för hur forskarna, på ett eller annat sätt, bör förhålla sig till både sin egen forskning och forskarsamhället i övrigt. Akademin verkar i allt större utsträckning präglas av ett flertal, ibland konkurrerande, ideal och normer, vilka i sin tur inte bara tar sig olika uttryck inom de olika delarna inom universitetet, utan även inom de olika delarna inom ett och samma universitet. Vissa ämnesinriktningar kan ha lättare att identifiera sig med de normer och värderingar som Ziman och Etzkowitz pekar på, medan andra kanske fortfarande värderar Mertons imperativ högre. Exempelvis är den typ av kommersiell nytta som Ziman talar om antagligen mindre tillämpbar inom stora delar av de humanistiska eller samhälls-vetenskapliga inriktningarna än inom naturvetenskap och teknik.170
Flera av de nya normerna som beskrivits ovan tycks ha funnit sin inspiration från både politik och näringsliv. Förhållandet mellan politik och akademi kan därmed antas ha förändrats de senaste decennierna, mot vad som verkar vara en tätare samverkan än tidigare, eller i alla fall mot ett större ömsesidigt beroende. Att påstå att det universitets- och högskolepolitiska området är ett komplext organisatoriskt styrningsfält som präglas av en mängd olika institutionella logiker, processer och konflikter, är inte speciellt kontroversiellt i dagsläget.171 Mitt i denna omvandling befinner sig forskarutbildningen. Den skolar in doktoranderna i ett forskarsamhälle där traditionella akademiska ideal möter nya normer inspirerade från både politik och näringsliv. Forskarutbildningen hamnar således mitt i skärningspunkten mellan dessa krafter.
170 Se exempelvis Anders Jörnesten (2008) Forskningens nytta. Om ambivalens i forskningspolitik och vardag. Uppsala:
Uppsala universitet, s 155.
Den svenska forskarutbildningen har, likt universiteten i helhet, sin historiska bakgrund i det tyska humboldtuniversitetet.172 Det var den enskilda professorns uppgift att sköta om återväxten av forskarsamhället genom forskarutbildningen, vilket innebar att utbildningen blev något av en personlig angelägenhet. Förhållandet mellan professor och doktorand kom att karaktäriseras av mäster-lärlingförhållande, liknande det system som fanns inom andra typer av hantverksyrken. Inom denna tradition sågs forskarutbildningen först och främst som en personlig utveckling, där doktoranden genom självständigt forskningsarbete och sparsam handledning kunde nå en ökad mognad. Forskare var något som man föddes till, inte något som man kunde utbildas till att bli. Forskningen var ett kall. Avhandlingsarbetet skulle bidra med originalitet och utveckla ny kunskap inom en avgränsat ämne, och hade karaktären av ett livsverk. I motsats till denna tyska tradition, utvecklades forskarutbildningen i USA i en annan riktning. I den amerikanska modellen, som bestod av graduate schools, sågs forskarutbildningen som en angelägenhet för hela universitetet och organiseringen liknande den för grundutbildningssystemet, med specifika kurser med syfte att ge fördjupade ämneskunskaper. Forskarutbildningen sågs som en utbildning, vilken skulle ge doktoranden kunskaper i generella forsknings-metoder. Avhandlingsarbetet uppfattades som en kvalificerad övningsuppgift och den disputerade som en person som i första hand kunde använda sig av olika typer av vetenskapliga metoder. De två olika sätt att både se på och att organisera forskarutbildningen står ofta som två motpoler till varandra. Precis som synsätten ofta förknippas med två traditioner inom olika länder, förknippas de även med olika ämnestraditioner.173 Medan humaniora och samhällsvetenskap ofta associeras med den tyska traditionen, har naturvetenskap och medicin kopplats samman med den amerikanska.
Utifrån diskussionerna kring de normer och värderingar som karaktäriserar akademin, och däribland organiseringen av forskarutbildningen, blir det intressant att fråga sig om forskarutbildningsreformen tar hänsyn till de traditionella humboldtska idealen som exempelvis forskningens frihet och forskarutbildningen som en mognadsprocess eller om resonemangen snarare bygger på andra ideal, vilka betonar vikten av just utbildning. Det blir också intressant att se hur de ansvariga för forskarutbildningen resonerar kring detta. Flera forskare har påpekat att den förra reformen av forskarutbildningen från
172 Zetterblom (1994) s 12f.
1969, strävade efter att i ökad utsträckning likna de amerikanska graduate schools.174 Är detta något som återigen tas upp i forskarutbildningsreformen från 1998 eller har tankegångarna efter närmare 30 år utvecklats i något annat håll? Schoug menar att akademin tenderar att ha en bångstyrig karaktär när det gäller politiska beslut, vilket i stor utsträckning faller tillbaka på dess anspråk på autonomi.175 Står denna bångstyrighet i vägen för de politiskt initierade