1990-talet inleddes med en djup ekonomisk kris i Sverige, där bland annat industrin upplevde sin djupaste nedgång sedan 1930-talet.178 Inflationen steg i snabb takt och räntorna chockhöjdes. Den ekonomiska krisen satte även sina spår politiskt, när den socialdemokratiska regeringen efter att ha misslyckats med att få igenom hårdare inkomstpolitiska åtgärder valde att avgå 1990. I valet året därpå vann det borgerliga blocket. Den nya regeringen framhöll att Sverige måste stärka sin ställning som kunskapsnation och riktade därför strålkastarna mot den högre utbildningen och forskningen, vilken i ökad utsträckning kommit att utpekas som källor till ökat välstånd.179 Det svenska näringslivet stod inför en omfattande strukturomvandling och den kunskapsintensiva produktionen uppfattades som en av de viktigaste beståndsdelarna i denna förvandling. Sverige skulle övergå från att vara ett industrisamhälle till att bli ett kunskapssamhälle. I den här omvandlingen kom forskningspolitiken att spela en central roll.180
Benner menar att den borgerliga regeringen genomförde två viktiga förändringar av forskningspolitiken. Den första gällde en decentraliserad beslutsrätt och en ny avreglerad styrning av universiteten, med målet att skapa en ny roll för universitetet i samhället.181 Den andra förändringen rörde universitetens och forskningens betydelse för ekonomisk utveckling och tillväxt.182 Lite paradoxalt uppfattades alltså akademins autonomi och samhällsrelevans som två med varandra förenliga mål av statsmakten.183 Två faktorer ansågs vara centrala för ekonomisk tillväxt; forskning och en ökad tillgång på högutbildad arbetskraft. Som ett led i detta reformerades även forskningsfinansieringssystemet och sektorsforskningen kom att avskaffas. Förändringen förväntades leda till framväxten av nya former för kunskapsproduktion och samarbete. Forsknings-stiftelsernas huvudsakliga roll blev att kombinera forsknings- och tillväxtpolitik, dels genom att generera starka forskningsmiljöer som skulle förbättra Sveriges
178 För en mer grundläggande genomgång av krisen under 1990-talet se exempelvis Klaes Eklund (2001) Vår
ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Stockholm: Prisma. Nionde upplagen.
179 Benner (2001) s 31 samt Mats Benner (2000) ”Den enfaldiga forskningspolitiken – en diagnos”. I Fridlund,
Mats & Sandström, Ulf (2000) Universitetets värden. Bidrag till den forskningspolitiska debatten. Stockholm: SNS Förlag s 98.
180 Benner (2001) s 34 samt Benner (2000) s 98.
181 Benner (2001) s 48ff.
182 Benner (2001) samt Sörlin & Törnqvist (2000) s 101.
183 Förklaringen till denna paradox ligger, enligt Benner (2001) s 48, i de borgerligas syn på samhällssfärer som
autonoma och självreglerande men korresponderande, och inte som ett resultat av planering utan av överlappande intressen och engagemang.
framtida konkurrenskraft och dels genom att öka tillgången på kompetenta forskare.184 Avskaffandet av sektorsforskningen kan ses som en utveckling mot ”policy for science” istället för en ”science for policy”, det vill säga en övergång från en forskningspolitik som var behovsorienterad utifrån statlig efterfrågan till en forskningspolitik där staten i viss mån släpper greppet om forskningen, präglad av en styrning som var ”miljöfrämjande snarare än kontrollerande”.185 På så sätt menar Benner att forskningspolitiken blev en naturlig del av den borgerliga tillväxtpolitiken.186 Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att den forskningspolitik som fördes av den borgerliga regeringen i hög grad var elitistisk till sin karaktär, med en betoning och satsning på spjutspetsforskning snarare än en mer jämn fördelning bland forskargrupper eller lärosäten. Den förda forskningspolitiken byggde på två delar, dels en stark betoning på excellens, koncentration av forskningsansatser och akademisk autonomi, och dels en parallell utveckling av stora program för teknikutveckling, tvärvetenskap och regionalisering av forskning. Denna dubbla (och delvis paradoxala) inriktning kom att dominera den borgerliga forskningspolitiken i början av 1990-talet.187 Efter valet 1994 återtog socialdemokraterna makten och fortsatte då med att genomföra flera av de förändringar som initierats av den borgerliga regeringen.188 Ambitionen med forskningspolitiken var fortfarande att förstärka universitetets anpassningsförmåga till nya samhälleliga och ekonomiska villkor, samtidigt som man också kom att fokusera på delvis nya områden, exempelvis regionalpolitik, jämställdhet och etnisk integration. Den socialdemokratiska regeringen kom att i hög utsträckning betona universitetens samspel med det övriga samhället, bland annat genom att knyta den akademiska forskningen till regional- och näringspolitiska mål. Universitet och högskolor ansågs vara viktiga regionala aktörer och skulle således fungera som ”en samhällsomvandlade kraft med näringspolitisk potential”.189 De mindre och medelstora högskolorna tilldelades ytterligare resurser. Satsningen på högskolorna kom att bli en del av den pågående förändringen av svensk näringspolitik, och de ansågs vara en
184 Benner (2001) s 58.
185 Rune Premfors (1986) Svensk forskningspolitik. Lund: Studentlitteratur, s 118.
186 Benner (2001) s 57f.
187 Benner (2001) s 34.
188 Benner (2001) s 91f samt Sörlin & Törnqvist (2000) s 102.
189 Sörlin & Törnqvist (2000) s 103. Se även Benner (2001) s 112ff samt Björn Olsson & Ulf Wiberg (red) (2003)
faktor för landets konkurrenskraft.190 Den ökade samverkan mellan universiteten och det övriga samhället kom att kallas för universitetets ”tredje uppgift” och skrevs slutligen in i Högskolelagen 1997.191 Den förda politiken med syfte att anpassa universitetet till övriga samhället, speglar således i stor utsträckning Etzkowitz tankar om en ökad samverkan mellan universitet, politik och näringsliv, där de tre sfärerna förväntas att påverka och utveckla varandra.
En annan viktig del av den förda forskningspolitiken var att skapa ett modernare universitetssystem. Några av huvudmålen i denna omvandling var att förändra de existerande arbetsformerna, föreställningsvärldarna och organisationsstruk-turerna. För att nå dessa mål genomfördes en förändring av bland annat tjänstestrukturen och ledningsorganisationen inom universiteten.192 Syftet från regeringens sida var att öka förmågan att genomföra sina politiska beslut och därmed skapa en större styrbarhet av universitetssystemet och en högre grad av flexibilitet.193 Statens ansvar både förtydligades och förstärktes, vilket innebar att de i viss utsträckning även tog tillbaka befogenheter som tidigare tilldelats universitet och högskolor. I och med statens förstärkta ansvar blev universitets-systemet både mer enhetligt och mer överskådligt, men gjorde det också lättare för staten att kunna styra vissa utvecklingstendenser inom systemet. Regeringens förändring av ledningsorganisationen medförde också en mer ”professionell” styrning av universiteten, vilket skulle öka universitetens förmåga att göra prioriteringar samt förstärka samspelet med det omgivande samhället.194
Vid nästa mandatperiod, som startade 1998, tillsattes utredningen Forskning 2000195, vilken kom att få en stark påverkan på utformningen av svensk forskningspolitik. Trots att utredningen gavs relativt detaljerade direktiv, kom utfallet dock att bli ett helt annat än vad som planerats. Enligt Benner tog sig utredningen nämligen friheten att snarare debattera och provocera än att ge några detaljerade förslag. Resultatet blev en startpunkt för vad som skulle kunna uppfattas som ett paradigmskifte inom svensk forskningspolitik, såväl som ett skifte inom forskningspolitikens samtalsordning genom att en starkare betoning på forskningens interna intressen och villkor kom att bli ett viktigt inslag i den
190 Benner (2001) s 112.
191 Högskolelagen 1 kap. 2 §.
192 En genomgång av de förändrade styrsätten inom akademin ges nedan.
193 Kim (2000) s 126.
194 Benner (2001) s 140ff.
forskningspolitiska debatten. Tidigare utgick diskussionerna från vad forskningen kunde bidra med i samhället som helhet, nu blev perspektivet ett annat, nämligen hur villkoren för universitetsforskningen kunde förbättras.196 I nästkommande forskningspolitiska proposition som presenterades i april 1999 kom regeringen att framhålla dels samordning, koordination och kraftsamling och dels konsolidering av tidigare reformer.197 I fokus stod ansträngningar för att kunna prioritera vissa områden som ansågs ha internationell konkurrenskraft och teknisk-industriell relevans. Politiken kom att orientera sig mot projekt-organiserad teknisk, medicinsk och naturvetenskaplig forskning, främst på bekostnad av samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning.198 Det första steget i den riktningen hade redan tagits av utredningen Forskning 2000, med dess introduktion av prioriterings- och koncentrationsperspektiv. Även därefter har prioriteringsdiskussionerna kommit att spela en central roll inom forsknings-politiken, med hänvisning till att vissa områden (naturvetenskap, medicin och teknik) har en strategisk betydelse för tillväxt och sysselsättning, men också för Sveriges position i ett internationellt perspektiv.199