I det föregående kapitlet kunde vi se att regeringen i och med forskarutbildnings-reformen skärpte reglerna kring antagning och finansiering av doktorander. Detta innebar bland annat att en doktorand är tvungen att ha en klar finansiering för alla fyra år för att kunna bli antagen till utbildningen, men också att användningen av både studiemedel och utbildningsbidrag begränsades. Intervjuerna med de ansvariga för forskarutbildningen inom framförallt den humanistiska fakulteten, visade på ett ganska starkt missnöje med dessa styrtekniker. Detta gäller först och främst de nya finansieringsreglerna och de konsekvenser som dessa har fört med sig. Finansieringssystemet framstår som ett område där de ansvariga önskar sig större frihet och mindre regleringar. Jag kommer att ge exempel på detta nedan.
De nya styrteknikerna kring antagning och finansiering förde med sig att den fria antagningen som tidigare funnits, där alla som var behöriga och hade godtagbara villkor kunde antas till forskarutbildningen, har reglerats. De ansvarigas upplevelse av styrteknikerna, i synnerhet vid den humanistiska fakulteten, är att forskarutbildningen nu har blivit ”spärrad” och att det har blivit mycket tuffare att ta sig in än tidigare.452 De hårdare kraven på färdig finansiering uppfattas också som ett uttryck för en högre grad av paternalism, det vill säga ett överbeskyddande, och formalism. Det anses inte vara universitetets sak att bedöma blivande doktoranders ekonomiska situation:
/…/ det ska inte vara vår uppgift att kunna avgöra om folk har pengar för att studera /…/ det är fan inte vår uppgift. 453
452 Anders, humanistisk fakultet.
Universitetet ska granska individernas akademiska meriter och sedan är det ”väl upp till dem att bedöma om de vill ta en sådan risk med sina liv”.454 I detta sammanhang kritiseras även kårens arbete som enligt Anders på ett eller annat sätt försöker ”skydda” vuxna människor från att komma in på forskar-utbildningen med egen finansiering. David framhåller att doktoranderna har förvandlats till ”trygghetsnarkomaner” som i en internationell jämförelse lever i en slags ”lyxtillvaro”455. Den konkurrens som tidigare fanns i systemet, där fler forskarstuderande togs in men med mindre pengar eller inga pengar alls gjorde att ”de som var tillräckligt ihärdiga och intresserade, de kom i mål” 456. Idag har konkurrensen enligt David ersatts med trygghet, vilket han inte ser som positivt. I och med den minskade konkurrensen har forskarutbildningen förvandlats till ”en skyddad verkstad” där doktoranderna inte känner av den konkurrens som annars präglar forskarvärlden förrän efter att de har disputerat. Samtidigt påpekar han att flera av dem som söker sig till utbildningen, men som inte kommer in det ena året, ofta återkommer året därpå eftersom de är intresserade av att gå utbildningen. David menar att det då hade varit lika bra att ta in dem året innan och låta dem sköta sin ekonomi själva för ”det gör de ju ändå. Jag menar hur har de annars överlevt fram till nu?”. Den starka fokuseringen på pengar framställs som ”demoraliserande” eftersom det frestar folk att sänka kraven inom forskarutbildningen för att öka genomströmningen.457 På så sätt tillåts ekonomin i David ögon att styra över kvaliteten på utbildningen.
Enligt Martin innebar reformen vidare att ”man gick från en öppen demokratisk forskarutbildning till en väldigt sluten elitforskarutbildning.” I och med denna förändring förvandlades forskarutbildningen till en exklusiv utbildning, för ett begränsat antal individer. Det uppfattas som problematiskt av Martin eftersom många personer som är talangfulla inte längre kommer in på utbildningen. Vid en institution har detta fått som konsekvens att de studenter som kommer från grundutbildningen inte längre har någon större chans att ta sig in på forskar-utbildningen direkt efter klargjord examen. De blir utkonkurrerade av personer som är lite äldre, som har hunnit arbeta ett tag samt publicerat sig och därmed också lärt sig tänka mer vetenskapligt.458 Detta har skapat en barriär mellan
454 Anders, humanistisk fakultet.
455 David, humanistisk fakultet.
456 David, humanistisk fakultet.
457 David, humanistisk fakultet.
grund- och forskarutbildning som inte fanns tidigare. Jämförelsevis uppfattar Martin det gamla oreglerade systemet som mer rättvist eftersom det var ”kvalifikationer som avgjorde, den som är kvalificerad ska få en chans” medan det idag finns talangfulla personer som ”aldrig får en chans”.459
Anders upplevelse är att både fakulteterna och institutionerna, på grund av statsmaktens beslut, har förlorat kontrollen och inte längre kan styra över volymen på sin egen forskarutbildning. Det anses bland annat bero på att finansieringskravet har kommit att tolkas allt tuffare, men också på att flera forskningsråd numera väljer att inte längre finansiera doktorandtjänster på samma gång som fakulteternas ekonomiska situation över lag har försämrats. Så länge forskningsråden gav pengar för finansiering av doktorander kunde de som var lyckosamma när det gäller att söka externa medel, bidra till att volymen på forskarutbildningen hölls uppe. När forskningsråden väl slutade med detta, och fakulteternas ekonomi samtidigt försämrades, blev resultatet minskade ekonomiska resurser för forskarutbildningen. Detta i sin tur gjorde att färre doktorander kunde antas till forskarutbildningen på fakultetsmedel. Följden blir att antalet doktorander minskar, vilket är tvärtemot forskarutbildningsreformens ambition att öka antalet disputerade.
Att antalet doktorander minskar vittnar flera av de ansvariga om. Minskningen kan tolkas som en mer oanad eller oförutsedd konsekvens av regeringens nya styrtekniker.460 När regeringen införde begränsningar i antagning och finansiering var det i första hand för att öka genomströmningen och effektiviteten i utbildningen samtidigt som anställningsförhållandena kunde förbättras för doktoranderna. När styrtekniken överförts och översatts till institutionsnivå verkar den har lett till att färre kan antas. Viss kritik riktas även mot fakultetens sätt att beskatta externa medel, vilket enligt Adam och Hans innebär att forskare som lyckas få anslag utifrån väljer att ta in personer på postdok i projektet istället för doktorander eftersom detta anses bli billigare rent ekonomiskt.
Att antalet doktorander minskar får i sin tur konsekvenser för institutionerna. Bland annat påverkas seminarieverksamheten, där doktoranderna ofta lägger fram och diskuterar delar av sina avhandlingsarbeten. På flera institutioner framhålls seminariet som ett grundstråk i utbildningen och färre doktorander gör
459 Martin, humanistisk fakultet.
att verksamheten är svår att hålla levande. På samma sätt är det på vissa håll svårt att upprätthålla undervisningen på grundnivå eftersom den ofta bedrivs av doktorander som en del av deras institutionstjänstgöring. Ett minskat antal doktorander kan leda till att det blir nödvändigt att dra ner på delar av undervisningen. Detta får även konsekvenser för doktorandernas utbildnings-gång eftersom färre doktorander måste ta hand om fler undervisningstimmar, oberoende av i vilket skede av sitt avhandlingsarbete de befinner sig. Här uppstår en situation där institutionernas intresse att bedriva en bra undervisning på grundnivå ”krockar” med doktorandernas intresse.461
Alla ansvariga strävar efter att försöka öka volymen på forskarutbildningen. Anders berättar att de vid hans institution aktivt funderat kring hur de kan öka volymen trots forskningsrådens ovilja att finansiera doktorander, de nya antagnings- och finansieringsreglerna samt fakultetens kärva ekonomi. En ”scheme”462 som de tänkt på är att om de kan säkra anslag från ett av forskningsråden, så innebär det att de belönas med högre anslag från fakulteten som går till institutionens allmänna forskningsbudget. Dessa fakultetsanslag får sedan spenderas hur de vill, och skulle då kunna användas för att finansiera doktorandtjänster som de själva kan formge. Resonemanget kan ses som ett tydligt exempel på hur (nya) regler från såväl politik, forskningsråd och fakultet kan översättas och anpassas till den egna verksamheten.
Johan menar att en stor volym av doktorander inte bara påverkar forskar-utbildningen, utan också forskningsmiljön på institutionen. Han framhåller att ”en institution utan doktorander skulle snabbt bli ett förtorkat och tråkigt ställe”.463 På samma sätt menar Anders att ”det blir en bättre forskningsmiljö generellt om man har en viss volym av doktorander, man vill helst inte att det ska bli för få”.464 Men doktoranderna uppfattas även som en ”förändringskraft” inom institutionerna bland annat när det gäller att initiera nytänkande.465 Färre doktorander leder istället till att återväxten inom institutionen riskerar att
461 Adam, naturvetenskaplig fakultet.
462 ”Scheme” kan enligt Norstedts stora engelsk-svenska ordbok, tredje upplagan, översättas med ungefär ”listig
plan”.
463 Johan, naturvetenskaplig fakultet.
464 Anders, humanistisk fakultet.
försämras. Vid en av institutionerna beskriver den ansvariga situationen som kritisk.466 Han menar att ämnet håller på att dö till följd av bristen på återväxt:
Det är ju ren svältdöd. Det är liksom ett effektivt sätt att svälta ut oss. /…/ Vi sitter här med sex professorer och två doktorander /…/ Det är helt sjukt /…/ 467
Anders påpekar att det verkar finnas en bristande långsiktighet i det politiska tänkandet och i styrningen av forskarutbildningen. Efter att ha satsat på att få fler doktorander väljer statsmakten nu att punktsatsa på postdoktjänster istället. Ett mer långsiktigt tänkande skulle innebära att det gick att skapa en mer jämn fördelning av doktorander, disputerade lärare och seniorer på institutionerna för att skapa en framgångsrik forskarmiljö.
Sammanfattningsvis är regleringen av antagningen och mer specifikt finansieringen en del av forskarutbildningen där de ansvariga gärna hade velat behålla den autonomi som fanns i det gamla utbildningssystemet. Från främst den humanistiska fakulteten framhävdes att universitets roll är att värdera meriter inte granska studenters ekonomi. Samtidigt har den naturvetenskapliga fakulteten valt att gå ett steg längre och reglera finansieringen ännu hårdare genom att exempelvis förbjuda användningen av stipendier. I något fall har en enskild institution valt att inte heller anta doktorander på utbildningsbidrag, även om de likt många andra känt sig ekonomiskt pressade. Det ekonomiska läget har gjort att det kan kännas frestande att fundera över om det finns ”billigare sätt att ha doktorander. Men vi har inte velat ta det steget”.468 Det som återstår i en sådan situation är doktorandtjänster, det vill säga en anställning från första dagen, eller industri- och företagsdoktorander som helt eller delvis finansieras av näringslivet.
I forskarutbildningsreformen påpekar regeringen att doktorandanställningar är den bästa formen av finansiering ur doktorandernas synvinkel, men den är också dyr. Att använda doktorandanställningar innebär ett mer kostsamt sätt att finansiera forskarutbildningen på. Diskussioner har förts på fakultetsnivå gällande att införa ett mer enhetligt system på alla institutioner med enbart
466 David, humanistisk fakultet.
467 David, humanistisk fakultet.
doktorandtjänster som möjlig finansiering. Det verkar dock råda delade meningar om ett sådant system, där en av de ansvariga menar att ”[d]et kommer bli smärtsamt tror jag för den här institutionen”.469 Ju dyrare det är att anta en doktorand desto svårare blir det sannolikt att öka volymen, särskilt när fakulteternas ekonomiska situation är kärv. Hans menar att ett system med enbart doktorandtjänster sannolikt kommer att bli negativt för doktoranderna själva eftersom forskare inte kommer att anställa nya doktorander på projektmedel, utan som nämndes ovan, av ekonomiska skäl hellre anställer två personer på postdoktstipendier. Nya lokala regleringar som förbättrade anställningsförhållanden kan alltså komma att leda till en minskad antagning på forskarutbildningen och att antalet doktorander minskar på sikt. Volymen sätts då i motsatsförhållande till ett mer ekonomiskt tryggt anställningsförhållande för doktoranderna. Detta motsatsförhållande kan, som ovan, tolkas som en mer oförutsedd konsekvens av reformens nya styrtekniker. Det är en konsekvens som inte diskuterades i reformtexten.