Vilken form avhandlingen har skiljer sig åt mellan de olika institutionerna. Inom vissa är det tradition att doktoranden skriver monografier och inom andra skriver doktoranden sammanläggningsavhandlingar baserade på artiklar med en
”kappa” som inleder och binder samman artiklarna med varandra. Samtidigt finns det institutioner där det skrivs både monografier och sammanläggningar, där bland annat ämnet är det som styr sättet att presentera resultaten. Vid de institutioner där doktoranderna framförallt skriver sammanläggningar, finns inga bestämda regler kring vare sig hur många artiklar som ska ingå i avhandlingen eller hur många som måste vara publicerade innan doktoranden är färdig att disputera. Adam menar att det snarare finns en ”tumregel” som man brukar följa vid institutionen, och att det i slutändan är examinatorn som rekommenderar om doktoranden ska gå upp till disputation eller inte. Avsaknaden av specifika regler kring avhandlingarna förklaras dels med att granskningsförfarandet vid tidskrifterna tar mycket lång tid, och dels med att kraven för att få artiklarna publicerade har ökat. Ibland kan det dröja upp till ett år eller mer för att få en artikel accepterad och publicerad. Tidskrifter som har en hög ”impact factor”521 kräver ofta att det exempelvis ska genomföras fler försök och ytterligare kontroller av resultatet. Detta i sin tur gör att tiden går. I vissa fall krävs även att doktorandens ska stå som förstanamn på någon eller några av artiklarna, men inte heller här finns det några klara regler. Johan uttrycker:
Det kan ofta ta upp till ett år att få sin artikel accepterad, så vi har inte tyckt att det är rimligt att ha formella krav på att så och så många artiklar ska vara accepterade för publicering när man går upp. Dessutom … så det här räknandet av antal artiklar är ett alldeles för trubbigt instrument för det liksom, den här föreställningen om att en artikel är en artikel är en artikel, den liksom, det stämmer inte alls, utan de är så olika att bara antalet säger inte så mycket.522
Antalet artiklar säger mycket lite om innehållet, och Johan ger uttryck för ett kritiskt synsätt inte bara till kvantifiering av artiklarna i en sammanläggnings-avhandling utan även när det generellt gäller bedömningen av kvalitet med hjälp av kvantitativa mått. Att räkna antalet artiklar säger ingenting om kvaliteten på det som är skrivet. Kvalitet kan enligt honom inte bedömas på något annat sätt än:
521 En Impact factor (IF) mäter lite förenklat hur ofta en artikel i en specifik journal har citerats av andra under en
viss period.
/…/ att en klok person, en klok och kunnig person sätter sig ner och ser efter om det här är bra forskning eller inte. Det finns inga bibliometriska metoder som kan kortsluta det här, automatisera den processen.523
Johan menar att bibliometriska mått inte kan ersätta en kunnig persons bedömning av kvalitet. Anders däremot är övertygad om att det kommer att utvecklas ett helt prestationsbaserat tilldelningssystem av forskningsresurser som bygger på publikationer. Han tror att det är på väg att utvecklas ett system med citeringsindex där inte bara artiklar räknas utan där även monografier och böcker kommer att värderas högre än nu. Anders menar att man borde ställa ”hårda prestationskrav /…/ mycket hårdare krav än vad man gör nu”. Inställningen till kvantitativa mått för att styra verksamheten skiljer sig stort åt mellan de ansvariga. Som diskuterats tidigare kan användningen av olika typer av kvantitativa mått ses som en viktig styrteknik inom NPM men också den avancerade liberala styrningen.524 Ett resursfördelningssystem baserat på publikationer kan, likt forskarutbildningsuppdraget och resurser utifrån måluppfyllelse som regeringen presenterade i reformen, ses som exempel på sådana tekniker som antingen redan finns eller håller på att utvecklas inom akademin.
Institutionerna har således själva valt att inte införa gemensamma regler för antalet artiklar eller antalet publiceringar. Samtidigt som det kan uppfattas som positivt att kvaliteten och inte kvantiteten står i fokus, finns det även en risk med att inte ha några regler kring avhandlingarna. Hans berättar om ett fall där en av doktoranderna vid institutionen skulle disputera och där kriterierna för vad som gällde för publicering och framförallt hur många artiklar där doktorandens namn behövde stå som förstanamn plötsligt ändrades. Detta resulterade i att disputationen fick skjutas upp och senareläggas. Hans är kritisk till detta förfaringssätt och menar att sådana krav bör framföras redan i början av forskarutbildningen så att doktoranden vet vad som gäller.
Åsikterna kring sammanläggningsavhandlingar går isär mellan de ansvariga som intervjuats. Hans framhåller att artiklarna som doktoranden skriver är viktiga för hennes framtid inom akademin; ”[d]et är jätteviktigt. Det är ju det du söker dina postdoktjänster på”. I samma anda menar Johan att
523 Johan, naturvetenskaplig fakultet.
avhandlingar är mycket bättre för doktorander som tänker satsa på en karriär inom universitetet, eftersom de slipper lägga ner en längre tid efter disputation för att skriva om avhandlingen till en artikel som sedan kan publiceras. Ofta är det de som inte själva använder artiklar som publiceringsform som är mer negativt inställda. David uppfattar exempelvis sammanläggningstraditionen som en industrialisering där team producerar gemensamma uppsatser. Han menar att det är svårt att bedöma kvaliteten på dessa avhandlingar och det faktum att en artikel blivit accepterad inte automatiskt innebär att den är av god kvalitet. Snarare är det så att det finns vissa personer vid tidskrifterna som är snälla och andra som inte är så snälla och att det inte finns någon uniform syn på kvalitet. Samtidigt ser David även vissa positiva aspekter med sammanläggnings-avhandlingar, framförallt i förhållande till handledarna. Han menar att handledaren ofta ger bort en massa goda idéer till doktoranden som man sedan inte får något erkännande för när doktoranden skriver en monografi. Skriver man däremot artiklar står även handledaren med som medförfattare och får då ”credit” för sina idéer.525
Vid en av de institutioner där doktoranderna skriver monografier framhåller Maria att avhandlingarna har blivit betydligt kortare nu än förut. Förr kunde de vara ”ett helt livsverk”, vilket kan relateras till det humboldtska idealet, men detta synsätt håller på att förändras.526 Detta uppfattas som positivt:
Det handlar om att man sätter ett exempel, att man ser att det faktiskt går att bli klar. Det är roligt att bli klar och man behöver inte 500 sidor, det räcker med 150 sidor. Så efterhand som man ändrar kulturen så börjar det fungera.527
Kulturen påverkar synen på avhandlingen. Kan man visa på bra exempel så kan kulturen förändras och kraven på avhandlingens omfång kortas ner. Erik å sin sida resonerar kring formerna för avhandlingen och verkar känna ett tryck utifrån på att forskare och doktorander inom hans ämnesområde i större utsträckning bör skriva artiklar och publicera dem i internationella tidskrifter. Monografitraditionen rättfärdigas genom hänvisningar till att ämnet i sig vänder sig till en bredare publik än den rent akademiska och att det i den bemärkelsen
525 David, humanistisk fakultet.
526 Maria, humanistisk fakultet.
inte är önskvärt att skifta språk och publiceringskultur. På samma gång uppfattar han det som bra att kunna skriva artiklar som kan läsas i utlandet:
Det är klart att det måste bli så i framtiden att man lär sig att skriva en artikel på engelska. /…/ Samtidigt som vi gör det, så ska vi också fortsätta med vår ambition med att skriva våra monografier som inte bara är rent populärvetenskapliga, utan man ska kunna klargöra nya rön, men ändå utifrån sammanhang som kan intressera en publik även utanför den rent vetenskapliga.528
Citatet visar på en situation där den gamla ämnestraditionen att skriva monografier som även tilltalar personer utanför vetenskapssamhället möter nya krav på internationalisering och förändrade publikationsformer. Varifrån dessa krav på förändringar kommer är mer otydligt, men oavsett avsändare uppfattas de som högst närvarande och situationen till och med som lite bekymmersam. Det är inte svårt att tänka sig att resonemanget kan ha att göra med nya sätt att bedöma forskning och dess kvalitet, exempelvis bibliometriska mått som Johan nämnde ovan. Här räknas publicerade artiklar i välrenommerade tidskrifter högre än böcker eller kapitel i antologier. Ofta värderas utländska tidskrifter mer än nationella, vilket i sin tur påverkar språkets betydelse. Erik uttrycker en uppriktig ängslan över hur detta kommer att påverka ämnets utveckling i framtiden.
Utvecklingen vid en av institutionerna visar på att monografierna börjar få ge efter för allt fler sammanläggningsavhandlingar. Vid en annan institution berättar den ansvariga att meritvärdet när det gäller monografierna har förändrats och försämrats. Det räcker inte längre med att du har skrivit en monografi, eftersom ”när man kommer ut där med sin monografi och ska söka jobb så står man sig ganska platt i konkurrensen”.529 För att kunna konkurrera om tjänster inom akademin krävs också att du kan skriva artiklar. Institutionen har därför infört ett system där det ingår som ett obligatoriskt moment i forskarutbildningen att du som doktorand ska ha författat en artikel för publicering. Nya former för att presentera forskningsresultat har på så sätt medfört ett nytt obligatoriskt inslag och nya regler för att bli examinerad från utbildningen. Samtidigt utnyttjas tillfället till att på samma gång få tillgång till ökade fakultetsanslag. Genom att doktoranden författar och publicerar artikeln tillsammans med en senior
528 Erik, humanistisk fakultet.
forskare, ofta handledaren, ökar institutionens sammanlagda publikationsmängd. I vanliga fall räknas inte doktorandernas avhandlingar i detta system, ”[m]en då måste man vara lite kreativ”.530 Skriver de istället en artikel där handledaren är medförfattare räknas den och därmed påverkar den även fakultetsanslaget i positiv mening. Medan doktoranden lär sig att behärska flera publikationsformer inom ramen för utbildningen, får institutionen en bättre ekonomisk situation. Förändringen mot allt fler sammanläggningsavhandlingar ligger helt i linje med regeringens ambitioner i forskarutbildningsreformen. Trots att den inte presenterade några konkreta styrtekniker för att öka antalet sammanläggningar och minska antalet monografier, visade resonemanget i samband med upphävandet av en tidigare förordning vilken inställning statsmakten har till de olika publikationsformerna.531 Här anses monografierna bidra till längre studietider och motverkar därmed en effektivisering av forskarutbildningen, medan sammanläggningsavhandlingar inte förefaller ha samma negativa effekt. Dessa påpekanden tolkade jag som ett mer indirekt sätt att försöka styra utbildningen. Oavsett om det är denna indirekta styrning som har påverkat publikationsformerna eller om det är andra faktorer verkar trenden, på vissa håll, trots allt gå mot fler sammanläggningsavhandlingar precis enligt statsmaktens ambitioner.