I metodkapitlet motiverade jag valet av att studera två olika fakulteter med hänvisning till att se bredden inom ett och samma universitet och att jag därför förväntade mig att det skulle finnas skillnader i synsätt och förhållningssätt till styrning av forskarutbildningen mellan dessa. Analysen av intervjuerna visar dock på att dessa förväntade skillnader mellan den humanistiska och den naturvetenskapliga fakulteten inte alls var så stora som jag trodde, i vissa fall existerade de inte överhuvudtaget.579 Exempelvis förväntade jag mig att institutionerna vid den humanistiska fakulteten i större utsträckning skulle ge uttryck för det humboldtska idealet i form av frihet och autonomi, än vid den naturvetenskapliga. Visst fanns det sådana uttryck, men det gjorde det vid den andra fakulteten också. Av analysen framgick även att de största variationerna i de ansvarigas åsikter om styrning och formalisering av utbildningen återfanns inom en och samma fakultet. Anders och David som båda befinner sig inom den humanistiska fakulteten utgör i många fall varandras motpoler. Anders var positivt inställd till flera av reformens förändringar samtidigt som han på eget initiativ strukturerat upp och formaliserat vissa delar av utbildningen, medan David istället framhåller att reformen var ”kass” och vill tillbaka till hur det var förut, innan 1998.
Detta resultat är intressant inte minst mot bakgrund av att regeringen konsekvent använt humaniora/samhällsvetenskap och naturvetenskap/medicin som motpoler till varandra i reformen. Förvisso bygger denna polarisering på faktorer som exempelvis genomströmning och forskarutbildningens längd.
579 Detta ska dock inte uppfattas som en generaliserande slutsats. Resultatet säger endast något om
Deras synsätt i förhållande till styrning verkar däremot inte alltid skilja sig åt. Avhandlingen indikerar således att skillnaderna inte alltid är så stora mellan fakulteter som man ibland kan tro, de kan vara minst lika stora inom en och samma.
Vid ett tillfälle försökte jag placera in de ansvariga på en skala utefter deras inställning till regleringar av forskarutbildningen. Jag valde dock att ge upp denna ambition, eftersom mönstren inte var så tydliga som jag först fick intryck av. Inplaceringen misslyckades bland annat eftersom det inte var så entydigt att de ansvariga antingen var för regleringar eller emot och det var omöjligt att säga vem som var mer positivt eller negativt inställd än någon annan. En och samma person kunde istället sträva efter mer styrning och formalisering inom ett område och ge uttryck för traditionella akademiska värderingar som frihet och autonomi inom andra. Som vi har sett hade Martin redan före reformen genomfört ett flertal förändringar inom forskarutbildningen, vilket gjorde att det var ”business as usual” när flera av styrteknikerna presenterades. Samtidigt hävdar han att universitetet inte går att styra och är mycket kritisk till de nya regleringarna kring antagning och finansiering. Kanske kan det vara så att inställningen till förändringar av styrningen beror på vem som initierat dem. Martin genomförde på eget initiativ flera förändringar som låg i linje med reformen och så länge förslagen kom från honom själv kändes det bra. Samtidigt är han kritisk till andra styrtekniker som presenterades vid samma tidpunkt, men som då initierats från politiskt håll.
Ytterligare en intressant aspekt är att de ansvariga i samtalen kring forskarutbildningen själva använder varandras fakulteter som motpoler till den egna. Inom den naturvetenskapa fakulteten refererar de till den humanistiska och vice versa. Detta gäller framförallt i förhållande till handledning och formen för avhandlingen. I frågan om hur avhandlingen kan uppfattas menar exempelvis Johan att avhandlingen kan ses som ett körkort men att det inte är så inom alla områden, ”det är ju mycket i humaniora som det har varit det här livsverkstänkandet”. På ett motsvarande sätt menar Martin att ”för 15 år sedan var det ett livsverk, inom naturvetenskapen är det ett körkort, men det kommer det aldrig att bli här”. De ansvariga ger på så sätt uttryck för en polarisering av fakultetsområdena precis som regeringen gör i reformen. Diskursen om fakulteternas olikheter delas på så sätt av både akademi och statsmakt. Detta är intressant eftersom analysen visar att skillnaderna i synen på styrning av
forskarutbildningen inom vissa områden är minst lika stora inom fakulteterna som mellan dem.
Sammanfattande slutsatser
De ansvarigas syn på styrning av forskarutbildning skiljer sig åt på många sätt. På motsvarande sätt verkar regeringens förändringar av styrningsregimen haft olika stor påverkan på forskarutbildningens verksamhetsregimer på de olika institutionerna. Översättningen av den ökade politiska styrningen har således gjorts på skilda sätt. Medan David anser att reformen är helt ”kass” och är negativt inställd till mycket av styrningen och regleringen av utbildningen, är Erik till 55 procent för den nya ordningen som han menar har trimmat bort en del ”dödkött” från systemet. Maria ser den stramare tidsramen som positiv och tycker även att det är bra att längden på avhandlingen har stramats upp. Anders å andra sidan menar att det finns en högre grad av paternalism och formalism kring forskarutbildningen och ger uttryck för en kritisk hållning till styrteknikerna kring antagning och finansiering. Samtidigt menar han att det även finns goda sidor av denna formalisering. Han har aktivt arbetat för att skapa mer tydlighet och systematisering inom forskarutbildningen. På institutionen har de på flera sätt försökt att styra upp utbildningen, exempelvis när det gäller handledning. De har också konkretiserat och formaliserat mycket av det som tidigare varit praktik, bland annat i den allmänna studieplanen. Institutionen har även infört nya moment inom utbildningen och därmed förändrat delar av innehållet. Johan, å sin sida, blir irriterad när personer på fakulteten vill införa nya ämnen som är mer inriktade på en karriär utanför högskolan inom forskarutbildningen och framhöll att doktoranden ska lära sig att forska på forskarutbildningen, inget annat. Hans strävade efter en ökad reglering på ett flertal områden och framhöll att hans egen roll som ansvarig är väldigt vag. Adam å sin sida såg gärna en mer formaliserad antagning, men menade samtidigt att forskarutbildningen inte bör vara för organiserad, för honom ska den vara lite äventyr.
Variationerna mellan institutionerna är således relativt stora även inom en och samma fakultet och det är många olika åsikter som kommer till uttryck i materialet. Det är anledningen till att jag valde att ge avhandlingen dess titel utefter Adams uttalande. Uppfattningen om den politiska styrningen i och med forskarutbildningsreformen är inte odelat negativ, men inte heller odelat positiv. Snarare är det så att en och samma person ofta ger uttryck för båda åsikterna men i samband med olika områden. På liknande sätt visar Bjuremark i sin
avhandling om dekanrådet på Lunds universitet, att dekanernas syn på styrningen av universitetet, likt ovan, skiljer sig åt. Vissa vänder sig mot det akademiska sättet att styra medan andra ställer sig tveksamma både till den tidigare plan- och regelstyrningen och den nyare styrningen i form av uppföljning och kontroll utifrån en avancerad liberal styrning. Några är i sin tur mer positivt inställda till mer marknadsinriktade styrformer.580 Det förefaller inte finnas någon större samstämmighet kring synen på styrning av den akademiska verksamheten, vare sig inom forskarutbildningen eller inom akademin som helhet.
Inställningen eller synen på styrning kan till viss del ha att göra med i vilken utsträckning de ansvariga själva upplever sig ha möjligheter att initiera och påverka förändringar, det vill säga om styrningen skett nedifrån och upp (bottom-up) eller uppifrån och ned (top-down). Som vi såg i kapitel 4 menade Mintzberg bland annat att de anställda/professionella inom den professionella byråkratin, dit universitetet som organisation kan räknas, är vana vid en viss autonomi och att beslut fattas nedifrån och upp.581 Att försöka utöva direkt kontroll över professionella är enligt honom ingen lätt uppgift. De styrtekniker som presenterades i reformen när det gäller antagning och finansiering är en form av styrning som införts från politiskt håll och är svår att påverka. Flera av de ansvariga var också negativa till denna förändring. Samtidigt har de själva genomfört flera olika förändringar som inneburit nya regler kring utbildningens organisering. Martin genomförde exempelvis en uppstramning kring antagningen redan innan reformen vilket gjorde att förändringen inte blev så stor när reformens styrtekniker sedan presenterades. Dessa förändringar uppfattar han själv som positiva. Samtidigt är han en av dem som uttrycker stark kritik kring de nya finansieringsreglerna. Det finns även stora skillnader i hur aktiva de ansvariga är när det gäller att själva initiera nya regler och förändringar inom forskarutbildningen. Medan vissa är mycket aktiva framstår andra som mer eller mindre passiva och verkar mest förhålla sig till de styrtekniker som läggs på dem. Snarare verkar doktoranderna driva igenom förändringar som exempelvis införandet av utvärderingar av doktorandkurser eller bidra med en ökad medvetenhet om att tidsramarna har blivit snävare.
580 Bjuremark (2002) s 189.
Analysen visar även att översättningen av styrteknikerna kring antagning och finansiering verkar ha fått en del oanade konsekvenser. Medan regeringens ambition med forskarutbildningsreformen var att öka antalet disputerade i samhället, visar intervjuerna på att antalet doktorander verkar ha minskat. Regeringens ambition och det minskade antalet doktorander behöver dock inte nödvändigtvis vara en motsättning ur ett kortsiktigt perspektiv. Antalet forskarexaminerade kan ha ökat i och med att genomströmningen har förbättrats. Detta kan i sin tur bero på att doktorander som befunnits sig i forskarutbildningen en längre tid till slut har disputerat. Samtidigt har färre nya doktorander antagits till utbildningen. Det minskade antalet antagna skulle dock kunna indikera att antalet examinerade på sikt kommer att minska. En av de ansvariga menar att både institutionerna och fakulteterna har förlorat kontrollen över volymen på utbildningen.582 I analysen av reformen i det föregående kapitlet kunde vi se att ett sätt för regeringen att effektivisera utbildningen var att göra strukturerna mer lika ett arbete. Regeringen framhöll att anställning som doktorand var den bästa formen av finansiering, även om den var dyr. En konsekvens av de nya styrteknikerna verkar dock ha blivit att antalet doktorander minskar vilket till viss del kan bero på att det är dyrt att anställa doktorander. Bättre anställningsförhållanden tenderar att krocka med försöken att öka volymen på forskarutbildningen.
Efter att ha studerat de ansvarigas syn på styrningen av forskarutbildningen på en mer generell nivå, kommer nästa kapitel att fokusera på en specifik styrteknik som presenterades i forskarutbildningsreformen, nämligen skärpningen av den individuella studieplanen och hur denna styrteknik har översatts på de olika institutionerna.