I det här avsnittet har jag för avsikt att kort jämföra forskarutbildningsreformen med den förra reformen av utbildningen från 1969 och de därefter kommande forskningspropositionerna, som presenterats tidigare i avhandlingen. Detta för att på så sätt visa vad som kan ses som nya förslag och styrtekniker och vad som föreslagits och diskuterats tidigare. En sådan jämförelse kan vara intressant eftersom den antyder något om hur stor inverkan den politiska styrningen
436 Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU7.
437 Motion 1997/98:Ub474 samt Motion 1997/98:Ub807.
438 Samtal med Lena Eriksson, utredare vid avdelningen för statistik och analys på Högskoleverket (2008-08-22).
Ett nytt förslag till fördelning av anslag från statsmakten till forskning och forskarutbildning presenterades i prop. 2008/09:50 och gäller från och med 2009.
tidigare har haft på organiseringen av forskarutbildningen och vilka konsekvenser den fått på den konkreta verksamheten.
I den nya reformen är huvudmålet ökad effektivisering av forskarutbildningen vid samtliga fakulteter. Det understryks redan på första sidan att alla de åtgärder som presenteras är direkt ägnade åt att öka effektiviteten. Målet att skapa en effektiv forskarutbildning präglar hela reformen, från början till slut. Denna effektivitetsdiskussion är dock inte någon ny företeelse i de politiska dokumenten. Redan i 69-reformen kom det upp frågor kring effektiviteten i utbildningen. Då som nu var målet att höja antalet examinationer. Effektiviteten har under åren även kommit att utredas bland annat av Riksrevisionsverket, men har däremot inte fokuserats lika starkt inom de forskningspolitiska propositionerna. Framhållandet av en effektiv forskarutbildning kan på så sätt ses som repetition av ett specifikt politiskt budskap. Det kan också ses som en kontinuerlig form av disciplinering av verksamheten. Budskapet återkommer i nästan 30 år i olika typer av dokument.
I flera av de tidigare forskningspropositionerna har en dimensioneringstanke av forskarutbildningen diskuterats. Regeringen gav exempelvis Universitets- och högskoleämbetet i uppdrag i början av 1980-talet att undersöka om det gick att utarbeta ett specifikt system med antagningstal för forskarutbildningen, men har i slutändan valt att avstå från att reglera det exakta antalet doktorander som ska antas. Detta har istället varit upp till institutionerna att bestämma. Däremot har det successivt införts regleringar som syftar till att anpassa antagningen till institutionens förutsättningar både vad gäller handledning och andra resurser. I forskarutbildningsreformen skärps reglerna kring antagningen ytterligare genom att knyta studiefinansieringen till antagningen och kräva att finansieringen måste vara ordnad för alla fyra år, när den forskarstuderande antas. Det har tidigare uttryckts en politisk vilja att införa en sådan bestämmelse, men det är först i och med reformen som dessa tankar utvecklades. Den tidigare regeln som talade om godtagbara villkor, var inte alls så specifikt kopplad till finansieringen som denna nya reglering.
Reformen fortsätter därmed att förändra och justera finansieringssystemet precis så som föregående propositioner gjort. Det kan återigen ses som en upprepning av ett politiskt budskap och en återkommande disciplinering. Däremot har regeringen delvis gått ifrån arbetet med att omvandla utbildningsbidrag till doktorandanställningar, som flera av forskningspropositionerna förespråkade.
Under flera år verkade ambitionen vara att minska bidragen för att öka antalet anställningar. I den nya reformen väljer regeringen istället att begränsa användningen av utbildningsbidrag genom att garantera dessa doktorander en anställning som doktorand de två sista åren. Det är inte längre möjligt att enbart försörja sig på utbildningsbidrag under hela utbildningstiden, däremot ska de få finnas kvar som finansieringsform. I samma anda begränsas även användningen av studiemedel som finansiering, vilket varit på tal även tidigare i forsknings-propositioner.
När det gäller studietiden, fastlades denna till fyra år redan i reformen 1969. Problematiseringen utifrån långa studietider verkar dock ha fortsatt och nämns såväl i flera av forskningspropositionerna, som i den nya reformen. I ett försök att ytterligare förkorta dessa kom regeringen med nya åtgärder i 98-reformen. Bland annat ska en forskarstuderande som har en anställning ägna minst 80 procent av sin studietid åt utbildningen och på samma sätt krävdes minst 80 procents aktivitet för utbildningsbidraget. Detta innebär högra krav på aktiva forskarstudier. Samtidigt kopplas formen för avhandlingen ihop med studietiden, där monografier uppfattades leda till längre studier än om doktoranden skriver sammanläggningsavhandling. När det gäller själva avhandlingen väljer regeringen dessutom att upphäva den tidigare förordningen som reglerade bland annat framställningen av denna.
Vidare har fakultetens och institutionens ansvar för att det ska finnas fungerande handledning understrukits både i 69-reformen och i forskningspropositionerna. Detta uppmärksammas även i 98-reformen som menar att studierna blir lidande om handledningen inte fungerar. Endast studenter som kan erbjudas handledning ska antas till forskarutbildningen. Som jag nämnt ovan verkar detta generellt vara ett svårt område för regeringen att införa konkreta åtgärder på. Varken i den sista reformen eller i några av de tidigare propositionerna har några direkta skärpningar gjorts gällande handledningen. Vidare när det gäller ansvarsfördelning får den individuella studieplanen en helt annan ställning i reformen än vad den tidigare haft. Likaså är bedömningen att införa en studierektor för forskarutbildningen en helt ny företeelse som inte diskuterats i någon av de tidigare propositionerna.
Förslaget att införa kvantitativa examinationsmål för forskarutbildningen var också något nytt i och med 98-reformen. De tidigare dimensioneringstankarna fokuserade först och främst på utbildningens ”input”, medan detta förslag även
kom att reglera dess ”output”. Ambitionen att öka antalet examinationer från forskarutbildningen har varit tydlig i flera andra propositioner, inte enbart i reformen från 1998. Att knyta måluppfyllelsen till resursfördelningen var delvis nytt. Det har inte diskuterats i någon av de tidigare forskningspropositionerna, men har varit uppe för diskussion i riksdagen tidigare. Då som nu fattades aldrig några slutliga beslut i frågan.
Två andra faktorer som diskuterats i flera forskningspropositioner, men som mer eller mindre lämnas därhän i 98-reformen, är dels forskarutbildningens meritvärde och dels behörigheten. Behörigheten berörs kort, men lämnas oförändrad, medan meriteringen inte diskuteras alls. Meritvärdet har blivit en icke-fråga.
Jämförelserna med tidigare reform och forskningspropositioner visar på att stora delar av reformen 1998 bygger på både förslag och diskussioner som på ett eller annat sätt förts tidigare. Det sker på så sätt ett upprepande av vissa styrtekniker och problematiseringar och en fortlöpande disciplinering. Även om vissa inslag är helt nya, finns det således betydande inslag av intertextualitet i den nya forskarutbildningsreformen, det vill säga hänvisningar tillbaka på tidigare dokument.439 Krav på en ökad effektivitet och att utbildningen skulle förbereda för en karriär också utanför akademin, är exempel på sådana frågor som har funnits med länge i de politiska diskussionerna. Samma krav återkommer alltså nästan 30 år senare. Hur kommer det sig att förslagen från 69-reformen inte fått fäste inom akademin? Denna fråga är naturligtvis svår att svara på, och ligger utanför avhandlingens syfte. Kanske kan dock delar av svaren återfinnas i diskussionen kring de olika normer, värderingar och ideal som under lång tid påverkat akademin. Även om dessa har påverkats och till viss del samman-blandats med normer från både politik och näringsliv, kan de fortfarande vara starka på vissa håll och på så sätt utgöra en grund för motstånd mot politiskt initierade påbud, likt reformer. Som vi såg i inledningskapitlet menar Bennich-Björkman att 69-reformens misslyckande till stor del berodde på att de politiska ambitionerna stod i direkt konflikt med forskarsamhällets normer och värderingar.440 Motståndet mot reformen medförde att styrteknikerna som presenterades helt enkelt aldrig fick någon praktisk återverkning när de översattes till lokal nivå.
439 Norman Fairclough (1992) Discourse and Social Change, Cambridge: Polity Press s 84.
Ytterligare något som de två reformerna verkar ha gemensamt är att de i första hand riktat in sina styrtekniker på ramarna runt forskarutbildningen snarare än på dess innehåll. Även detta skulle i viss utsträckning kunna bero på att de akademiska normerna och värderingarna slår vakt om sin autonomi i förhållande till statsmaktens styrning.