Medan vissa institutioner valt att strukturera upp forskarutbildningen i ganska stor utsträckning i jämförelse med tidigare, finns det andra institutioner som fortfarande präglas av en avsaknad av gemensamma regler och former för arbetet och där en strävan efter större tydlighet kommer till uttryck. Ett exempel är Hans syn på sin egen roll som ansvarig för forskarutbildningen. På den inledande frågan om hur de organiserar forskarutbildningen vid institutionen blir svaret direkt att ”det är ganska vagt”.514 Svaret syftade mer specifikt på hur rollen som ansvarig är utformad. När han tog över denna roll talade han med prefekten på institutionen som förklarade att:
Detta är fritt, du får göra nästan vad du vill, bara du ser till att hålla den här seminarieserien och kontaktar doktoranderna, vad du gör sedan finns inte uppskrivet.515
514 Hans, naturvetenskaplig fakultet.
Citatet visar på ytterligare ett exempel på hur arbetet med forskarutbildningen i många hänseenden inte är reglerat eller formaliserat. Som med den allmänna studieplanen ovan finns vissa praktiska arbetsuppgifter, men inget är dokumenterat. Av prefekten fick han istället uppmaningen att ”kolla vad de andra gör”, det vill säga att först studera hur andra institutioner arbetar för att sedan skapa sin egen roll och funktion.516 Arbetsuppgifterna uppfattas därför som ganska vaga. Samtidigt har han inte något ansvar för ekonomin i forskarutbildningen, utan denna bestäms av prefekten. Istället utformar han en egen ”skuggbudget” för att preliminärt kunna bedöma vad som går att göra under det kommande året, men han vet aldrig riktigt om det går att förverkliga. Det gör att det finns en inbyggd osäkerhet i vilka de ekonomiska ramarna är, och hur resurserna därmed kan utnyttjas, ”det finns pengar men jag vet inte hur man ska gå tillväga, det finns inget riktigt färdigt koncept på hur vi gör om vi vill få ut de pengarna”.517 Osäkerheten kring arbetsuppgifterna och det begränsade ansvaret och insikten i budget gör att den ansvariga inte känner att han har något riktigt förtroende från ledningen än.
En liknande osäkerhet finns när det gäller institutionens övergripande målsättning med forskarutbildningen. Hans berättar att:
Jag tycker det är dåligt. Alltså jag känner att det finns ingen klar målsättning riktigt. Doktorander, ja, det är frågan vad man utbildar dem till, precis som du säger. Till att bli doktorand, men vad är en doktorand? Det är så många doktorander idag så det är ju ingen jättehög status att vara doktorand tror jag längre, så som det var kanske förr.518
Precis som med den egna rollen som ansvarig, finns inga klara målsättningar för forskarutbildningen. Även här upplever Hans en otydlighet. Doktoranderna utbildas till att bli doktorander, men vad innebär det egentligen. Svaret verkar inte var helt tydligt. Samtidigt menar han att forskarutbildningen på senare tid har förlorat lite av sin status. Ju fler som antas desto mindre betyder deras examen. Liknande resonemang har förts i förhållande till grundutbildningsnivå och verkar nu även omfatta landets högsta utbildning.519 Detta är en fråga som
516 Hans, naturvetenskaplig fakultet.
517 Hans, naturvetenskaplig fakultet.
518 Hans, naturvetenskaplig fakultet.
519 Se exempelvis Lillemor Kim & Pehr Mårtens (red) (2003) Den vildväxande högskolan. Studier av reformer, miljöer och
inte togs upp av regeringen i forskarutbildningsreformen. Att en ökad genomströmning och examinationsfrekvens skulle leda till en form av degradering av utbildningens betydelse, vilket Hans uttalande antyder, var inget som regeringen förutsåg eller i alla fall tog upp till diskussion.
Hans berättar att han tog tjänsten som ansvarig för forskarutbildningen eftersom han tycker att det finns en hel del att göra med utbildningen, särskilt när det gäller att pusha doktoranderna som han menar behöver rätt mycket stöd. Hade han haft ett ekonomiskt ansvar hade han i större utsträckning kunnat bestämma över exempelvis kursutbudet och ge någon i uppdrag att utforma en kurs och få betalt för det. Det handlingsutrymmet finns inte idag. Samtidigt arbetar han för att skapa ett gemensamt basutbud av återkommande forskarutbildningskurser som kan vara nyttigt för alla doktorander oavsett ämne. Med basutbud menar han då att kurserna ska vara finansierade av institutionen och att lärarna ska ha betalt för att hålla i kurserna, vilket de inte alltid får idag då de i stor utsträckning ställer upp på frivillig basis.
Även arbetet med ett basutbud av kurser kan ses som en strävan efter ökad formalisering av utbildningen. De olika ämnena har olika regler för hur många poäng som ingår i forskarutbildningen, det är olika traditioner som styr de olika ämnena. Vissa ämnen har obligatoriska kurser, andra inte. Det finns också ett system där doktoranden kan få poäng för att ha deltagit i seminarium eller konferenser. Samtidigt kontrolleras inte närvaron på seminarierna utan det är upp till de enskilda handledarna att bedöma om doktoranden deltagit vid tillräckligt många tillfällen och därmed kan få full poäng för sitt deltagande. Även om Hans skulle vilja, så går det inte att sätta upp en gräns för att hur stor närvaron måste vara. Han känner inte att seminariedeltagandet är en verksamhet som han kan reglera på det viset, ”utan nu är det mer fritt”.520 Systemet med doktorandpoäng uppfattas, likt arbetsbeskrivningen, som ganska vagt och otydligt. Olika handledare kan ge olika många poäng för samma sak. Det finns inga enhetliga principer, även om det hade varit att föredra. Uttalandet ”ja det är lite lustigt det här systemet, det är inte riktigt glasklart” kännetecknar inte bara organiseringen av forskarutbildningen utan kan också sägas vara utmärkande för akademin och dess vana att åtnjuta en viss autonomi och frihet, inte bara när det gäller vad man ska forska om utan också när det gäller att forma den egna verksamheten.
Som vi såg tidigare kännetecknas den allmänna studieplanen gärna av mer generella skrivningar och uppdraget som ansvarig för forskarutbildningen likaså. Detta får naturligtvis konsekvenser även för doktoranderna, exempelvis genom att bedömningarna av poängsystemet gör att arbetsinsatserna för samma antal poäng skiljer sig åt beroende på vilken handledare du har. Bristen på klara strukturer och tydliga beskrivningar riskerar att leda till en osäkerhet där forskarutbildningens organisering till stor del kan bero på vilken individ som har rollen som ansvarig och hur denne väljer att lägga upp arbetet. Denna kultur är även något som doktoranderna socialiseras in i och på så sätt kan kulturen fortleva såvida den inte möter motstånd bland doktoranderna eller andra.
Att styra en verksamhet handlar delvis om att kunna sätta gränser för vad det är som ska styras och på vilket sätt. När det gäller organiseringen av forskarutbildningen framstår många av dessa gränser som ganska oprecisa. Om uppdraget att styra en verksamhet är vagt är det svårt att veta vilka gränser som är möjliga att sätta, vilket är tydligt i avsnittet ovan. Även om det finns en strävan efter att öka strukturen och formerna kring verksamheten för att på så sätt minska otydligheten, upplevs inte detta alltid vara möjligt att göra. Seminariekulturen är ett exempel på en verksamhet som Hans gärna skulle vilja reglera mer, men han anser inte att denna går att styra på ett sådant sätt, utan det måste förbli fritt. Poängsystemen uppfattas däremot som ett område där det faktiskt är möjligt att eftersträva mer enhetlighet. Styrningen av forskarutbildningen påverkas således inte bara av externa krav från exempelvis politiskt håll, utan också av vilket handlingsutrymme de ansvariga har lokalt vid institutionerna.
Medan vissa av de ansvariga visar ett klart motstånd mot den ökade styrningen, framförallt när det gäller antagning och finansiering, kommer det även till uttryck ett visst motstånd mot en alltför oreglerad och ostrukturerad forskarutbildning. Friheten att utforma utbildningen efter institutionens eller den ansvariges ambitioner verkar upplevas som dubbel. I vissa fall uppfattas friheten som betungande, som av Hans ovan, och i andra fall uppfattas den vara beskuren, vilket David ger uttryck för.