Akademins strukturer och det politiska ramverk som omger dessa strukturer påverkar även organiseringen av forskarutbildningen. Efter att ha diskuterat både den svenska forskningspolitiken, relaterat förändringarna inom akademin till styrning med hjälp av NPM samt den professionella byråkratin, kommer jag i följande avsnitt att fokusera på förändringarna av forskarutbildningen. Nedan presenteras en mer detaljerad bild av hur styrningen av forskarutbildningen är organiserad. Syftet är att kortfattat beskriva landskapet av regler och bestämmelser som har vuxit fram och omger den svenska forskarutbildningen, för att på så sätt placera forskarutbildningsreformen från 1998 i ett sammanhang. Det är ett försök att ge en bred överblick av vilka typer av dokument som påverkar styrningen av utbildningen, framförallt från statligt håll, men också över vilka andra institutioner som inverkar på dess utformning.
Avsnittet inleds med en kortfattad beskrivning av den gällande lagstiftningen. Därefter presenteras regleringsbrev, den tidigare forskarutbildningsreformen, forskningspolitiska propositioner fram till 1998 samt granskande instanser. Avslutningsvis relateras den politiska styrningen till avhandlingens teoretiska figur.
Lagstiftning
Den statliga styrningen av forskarutbildningen tar sig först och främst uttryck i lagstiftning, via regleringsbrev samt genom fördelning av ekonomiska resurser i form av anslag för forskning och forskarutbildning. När det gäller lagstiftningen
241 Se exempelvis Bauer et al. (1999) Bjuremark (2002) Haake (2004) och Haikola (2000).
regleras utbildningen dels av högskolelagen243, som består av regler kring universitet och högskolor som är under statligt, kommunalt eller landstings-kommunalt huvudmannaskap, och dels av högskoleförordningen244. I högskolelagen anges det övergripande målet med forskarutbildningen enligt följande:
Utbildning på forskarnivå skall väsentligen bygga på de kunskaper som studenterna får inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå eller motsvarande kunskaper. Utbildning på forskarnivå skall, utöver vad som gäller för utbildning på grundnivå och på avancerad nivå, utveckla de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.245
Dessa bestämmelser kompletteras sedan med mer specifika bestämmelser i högskoleförordningen. I denna regleras bland annat anställningen som doktorand, fakultetsnämndens uppgift, allmänna och individuella studieplaner, handledning och andra resurser, disputation och betyg på avhandlingar samt tillträdet till samtliga nivåer inom högskolan. När förändringar av forskar-utbildningen genomförs från statligt håll, leder detta ofta till ändringar av och/eller nya lydelser i högskoleförordningen. Skillnaden mellan att genomföra förändringar i högskolelagen i förhållande till högskoleförordningen, är att det är riksdagen som fattar det slutgiltiga beslutet om ändringar i lagstiftningen, medan regeringen själv kan göra ändringar i förordningen.
Regleringsbrev
Forskarutbildningen styrs också med hjälp av universitetets regleringsbrev. Ett regleringsbrev är de regeringsbeslut som årligen utfärdas för varje enskild myndighet i avsikt att styra deras verksamhet. Innehållet i regleringsbreven utgår både från riksdagens beslut om statsbudgeten och från regeringens prioriteringar.246 Regleringsbrevet består av två huvudsakliga delar, dels en verksamhetsdel som bland annat innehåller mål för verksamheten och krav på återrapportering, och dels en finansieringsdel som innehåller myndighetens finansiella förutsättningar. De statliga medlen delas upp på den grundläggande utbildningen samt forskning och forskarutbildning. När det gäller
243 Högskolelagen, SFS 1992:1434.
244 Högskoleförordningen, SFS 1993:100.
245 SFS 1992:1434 kap. 1 § 9a.
utbildningen anger breven exempelvis mål för rekrytering till utbildningen, hur dessa ska uppnås samt krav på återrapportering till statsmakten.247 De innehåller också de ekonomiska anslagen för området Forskning och forskarutbildning.
Forskarutbildningsreformer
Två större reformer har hittills genomförts av forskarutbildningen i Sverige, den första 1969 och den andra nästan 30 år senare, 1998.248 1969 års reform presenterades i en proposition som syftade till att införa förändringar av både forskarutbildningen och den efterkommande forskarkarriären. Jag kommer här att kort beröra de styrktekniker som presenterades kring forskarutbildningen.249 Den kritik som hade riktats mot forskarutbildningen, och som därmed utgjorde en del av problematiseringen av utbildningen inför reformen 1969, rörde framförallt de alltför långa studietiderna. Dessa ansågs bero på att utbildningen var dåligt organiserad med brister i både undervisning och handledning samtidigt som examensfordringarna ansågs vara allt för omfattande. Målet med reformen var därför att försöka förkorta studietiderna för slutexaminationen och få till stånd en önskad effektivisering.250 Forskarutbildningen skulle bli en genomtänkt och systematiskt planerad utbildning som skulle läggas upp särskilt för varje enskild individ. För att nå detta mål föreslogs ett flertal styrtekniker i syfte att förända utbildningens organisering. Bland annat avskaffades den dåvarande licentiatexamen och doktorsgraden och en ny doktorsexamen infördes. Denna examen skulle vara utformad så att ”väsentligen mer differentierade samhällsintressen än hittills kan tillgodoses”.251
En av styrtekniker innebar att forskarutbildningens normalstudietid kom att begränsas till fyra år252 samtidigt som kraven på avhandlingarnas originalitet och fullständighet tonades ner. Departementschefen framhäver bland annat att avhandlingen snarare ska uppfattas som ett etappmål än ett livsverk, den skulle ses mer som ett kvalificerat examensarbete än ett slutligt mästarprov. Likaså skulle kraven på avhandlingens omfång minska och graderingen av betygen
247 För exempel se återrapporteringskraven för Göteborgs universitet, www.gu.se (2008-08-25).
248 Kungl. Maj:ts proposition nr 31 1969 samt Prop. 1997/98:1 Utgiftsområde 16.
249 För en grundlig analys av reformen 1998, se kapitel 6 nedan.
250 Kungl. Maj:ts proposition nr 31 1969 s 66.
251 Kungl. Maj:ts proposition nr 31 1969 s 64.
slopas så att avhandlingarna enbart kunde få betygen godkänt eller icke godkänt. Doktorsavhandlingen skulle också fortsättningsvis tryckas, till skillnad från de tidigare licentiatavhandlingarna som enbart stencilerades.
Utöver ovanstående förändringar föreslogs även att inslagen av undervisningen i utbildningen skulle öka, särskilt den metodiska skolningen. Samtidigt föreslogs att handledningens organisation skulle regleras närmare och öka i omfattning. En utbyggd handledning uppfattades som en av de viktigaste förutsättningarna ”för att målet för forskarutbildningen såväl kvalitativt som tidsmässigt skall kunna nås”.253 Ett sätt att förverkliga detta mål var att föreslå en begränsning av antalet doktorander till fem á sex heltidsstuderande per handledare. Däremot föreslogs ingen generellt reglering när det gäller handledningens omfattning. När det gäller studiefinansieringen ersattes, sist men inte minst, de tidigare licentiand- och doktorandstipendierna med ett enhetligt doktorandstipendium och att detta skulle få innehas av en doktorand under sammanlagt fyra år.
Sammanfattningsvis innebar 1969 års reform av forskarutbildningen först och främst en förändring av de administrativa ramarna för utbildningen det vill säga dess styrningsregim snarare än verksamhetsregimen. Samtidigt innebar det att den anpassades till en internationellt betydelsefull förebild, nämligen den amerikanska doktorsexamen (PhD).254 Enligt Odén skapade 69-reformen dessutom en form av ”kontrakt” mellan statsmakten och universiteten, där statsmakten bland annat skulle ge basresurser för forskning och forskar-utbildning, i utbyte mot att universiteten exempelvis skulle minska tidsåtgången för doktorandarbetet samt få även de humanistiska och samhällsvetenskapliga institutionerna att bli mer kollektiva i sin organisering och satsa på ”team-work”.255
Forskningspropositioner
Ytterligare ett sätt på vilket forskarutbildningen styrs från statligt håll, är via regeringens forskningspropositioner. En proposition är en presentation av regeringens förslag till förändringar inom specifika områden, i det här fallet forskning och forskarutbildningen. I detta avsnitt kommer jag kort att presentera huvuddragen i dessa propositioner fram till reformen 1998, med fokus på
253 Kungl. Maj:ts proposition nr 31 1969 s 70.
254 Zetterblom (1994) s 23, 166.
forskarutbildningen. Jag är medveten om att förändringar av forskarutbildningen även kan presenteras i andra dokument, men jag har valt att koncentrera framställningen på just dessa, dels eftersom de är ett av de mest centrala politiska dokumenten och dels eftersom de drar upp riktlinjerna för vad regeringen ämnar göra under den följande mandatperioden. Dessutom ger de en möjlighet att jämföra förslagen som diskuterats tidigare år med reformen från 1998, för att se vad som är återkommande teman och vad som verkar vara nya. Förslaget till att utforma forskningspropositioner kom 1979256 och därefter har de presenterats en gång per mandatperiod. Syftet med att presentera forskningspropositioner var
/…/ att ge riksdagen så långt som möjligt en helhetsbild över forskningen och forskarutbildningen inom högskolan, sektorsforskningen, och den industriella forskningsverksamheten samt att lämna förslag om riktlinjer för planering och utveckling av forskningsverksamheten under de närmaste åren.257
I den första forskningspropositionen, från 1979, ges förslaget att behörigheten till forskarutbildningen ska delas in i en allmän och en särskild behörighet. En grundläggande högskoleutbildning som sammanlagt omfattar minst 80 poäng ska ge en allmän behörighet, medan krav på särskild behörighet är något som fastställs av de enskilda fakultetsnämnderna. Det föreslås också att ett system för etappavgångar inom forskarutbildningen ska utvecklas. Även studiefinansiering och dimensionering diskuteras, men inga nya förslag eller styrtekniker förs fram rörande dessa frågor.
Den andra forskningspropositionen presenterades 1982 och fortsätter i samma spår som den första.258 I denna föreslås ytterligare en ändring av behörigheten till forskarutbildningen, vilket resulterade i att en lämplighetsbedömning införs vid antagningen. Förutom att uppfylla de allmänna och särskilda behörighetskraven, bör den blivande doktoranden också ha sådan förmåga som behövs för att genomgå forskarutbildningen. Vad som gör en person lämplig lämnas dock till universiteten att själva bestämma, vilket gör att universiteten själva får fylla lämplighetskriteriet med innehåll. Utbildningens dimensionering diskuteras i stor utsträckning men det framhålls att det är omöjligt att precisera antagningstal för varje ämne, vilket gör det svårt att skapa ett system för en total dimensionering
256 Prop. 1978/79:119 Om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning.
257 Prop. 1981/82:106 Om forskning, s 6.
av utbildningen, som regeringen tidigare efterfrågat. Universitets- och högskole-ämbetet (UHÄ) fick istället till uppgift att fortlöpande följa antalet examinerade från utbildningen och arbetsmarknadssituationen för forskarutbildade.
I propositionen från 1982 presenteras också ett förslag på system med omdömen om doktorsavhandlingar, där fakultetsopponent och betygsnämnd föreslås redovisa skriftliga omdömen.259 Betygsnämnden föreslås även bestå av två fasta ledamöter som utses för ett år i taget plus ytterligare en eller tre ledamöter som utses för varje avhandling, detta för att få kontinuitet vid bedömningarna.260 Vidare föreslås att utbildningsbidraget för doktorander ska bli uppräknat, så att det motsvarar den högsta nivån inom motsvarande arbetsmarknads-utbildningarna. Det ges även ett förslag på ett nytt studiefinansieringssystem som syftade till att låta de forskarstuderande ägna mer tid åt sina studier och på så sätt göra utbildningen mer effektiv. Doktorandtjänster ska också inrättas vid forskningsråd och sektoriella FoU-organ samt på försök också vid högskoleenheter. Ytterligare en styrteknik som presenteras gäller amanuens- och assistenttjänsterna. Dessa avskaffas för att pengarna istället ska användas till inrättandet av ytterligare utbildningsbidrag för doktorander samt införandet av en ny typ av assistenttjänst för doktorander med utbildningsbidrag. Vidare föreslås att en ny typ av amanuenstjänst för enklare undervisningsuppgifter eller institutionstjänstgöring ska införas. Även forskarutbildningens meritvärde diskuteras och det föreslås att den tid som ägnas åt utbildningen, dock högst fyra år, vid ny tjänstetillsättning ska få liknas vid tjänstgöring inom statlig tjänst. Ett slutligt ställningstagande i frågan om meritvärde och till utformningen av eventuella riktlinjer anser statsrådet dock först bör tas efter att ärendet beretts ytterligare.
Förslagen i den tredje forskningspropositionen fokuseras framförallt på att främja forskarrekryteringen och återigen diskuteras utbildningens meritvärde.261 Regeringen vill att meritvärde ska höjas vid tillsättning av statliga eller statligt reglerade tjänster, och precis som i föregående proposition föreslås återigen att en fullgjord forskarutbildning nu ska motsvara fyra års heltidsarbete i statlig
259 Förslaget att redovisa omdömen om doktorsavhandlingar ansågs slutligen inte rimligt av Utbildningsminister
Hjelm-Wallén. Däremot ansåg hon att det ur rättsäkerhetssynpunkt var motiverat att redovisa sådana vid underkännande av en avhandling. Prop. 1983/84:107 Om forskning, Bilaga 5 s 57.
260 Förslag med fasta ledamöter avslogs så småningom eftersom remissopinionen var mycket splittrad i frågan.
Prop. 1983/84:107 Bilaga 5 s 56.
tjänst. Andra styrtekniker som presenteras för att förbättra förutsättningarna för rekryteringen är att göra fler förbättringar av studiefinansieringssystemet. På sikt bör det exempelvis eftersträvas att doktoranderna kan ges försörjning direkt vid antagningen till forskarutbildningen. Ansvarigt statsråd tar även initiativ till en ytterligare översyn av systemet. Likaså föreslås att med sektorsorganens hjälp försöka öka antalet doktorandtjänster och att genomföra förstärkningar av fakultetsanslaget så att nya mellantjänster kan inrättas. Högskolans ansvar gällande handledning av forskarstuderande samt deras anpassning av antagning efter tillgängliga resurser och praktiska förutsättningar understyrks kraftigt. Sist men inte minst föreslås att åldersgränsen för att få utbildningsbidrag, som ligger på 45 år, ska tas bort.
1987 presenterades den fjärde forskningspropositionen.262 I denna diskuterades inte forskarutbildningen i någon större utsträckning. Statsministern framhåller dock vikten av att satsa på den unga generationen forskare. Istället för att introducera mer specifika styrtekniker föreslås en mer generell satsning genom inrättandet av ytterligare doktorandtjänster samtidigt som en höjning av nivån på utbildningsbidragen förordas. Tillsammans med en uppmaning till sektors-organen om att också de kan bidra till en förbättrad situation för doktoranderna, understryks att resursförstärkningarna som föreslagits i propositionen ska uppfattas som ett första steg i en pågående förbättring av de forskarstuderandes situation. Härtill kommer en allmän förstärkning av högskolans resurser som ger möjligheter att förbättra för doktoranderna genom utökad handledning samt utökade biblioteks- och personalresurser.
Den femte forskningspropositionen presenterades i början av 1990.263 I denna diskuteras bland annat studiefinansieringen och ett förslag, där stora delar av utbildningsbidragen omvandlas till doktorandtjänster, presenteras. På sikt uttrycks en önskan om att alla dessa bidrag ska göras om till liknande tjänster, samt att användningen av studiemedel som finansiering inte bör användas i framtiden. Sedan den föregående propositionen har ändringar i högskole-förordningen genomförts som innebär att enbart de doktorander som kan erbjudas godtagbara villkor när det gäller handledning och övriga studievillkor, får antas till utbildningen. I forskningspropositionen trycks det på att antalet doktorander därför ska anpassas till dessa förutsättningar och ansvaret för att
262 Prop. 1986/87:80 Om forskning.
detta sker ska ligga på fakultetsnämnderna. Samtidigt menar regeringen att det är viktigt att antalet examinationer ökar, målet bör vara att de fördubblas. Detta ska kunna uppnås genom att förbättra rekryteringen och öka effektiviteten i utbildningen. Vidare framhåller regeringen vikten av att institutionerna försöker vidga rekryteringen och underlätta för nya grupper av forskarstuderande att söka sig till utbildningen.
I 1993 års proposition lägger regeringen fram en plan för att fler unga ska få möjlighet att forska. Målet är, precis som i föregående proposition, att fördubbla antalet examinationer från forskarutbildningen fram till år 2000. Syftet med detta var flerfaldigt; att förnya forskningen, stärka kvaliteten i högre utbildning och förse både näringsliv och andra samhällssektorer med ett ökat antal forskar-utbildade. Det sistnämnda var något som togs upp redan i reformen 1969. Rekryteringen av forskare står i fokus i propositionen och för att få fler att vilja genomgå utbildningen framhålls vikten av att ytterligare förbättra studiefinansieringen för doktorander. Av detta skäl föreslås en utökning av antalet doktorandtjänster samtidigt som omvandlingen av utbildningsbidragen till tjänster fortsätter. Likaså upphävs den tidigare förordningen om utbildningsbidrag. Här framhålls också att en del av forskningsrådens resurser bör reserveras för unga forskare som verkar särskilt lovande, samtidigt som forskarutbildning i samverkan med näringslivet och industrin ska främjas, vilket ligger helt i linje med den utveckling som framförallt Etzkowitz beskriver. Därtill introduceras specifika forskarskolor parallellt med den nuvarande forskar-utbildningen. I dessa ges utbildningen i en mer sammanhållen form med kurser och seminarier inom ett bredare definierat ämnesområde. Regeringen förordar även att särskilda medel ska avsättas för denna försöksverksamhet. Utöver detta föreslås också att forskarutbildningen integreras i forskning som finansieras med löntagarfondmedel samt att aktivitetsrelaterade fakultetsanslag införs för att på så sätt stimulera till förbättrade handledarinsatser och ökad examinationsfrekvens. Sist men inte minst presenteras ett tiopunktsprogram för att få in fler kvinnor i forskning och forskarutbildning.
1996 lades nästa forskningsproposition fram. Här framhåller regeringen att en reformerad forskarutbildning är under utredning och beredning, likaså skriver de att förslag som framkommit i departementspromemorian ”Studiefinansiering och examina inom forskarutbildningen” håller på att remissbehandlas, varför man avser återkomma i dessa frågor. Någon djupare behandling av forskar-utbildningen sker därför inte i propositionen. Däremot framkommer det att det
anses angeläget att satsa på forskning och forskarutbildning inom lärar-utbildningens område, vilket skulle leda till att forskningsanknytningen främjas samtidigt som lärarnas kompetens höjs. 1998 presenteras sedan reformeringen av forskarutbildningen, som är i fokus för denna avhandling.
I ovanstående avsnitt angående forskningspropositioner har jag inte tagit någon större hänsyn till om de förslagna styrteknikerna från regeringen har antagits av riksdagen, förutom i något enstaka fall. Anledningen till detta är att jag istället haft ambitionen att visa på vilka förslag som regeringen har valt att föra fram gällande forskarutbildningen för att på så sätt försöka ge en bild av hur deras tankegångar har sett ut samt var deras fokus har legat. Det kan dock poängteras att riksdagen under den här perioden, med några få undantag, har följt regeringens förslag vad gäller forskarutbildningen.264
Avslutningsvis kan de tidigare forskningspropositionernas förslag till förändring av forskarutbildningen sammanfattas i följande punkter:
• Behörigheten • Etappavgångar
• Studiefinansieringssystemet, exempelvis att öka antalet doktorandtjänster • Utbildningens dimensionering
• Skriftliga omdömen av avhandlingar • Betygsnämndens sammansättning • Utbildningens meritvärde
• Främja och vidga rekryteringen, exempelvis att få in fler kvinnor i utbildningen
• Godtagbara villkor vid antagning bland annat gällande handledning • Öka antalet examinationer
• Skapa forskarskolor
Genomgången av både den tidigare reformen från 1969 och de forsknings-politiska propositionerna kan ses som en form av ”kontextmaterial” som sätter avhandlingen i ett sammanhang. De kan samtidigt ses som ett ”bimaterial” i
avhandlingen.265 Jag kommer att återvända till dessa dokument i analysen av 1998 års reform för att kort studera vilka problematiseringar och styrtekniker som är nya och vilka som har funnits med sedan tidigare.