Förutom de mer konkreta styrtekniker som analyserats ovan och vilka i stor utsträckning medfört förändringar i framförallt förordningarna kring forskarutbildningen, innehåller reformen även ett flertal mer indirekta sätt att styra verksamheten. I detta avsnitt har jag för avsikt att ge några fler exempel på sådana mer subtila styrtekniker.
Goda exempel och syndabockar
En av de mer indirekta styrteknikerna som kommer fram i reformen är användningen av goda exempel och utpekandet av syndabockar. Regeringen lyfter vid ett flertal tillfällen konsekvent fram vissa ämnesinriktningar som mer lyckosamma och effektiva än andra. Dessa kommer att framstå som förebilder eller goda exempel på hur forskarutbildningen bör organiseras. Redan inledningsvis hänvisas till fakulteter med laborativ och klinisk inriktning, vilka redan genomfört de förändringar som föreslogs i den förra forskarutbildnings-reformen från 1969, medan övriga fakulteter inte varit lika lyckosamma.413 Matematisk-naturvetenskaplig och medicinsk fakultet lyfts även fram positivt i samband med diskussionen kring andelen lärare med doktorsexamen. De anses ha en hög andel disputerade lärare, vilket därmed främjar kvaliteten i grundutbildningen.414 På samma sätt framhålls sammanläggningsavhandlingar som mer tidseffektiva än monografier, vilka är mer vanliga inom naturveten-skaplig, medicinsk och teknisk fakultet än vid övriga.415
Vänder vi på resonemanget framstår stora delar av humanistisk och samhälls-vetenskaplig fakultet som syndabockar eftersom de enligt regeringen för det
413 Prop. 1997/98:1 s 90.
414 Prop. 1997/98:1 s 91.
första har en relativt låg andel disputerade lärare.416 Dessa fakulteter präglas enligt regeringen också av långa studietider, låg examinationsfrekvens och en hög ålder hos dem som disputerar. Förutom de långa studietiderna framhävs även tillgången till adekvat studiefinansiering och möjligheter till arbete inom och utanför högskolan samt monografin som publikationsform, som faktorer som enligt regeringen bidrar till problemen inom forskarutbildningen.417 Inom humanistisk fakultet, teologisk, juridisk och samhällsvetenskaplig fakultet finns således mer omfattande problem med effektiviteten i forskarutbildningen än inom andra fakulteter, vilket ”kan motverka den önskvärda ytterligare ökningen av examinationer”.418 Skrivelserna i reformen tenderar att förstärka den polarisering som ofta görs mellan å ena sidan naturvetenskap, medicin och teknik och å andra sidan samhällsvetenskap och humaniora.419 Detta genom att framställa de förstnämnda som goda exempel på hur forskarutbildning kan bedrivas medan de sistnämnda framstår som syndabockar. I och med denna polarisering uppmanas de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna indirekt till att lära av de goda exemplen. Därmed förordas en mer likriktad forskarutbildning än vad som gjorde sig gällande vid den aktuella tidpunkten. Även om skillnaderna mellan olika fakulteter inom universitet inte ska överdrivas, är det ändå intressant att notera att statsmakten genom att konsekvent framhålla vissa ämnesinriktningar som goda exempel och förebilder, samtidigt indirekt framhäver en typ av kunskapsproduktion och kunskapsideal framför andra. Ofta söker olika ämnesinriktningar efter olika typer av kunskap, de produceras ofta under olikartade förhållanden och resultaten presenteras sedan i olika former, vilket vi såg i avsnittet ovan. Sättet att lyfta fram dessa ämnesinriktningar är på samma gång ett sätt att visa på ett mer normativt förhållningssätt om hur vetenskap bör skapas. I slutändan kan det även uppfattas som en indirekt styrning av vad som ska beforskas och inte, eftersom all ny vetenskaplig kunskap inte kan produceras på ett och samma sätt.
Denna polarisering mellan ämnesområden som framkommer i det politiska dokumentet är inget nytt. Bennich-Björkman framhåller exempelvis att en sådan
416 Prop. 1997/98:1 s 91.
417 Prop. 1997/98:1 s 103.
418 Prop. 1997/98:1 s 91.
står att finna även i den förra forskarutbildningsreformen från 1969. Hon menar att:
It is important to acknowledge that the academic fields in focus, though it was seldom explicitly stated, were the social sciences and the humanities, since the situation in the natural sciences and in medicine was judged as much more satisfactory. The natural sciences and medicine were also much less problematic; a situation which is recognisable today as well.420
Då som nu framstod humaniora och samhällsvetenskap som problematiska områden och det var först och främst dessa som reformen därför riktade sig mot.421 Det naturvetenskapliga och medicinska sättet att bedriva och organisera forskning stod som ett politiskt ideal redan i slutet av 1960-talet och verkar vara ett ideal som fortfarande lyfts fram i diskussionen. Regeringens polarisering av fakultetsområden gör det extra intressant att intervjua ansvariga för forskarutbildningen inom både humanistisk och naturvetenskaplig fakultet för att se om skillnaderna i förhållande till styrning och organisering är så stor som statsmakten framhåller.422
Ytterligare ett liknande exempel på en indirekt styrteknik är regeringens påpekande av att mycket av det som föreslås i reformen redan har påbörjats på vissa håll inom akademin. Exempelvis framhålls att problemen med examinationsfrekvensen har ”angripits med olika åtgärder vid flera lärosäten och goda resultat har redan nåtts”.423 I samband med detta lyfts Uppsala universitet fram som ett bra exempel på ett lärosäte som förbättrat examinationen de senaste åren. Likaså poängteras att flera fakultetsnämnder vid olika lärosäten, redan vid den aktuella tidpunkten, har infört ”interna, prestationsrelaterade resurstilldelningssystem, som synes fungera bra och leda till ökad examination.”424 Att regeringen föreslår ett liknande system innebär därmed att de bygger vidare på lösningar som de menar redan finns och används inom den svenska universitetsvärlden. Den föreslagna styrtekniken, i form av resurser baserade på måluppfyllelse, framstår i detta ljus som mindre omvälvande eller radikal. På samma sätt lyfts olika former för att hantera de individuella
420 Bennich-Björkman (1993) s 7.
421 Bennich-Björkman (1993) s 9.
422 Resultaten från dessa presenteras i kapitel 7 och 8.
423 Prop. 1997/98:1 s 91.
studieplanerna fram. Regeringen beskriver förekomsten av handledarkommittéer eller kollegier i samband med den årliga uppföljningen av studieplanen som exempel på hur arbetet redan nu är organiserat och därmed hur andra kan välja att organisera det. Genom att visa på att liknande åtgärder redan vidtagits inom olika delar av akademin tonas både förekomsten av förändringar av forskar-utbildningen och inslaget av politisk styrning ner.
Vikten av god handledning
En annan aspekt som regeringen enbart diskuterar snarare än reglerar i reformen, är handledningen av doktorander. Även om det framhålls att ”[s]tudierna blir lidande om handledningen inte fungerar” så väljer man att inte reglera förutsättningarna för handledning.425 Istället skriver regeringen att det finns ”skäl till att betona det angelägna i att fakultetsnämnderna kontinuerligt följer upp och utvecklar formerna för handledning.”426 Verktyg som exempelvis uppföljning anses vara centrala inslag i att säkerställa, utveckla och förbättra handledningen. Ansvaret för att detta sker läggs på fakultetsnivå. Regeringen väljer således att enbart betona att det är angeläget att följa upp arbetet. Vidare uttrycks att ”doktoranden har rätt till handledning under sammanlagt den tid som kan anses behövas”.427 I jämförelse med de styrtekniker som förts fram i reformen, kan dessa lydelser sägas vara relativt oprecisa. Otydligheten ligger bland annat i att den mängd handledning som en doktorand anses behöva, liksom mycket annat av arbetet inom akademin, är en bedömningsfråga. Det blir upp till fakulteten eller institutionen att avgöra hur mycket handledning som behövs, vilket kan leda till att tillgången till handledning ser olika ut på olika lärosäten, fakulteter och till och med inom samma institution.
Istället för att införa en ny styrteknik förs en diskussion kring vikten av handledning. Samtidigt står den forskarstuderande i en beroendeställning gentemot handledaren och institutionen. Av denna anledning påpekar regeringen att det kan vara svårt för doktoranden att kräva ett stöd från lärosätet. Det lyfts fram goda exempel på hur vissa institutioner därför använder sig av handledar-grupper och externa mentorer för att minska denna beroendeställning och att en biträdande handledare kan ge doktoranden en ämnesmässigt bredare handledning. Regeringen skriver också om hur användningen av handledare från
425 Prop. 1997/98:1 s 101.
426 Prop. 1997/98:1 s 102.
andra högskolor, näringsliv och myndigheter kan leda till nätverk av externa kontakter och främja karriären efter disputation. Ytterligare exempel ges på handledarkommittéer och handledarkollegier som kan ”utgöra naturliga fora” för bland annat uppföljning av de individuella studieplanerna.428 Det återfinns således en relativt lång utläggning om hur handledningen är organiserad på olika platser och hur den kan hjälpa doktoranden. Den omsorg som läggs på att tala om handledning kan tolkas som att detta enligt regeringen är en betydelsefull fråga i forskarutbildningen, men samtidigt inte tillräckligt betydelsefull för att regleras.
Regeringen understryker att det finns stora variationer i handledning mellan olika fakulteter, både när det gäller kvaliteten och intensiteten. Av det skälet vill statsmakten inte gå in och reglera exempelvis handledarkommittéer. Istället framhålls att flera fakultetsnämnder redan inlett ett förbättringsarbete genom att ge handböcker med anvisningar och råd i handledningsfrågor. Här slutar resonemanget kring handledningen, som inte mynnar ut i något annat än att frågan lyfts upp till ytan. Detta antyder att handledningen kan vara ett område som är känsligt att gå in och reglera från statsmaktens sida. Att det kan vara känsligt beror antagligen på att olika ämnesinriktningar säkerligen kräver både olika mycket och olika typer av handledning, men också att handledningsfrågan är något som berör kärnan i den akademiska verksamheten och därmed omgärdas och präglas av traditionella akademiska normer. Handledningen är ett tillfälle där dessa normer förs vidare över till doktoranden, som under sin utbildning skolas i vad det innebär att vara forskare och bedriva forskning på det akademiska fältet. Fakulteterna och institutionerna behåller möjligheten att organisera handledningen efter egna regler och kulturer. Regeringen nöjer sig med att markera handledningens betydelse genom att inkludera diskussionen i reformtexten, vilket jag tolkar som ett mer indirekt sätt att försöka styra verksamheten och göra den mer strukturerad.
Att noga följa jämställdheten
Ytterligare ett exempel på indirekt styrning, är diskussionen kring jämställdhet som förs i reformen. I ett stycke under rubriken Examensmål tar regeringen upp diskussionen kring dessa frågor.429 Regeringen skriver att andelen kvinnor i forskarutbildningen skiljer sig åt mellan olika vetenskapsområden, men att
428 Prop. 1997/98:1 s 101.
”utvecklingen går mot ökad jämställdhet”.430 Ett första påpekande kring detta uttalande är att regeringens syn på jämställdhet först och främst verkar bygga på numerär jämställdhet, det vill säga att hälften av dem som genomgår utbildningen bör vara kvinnor och hälften män. Regeringen skriver att den ”avser noga följa utvecklingen av andelen kvinnor bland nyantagna respektive examinerade i forskarutbildningen”.431 Att de normer och värderingar som är styrande inom akademin skulle kunna vara könskonnoterade och därmed ge olika förutsättningar för kvinnor och män, beaktas inte i detta avsnitt. Precis som med handledningen ovan, kommer regeringen inte heller här med några konkreta förslag till styrtekniker, men i och med att den klargör att den kommer att följa den könsmässiga fördelningen mer noggrant när det gäller både antagning och examination, förmedlas en åsikt om numerär jämställdhet som betydelsefull. Formuleringen kan relateras till Foucaults diskussion om ”Panopticon” som beskrivs i teorikapitlet.432 Regeringens skrivning om att ”noga följa” jämställdheten inom forskarutbildningen, påminner om en liknande situation, och ger uttryck för en ambition att, med hjälp av övervakning (i större eller mindre utsträckning) styra utvecklingen i en önskvärd riktning.
Stipendier som studiefinansiering
Det finns ytterligare ett par exempel på indirekt styrning i reformen, där regeringen försöker lyfta problem till ytan snarare än att presentera en konkret styrteknik. Ett sådant exempel gäller användningen av stipendier som studie-finansiering inom forskarutbildningen.433 Här understryks att stipendier inte ger några sociala förmåner, vilket en doktorandanställning gör, och att en doktorand kan få problem om hon skulle bli långvarigt sjukskriven eller vara i behov av föräldraledighet. Regeringen väljer att uppmana lärosätena att ”vara uppmärksamma” på de problem som stipendierna kan medföra istället för att lagstifta eller ändra förordningstexten.434 Den visar även sin skeptiska inställning till denna form av finansiering genom att framhålla att stipendier inte bör finansieras genom statsmedel. På motsvarande sätt understryker regeringen,
430 Prop. 1997/98:1 s 95. 431 Prop. 1997/98:1 s 95. 432 Foucault (2006/1977). 433 Prop. 1997/98:1 s 100. 434 Prop. 1997/98:1 s 100.
vilket påtalats ovan, att doktorandanställning är det bästa sättet att finansiera en doktorand genom forskarutbildningen.435