Svaret på frågan i rubriken ger, precis som i övriga frågor, uttryck för en viss ambivalens bland de ansvariga. Å ena sidan menar Anders att det har skett en förändring i synen på universitetsinstitutionen som nu i större utsträckning ses som en arbetsplats än tidigare. Trots att den länge har präglats av en väldigt individualistisk tradition uppfattas den inte längre som ”ett ställe där det sitter en massa autonoma satelliter”.548 Ses institutionen som en arbetsplats så måste det innebära:
545 David, humanistisk fakultet.
546 David, humanistisk fakultet.
547 David, humanistisk fakultet.
/…/ att det ska vara vettiga villkor, det ska skötas på vettiga sätt, genomskinlighet och tydlighet blir ju väldigt viktigt.549
På liknande sätt uppfattas inte längre doktoranderna som någon ”egen kontinent” utan att de ”i högre utsträckning idag är en del av universitetet som organisation, än vad man tidigare var”.550 Doktoranderna, och därmed forskar-utbildningen, är en mer integrerad del av universitetet som organisation än vad den verkar ha varit tidigare. Enligt Anders finns det därför goda sidor av den ökade graden av formalism och upplevda paternalism som forskarutbildnings-reformen förde med sig. Exempelvis är det mer dokumenterat på vilka grunder en person kommer in på forskarutbildningen. Normaliseringen av universitetet som en myndighet och en arbetsplats bidrar också till att minska rättosäkerheten i systemet. Detta i sin tur uppfattas som positivt av Anders, vars erfarenhet av akademin säger honom att det sker ”en enorm massa godtyckligheter och fullkomligt regelvidriga förfaranden”. Som exempel nämner han att bedömningskriterier har ändras under ärendets behandling. Det var också detta som Hans gav exempel på i texten ovan. Om universitetet ska ses som en myndighet måste sådana företeelser, enligt Anders, tas på allvar och förändras. Sammanfattningsvis anser Anders att det måste gå att ställa samma krav på universitetet i sin myndighetsutövning som det gör på andra myndigheter.
Å andra sidan uppfattar inte akademin, historiskt sett, sig själv som en myndighet bland andra. En del av de svenska universiteten tillhör de allra äldsta delarna av den statliga organisationen och bildades långt före många av de andra svenska myndigheterna. Detta gör att dagens universitet och högskolor i många fall snarare ses som självständiga ”motparter” till riksdag och regering än en del av staten.551 Tvärtemot resonemanget ovan framhåller Martin, som är ansvarig för forskarutbildningen vid en annan institution inom samma fakultet som Anders, att universitetets verksamhet snarare kännetecknas av en kamp; ”alla mot alla”.552 Martin förklarar:
549 Anders, humanistisk fakultet.
550 Anders, humanistisk fakultet.
551 SOU 1996:21 s 99.
Jag brukar säga att näst efter politiken så är universiteten den mest korrumperade arbetsplatsen. På universiteten kämpar alla med alla medel, det är väldigt få som ser ur fakultetens bästa istället för sitt eget ämne. 553
Martin ser universitetet som en ganska oreglerad arbetsplats jämfört med andra arbetsplatser, där inte särskilt många regler respekteras och korruptionen är ett faktum. Denna brist på reglering uppfattar han dock som ”priset man måste betala för den fria forskningen. Det går inte att styra universitetet”.554 Martin framhåller att om man försöker styra universitetet så undermineras det som är universitetets styrka, nämligen en kollegial forskarkultur som bygger på en stor individuell frihet. Om universitetskulturen ska upprätthållas måste man enligt honom finna sig i att det hela är lite oreglerat. Försöker man att göra universitetet mer hierarkiskt och, likt andra skandinaviska länder, inför ett professionellt ledarskap, ”så är det början på slutet”.555 En ledare åtnjuter enbart den respekt som kollegorna ger honom/henne. Martins uttalanden visar tydligt på att det finns en stark informell (humboldtsk) kultur inom universitetet som bygger på kollegialitet och individuell frihet, inte på professionellt ledarskap. Tar man bort detta innebär det, enligt honom, slutet för universitetet. Uttalandet visar på att diskussionen kring hur akademin ska ledas, som tidigare kort berörts, fortfarande är högst aktuell.
Den kollegiala styrningen ställs mot en mer professionell och marknadsanpassad, där den sistnämnda anses hota det kollegiala beslutssystemet, den autonomi och de normer och värderingar som länge präglat akademin.556 Martins uttalande visar samtidigt på ett tydligt motstånd mot en alltför utbredd reglering av universitetet. Den akademiska friheten är universitetets styrka, även om det bitvis innebär allas kamp mot alla. Enligt Martin är universitetet ”den sista platsen i det moderna samhället där man har praxisfrihet till att planera sin egen tid”.557
Även Anders har kritiska synpunkter på hur universitetet styrs i sin helhet. ”Jag är väldigt mycket emot det här organisationsmodet som är just nu, det här linjeorganisationstänkandet”.558 Ett av problemen med att organisera
553 Martin, humanistisk fakultet.
554 Martin, humanistisk fakultet.
555 Martin, humanistisk fakultet.
556 Haake (2004) s 37 och Bjuremark (2004) s 302.
557 Martin, humanistisk fakultet.
universitetet som en linjeorganisation är att det blir detaljstyrning, även om det sker från långt håll. Anders menar att de som arbetar med organisationsfrågor försöker vara kreativa i sitt tänkande samtidigt som de saknar förutsättningar för att vara det. Då uppstår en detaljstyrning som han inte är speciellt förtjust i. När forskare går över till att göra administrativa karriärer istället för forskarkarriärer tappar de kontakten med hur forskningen går till och vilka krav som ställs. Han tycker det är ”farligt” när personer går in i administrativa karriärer och ägnar sig åt organisation som om det vore en kreativ verksamhet:
/…/ problemet är att deras mått på framgång helt enkelt är att hitta på någonting nytt. /…/ är man riktigt fiffig kan man ju hitta på ett framgångsmått som gör att vad man än hittar på så är det en framgång.559
Administrativ personal ägnar sig åt en massa ”önsketänkande”.560 Linje-organisationen bygger enligt honom på en tanke där administrationen bestämmer över de ekonomiadministrativa ramarna och sedan menar att de inte lägger sig i hur själva verksamheten styrs. Anders framhåller att det är ”fullständigt naivt” att tro att det finns gränser där emellan. Detta tankesätt påverkar i sin tur forskarutbildningen som hamnar i händerna på personer som inte har någon insikt i hur den fungerar. Dessa personer arbetar med statistik. Om enbart statistiken skulle få styra menar Anders att alla fakulteter på GU skulle behövas läggas ner, förutom den medicinska fakulteten och Chalmers, eftersom de är de enda som går med vinst. Istället för en linjeorganisation anser han att styrningen av akademin bör sker med hjälp av ”järnhårda prestationskrav”. Prestationskraven borde vara mycket hårdare än det är idag och därtill borde man införa skarp avräkning561 med långa tidsintervaller. Detta skulle vara bra även för doktoranderna.
Genom Anders bild av universitetet som en arbetsplats och Martins uppfattning om att professionell styrning innebär slutet för akademin, ställs på många sätt den fria forskningen i motsatsförhållande till ökad rättssäkerhet. Bilderna kan också tolkas som ett uttryck för å ena sidan det traditionella akademiska humboldtidealet och å andra sidan en uppfattning som på många sätt strider mot detta ideal. Detta är två bilder av samma verksamhet som skiljer sig radikalt åt,
559 Anders, humanistisk fakultet.
560 Anders, humanistisk fakultet.
561 Skarp avräkning innebär ungefär att universiteten får betala tillbaka pengar omedelbart om de underpresterar
men som samtidigt lever sida vid sida i samma organisation. Frågan är om universitetet och forskarutbildningen går att styra och i så fall på vilket sätt. Intervjuerna visar på högst delade meningar. En liknande ambivalens påpekas även av Bjurmark i hennes avhandling kring styrningen av Lunds universitet. En av hennes slutsatser är just att det finns en mosaik av skilda intressen och styrningspraktiker vid universitet.562 Samtidigt framhåller Mintzberg vikten av den professionelles autonomi och möjligheterna att styra och kontrollera sitt eget arbete.563 Kanske beror ambivalensen i denna undersökning delvis på den ansvarigas specifika förhållningssätt till vetenskap, akademi och omgivande samhälle samt hans/hennes syn på vilken roll forskarutbildning och forskning ska spela i denna konstellation. Sannolikt har det en viss betydelse om den ansvariga i en sträng mening värnar om det gamla humboldtska idealet eller om det finns en öppenhet mot något nytt, och annorlunda. Men att öppna upp innebär också en förändring av universitetets roll och uppgift. Frågan är om akademin vågar bjuda in den typen av förändringar som innefattar en viss grad av osäkerhet inför framtiden, när det gamla traditionella utgör en större trygghet och förutsägbarhet.