För det tredje problematiseras forskarutbildningen utifrån dess interna organisation. Antalet doktorsexamina fördubblades från början av 1980-talet till mitten av 1990-talet. Detta beror enligt regeringen till stor del på att det skett ett
340 Jfr Rose (1999) s 197.
341 Rose (1999) s 198.
”omfattande lokalt arbete med forskarutbildningsfrågor” inom olika fakulteter.343 Den stigande examinationen som detta har fört med sig anses bland annat bero på en kraftigt ökad studiefinansiering, framförallt en ökning av antalet doktorandanställningar. Trots detta lokala arbete ”kvarstår alltjämt problem med forskarutbildningens effektvitet /…/ som kan motverka den önskvärda ytterligare ökningen av examinationen”.344 Problemen med forskarutbildningens effektivitet framställs som störst inom de humanistiska, juridiska och samhälls-vetenskapliga fakulteterna där många ämnen ”präglas” av långa studietider, låg examinationsfrekvens och en högre ålder hos de disputerade än vid andra vid övriga fakulteter.345 Regeringen exemplifierar problemen genom att visa på att fakulteterna under läsåret 1995/96 stod för 19 procent av de nyexaminerade, men för 32 procent av de minst halvtidsstuderande doktoranderna.346 Siffrorna visar att genomströmningen är lägre här än inom andra fakulteter. Problemen inom forskarutbildningen framställs på detta sätt återigen som större inom vissa delar av universitetet än vid andra. Forskarutbildningens organisering anses också påverka studietidens längd, vilken i den förra reformen begränsades till fyra år. Regeringen understryker att det:
/…/ är önskvärt att en forskarutbildning avslutas inom rimlig tid, eftersom de enskildas möjligheter att finna arbete efter avlagd examen därmed ökar. Långt utdragna eller avbrutna studier innebär också att samhällets resurser utnyttjas ineffektivt.347
Här betonas dels doktorandens egen anställningsbarhet och dels ett ineffektivt resursutnyttjande som huvudskälen till att inte låta utbildningen ta för lång tid. Tidsaspekten får, enligt regeringens synsätt, konsekvenser både för den enskilda individen och också för samhället i stort.
Sammanfattningsvis innebär det bristfälliga genomförandet av 1969 års reform, tillsammans med arbetsmarknadens ökade behov av forskarutbildade samt brister i den interna organiseringen, att forskarutbildningen anses vara i behov av
343 Prop. 1997/98:1 s 91.
344 Prop. 1997/98:1 s 91.
345 Prop. 1997/98:1 s 91. Förespråkandet av yngre doktorander kan sägas gå tvärt emot traditionen att värna om
det livslånga lärandet i olika former. Se Lillemor Kim (2000) “Forskarutbildningsreformen – vad kan vi lära?” i Mats Fridlund & Ulf Sandström (red) Universitetets värden. Bidrag till den forskningspolitiska debatten. Stockholm: SNS Förlag.
346 Prop. 1997/98:1 s 91.
reformering. Därtill kommer det övergripande problemet med den bristande effektiviteten. Genom att problematisera forskarutbildningens organisation utifrån både ett externt arbetsmarknadsperspektiv och ett mer internt organisationsperspektiv, öppnar regeringen upp för förslag kring nya riktlinjer för en alternativ styrning av forskarutbildningen. Problematiseringarna bygger bland annat på konstruktionen av logiska samband mellan å ena sidan antalet forskarutbildade och å andra sidan ekonomisk utveckling, konkurrenskraft, ökad välfärd och ökad kvalitet inom grundutbildningen. Det ena förväntas leda till det andra. Därtill presenteras samband också mellan kortare studietider och doktorandernas förbättrade anställningsbarhet, ett effektivare resursutnyttjande samt en ökad examinationsfrekvens. De logiska sambanden hämtar till stor del kraft från en diskurs som framhäver begrepp som befolkningens välfärd, förbättrad ekonomisk utveckling och framförallt effektivitet. Om ingenting görs riskerar den bristande effektiviteten i forskarutbildningen att påverka samhället negativt. Värden som tillväxt och välfärd är svåra att argumentera emot och fungerar på så sätt som en diskursiv stängning.348 De framstår som oemotsägliga. Sambanden framstår som etablerade sanningar som på så sätt hjälper till att legitimera förändringar av utbildningen.
Värt att notera är att problematiseringarna inte berör innehållet i själva utbildningen, det vill säga vad som ingår i forskarutbildningen eller dess kvalitet. De delar som rör det rent akademiska arbetet med utbildningen, som också kan benämnas som dess verksamhetsregim, problematiseras inte. Problematiseringen riktar sig i första hand till forskarutbildningens styrningsregim, det vill säga ramarna runt om utbildningen. Man kan således fråga sig om detta beror på att såväl innehåll som kvalitet är mer känsligt att reglera från politiskt håll. Detta eftersom de traditionellt sett är frågor som akademin själva har styrt utifrån en akademisk logik och akademiska värden, eller om det beror på att båda dessa delar, enligt statsmakten, fungerar på ett redan tillfredsställande sätt.
Med hjälp av hänvisningar till sannolika förändringar i framtiden, exempelvis ett stort och växande kompetensbehov inom alla sektorer, samtidigt som mer
348 Stanley A. Deetz (1992) Democracy in an Age of Corporate Colonization. Developments in communication and the politics of
everyday life. New York: State University of New York Press, s 187-198. Deetz föreslår åtta olika kategorier för hur en diskursiv stängning kan gå till: diskvalificering, naturalisering, neutralisering, undvikande, subjektiviering av erfarenheter, förnekande av mening, legitimering samt pacificering. I det här fallet använder sig regeringen av kategorin legitimering vilket innebär att de rättfärdigar med hänvisning till värden och ideal som är svåra att argumentera emot.
allmännyttiga mål i form av befolkningens välfärd och ökad ekonomisk tillväxt används i texten, framstår behovet av en reform och dess förslag till åtgärder som svåra att ifrågasätta.349 Detta eftersom både ökad välfärd och ekonomisk utveckling är positivt laddade begrepp och få, om någon, vill framstå som motståndare till en sådan förbättrad utveckling. Regeringens påstående om det ökade kompetensbehovet i texten understöds också av undersökningar gjorda av andra instanser och framstår på så sätt som sanning. Problematiseringen förvandlas till ett ovedersägligt konstaterande av landets ökade behov av disputerade och därmed ett behov av att effektivisera forskarutbildningen. Som diskuterades i bakgrundskapitlet, är akademin traditionellt sett van vid att åtnjuta en viss autonomi i förhållande till statsmakten. Ur denna synvinkel kan en statlig reform av detta slag uppfattas som utmanande mot autonomin. Diskursen som används för att problematisera forskarutbildningen, vilken ofta bygger på ett framtida arbetsmarknadsperspektiv, hjälper dock till att legitimera den stundande förändringen av utbildningen. Detta i sin tur kan göra det svårt för universitetsvärlden att sätta sig emot en förändring. Lösningen på problemen med forskarutbildningen, så som den presenteras av regeringen i reformen, är att åstadkomma en effektiv forskarutbildning, där såväl genomströmnings- som examinationsfrekvensen ökar. Reformens huvudsakliga mål är därför att genom ett antal åtgärder ”effektivisera forskarutbildningen vid samtliga fakulteter”.350 Samtidigt anser regeringen att lärosätenas och fakultetsnämndernas ansvar också bör förtydligas. I syfte att nå denna effektiva forskarutbildning presenteras ett flertal nya åtgärder, eller styrtekniker som jag benämner dem. Dessa kommer nu att undersökas mer noggrant.