Efter att ha sett hur de ansvariga valt att översätta delar av styrteknikerna i reformen, men även reglerat utbildningen efter egna önskemål, är det dags att titta lite närmare på hur den externa påverkan på forskarutbildningen uppfattas av de ansvariga. När man ställer frågan om fakultetens, universitetets eller det politiska inflytandet över utbildningen, blir svaren oftast ganska knapphändiga. Visst finns det en påverkan, fakulteten styr ofta över de finansiella förutsättningarna samt bestämmer regler kring hur både antagning och disputation ska gå till. Den ger utbildningen vissa ramar att verka inom, och ibland uppfattas dess påverkan som större ibland som mindre. Någon inverkan från universitetet centralt verkar däremot inte finnas, vilket kanske inte är så underligt med tanke på att det är fakulteterna och inte universitetet som har det övergripande ansvaret för forskarutbildningen. Även det politiska inflytandet
530 Anders, humanistisk fakultet.
uppfattas bitvis som relativt begränsat. Visst kommer det propositioner som påverkar verksamheten ibland och en förändring av anslagen till universiteten påverkar hur utbildningen kan bedrivas, men de påverkar inte vad det forskas om. Den traditionella akademiska friheten verkar i den bemärkelsen inte ha förändrats. Den politiska styrningen märks därför oftast inte av i det dagliga arbetet. Att ställa raka frågor om upplevelserna av styrning, ger enligt min uppfattning inte speciellt mycket information, utan svaren blir mer eller mindre begränsade. Däremot kommer de ansvarigas förhållningssätt till extern påverkan till uttryck mer indirekt i andra frågor som rör utbildningen.
Det råder exempelvis delade meningar kring huruvida forskarutbildningen ska låta sig påverkas av strömningar utanför akademin. Vid den naturvetenskapliga fakulteten har det förts diskussioner kring att låta doktoranderna läsa kurser som är mer inriktade på arbetsmarknaden utanför universitetet och på så sätt kunna vinkla utbildningen mot andra intressen. Johan ställer sig helt emot ett sådant tänkesätt. Han understryker att även om en stor del av dem som disputerar i slutändan kommer att arbeta på andra ställen än universitetet ”så är det forskning man får lära sig vid forskarutbildningen”.532 Att bredda forskarutbildningen till att ta in ämnen som exempelvis bokföring eller management därför att det efterfrågas utifrån är att ”gymnasifiera” utbildningen.533 Det är gymnasiets uppgift att ge studenterna en bred allmänbildning, inte forskarutbildningens. Om det är en bred utbildning man vill ha, ja då är det mer rimligt att man fortsätter läsa grundkurser än att påbörja forskarutbildning och:
/…/ begära att den ska stöpas om till någon slags breddutbildning. Forskarutbildningen ska vara forskarutbildningen, så ser jag på det och jag tror att jag talar för de flesta av mina kollegor här. 534
Om man inte är inriktad mot forskning, då har man inte på forskarutbildningen att göra. Samtidigt poängterar Johan att han har all respekt för att övriga sektorer har behov av den kompetens som det innebär att lära sig att bli forskare, men att man inte behöver använda forskarutbildningen för att möta dessa behov. Inte för att det finns ett ointresse för att producera doktorer till andra områden, utan därför att han är övertygad om att den kompetens som forskarutbildningen
532 Johan, naturvetenskaplig fakultet.
533 Johan, naturvetenskaplig fakultet.
förmedlar ”faktiskt är väldigt värdefull ute i näringslivet”.535 Vill personen i fråga sedan komplettera med andra kompetenser, så är det upp till henne. Han hänvisar också till den statliga utredning som presenterades för några år sedan, vilken även Adam kort nämnde ovan, där namnet på utbildningen hade justerats från forskarutbildning till doktorsutbildning.536 Benämningen doktorsutbildning uppfattades som avsiktligt ändrad just för att förekomma kritiken kring varför man går forskarutbildningen om man inte ska lära sig forska. Den öppnade upp för en mer anpassad utbildning efter andra sektorers behov, vilket Johan inte uppskattar. Utredningen anses innehålla en alltför stor utslätning och en gymnasiefiering av forskarutbildningen som uppfattades som viktig att hålla emot. Gränser för hur mycket politik och näringsliv kan tillåtas påverka organiseringen av utbildningen drogs här tydligt när diskussionen kom att handla om innehållet i utbildningen och på så sätt kom att beröra forskarutbildningens verksamhetsregim. Innehållet ska bestämmas av institutionerna själva och uttalandet kan tolkas som en markering i syfte att bibehålla den autonomi och frihet som akademin tidigare haft gentemot andra delar av samhället. Uttalandet kan också ses som en motmakt mot det övriga samhällets inflytande över forskarutbildningens organisering och mot akademins försök att anpassa den efter andra intressen än de rent akademiska.
Men denna klart negativa hållning delas inte av alla inom fakulteten. Hans framhåller att det krasst går att erkänna att alla disputerade inte stannar kvar inom akademin, det finns inte tillräckligt med tjänster för det. Därför kan det vara bra att få läsa någon annan kurs som doktoranden valt mer fritt. Han menar samtidigt att ”visst ska man utbilda doktorander för att komma till näringslivet, det tycker jag nog”.537 På samma gång framhåller han en risk med att anpassa forskarutbildningen till näringslivet i allt för stor utsträckning. Är det så att man läser en massa poäng för att komma utanför universitetet ”då kanske man inte ska vara doktorand utan då är det bättre att gå direkt till näringslivet”.538 Dessutom anser han att det vara lite vanskligt att titta på vad andra sektorer utanför akademin vill ha, eftersom deras behov snabbt kan komma att förändras. Av detta skäl gäller det att inte anpassa forskarutbildningen för mycket efter externa behov.
535 Johan, naturvetenskaplig fakultet.
536 SOU 2004:27.
537 Hans, naturvetenskaplig fakultet.
Också inom den humanistiska fakulteten framkommer delade meningar kring tillvändheten mot det omgivande samhället från akademins sida. Vid en institution pratar den ansvariga varmt om breddningen av forskarutbildningen som inneburit att doktoranderna har möjlighet att läsa kurser vid andra fakulteter. Som nämnts tidigare har de vid denna institution också funderat över vad det egentligen är en doktorand bör kunna och veta för att arbeta både inom universitetet och utanför:
/…/ vad är det för kunskaper och färdigheter man behöver få förmedlat till sig under forskarutbildningen, för att klara av det som man står inför då, när man står där med sin doktorsexamen /…/ 539
Här riktas forskarutbildningen in mot att ge både kunskaper och färdigheter som gör det möjlig att arbeta med olika typer av avancerat analys-, utrednings- och beredningsarbete. Tidigare uppfattades ett arbete utanför universitetet som en form av nederlag och man försökte från institutionens sida istället att installera synen hos doktoranderna att poängen med forskarutbildningen var ”att få fina publikationer i de största tidskrifterna och att komma i kontakt med det internationella forskarsamhället och turnera runt på konferenser”.540 Att arbeta inom myndigheter eller inom skolans värld var möjligtvis reservutgångar, men det var inte något som räknades eller som ansågs vara fint. Synen på vad man utbildar doktorer till och för har förändrats och idag uppmärksammas även doktorandernas anställningsbarhet. Vikten av anställningsbarhet framkommer även vid andra institutioner och framstår som ett relativt nytt fenomen inom akademin som verkar tillmätas allt större betydelse. Maria understryker att ”vi kan ju inte utbilda en massa doktorander som inte är anställningsbara” men också att ”vi kan inte bara utbilda folk för universitetet utan de måste ju ha andra jobb också, andra möjligheter”. Det blir tydligt att synen på doktorernas framtida arbetsmarknad omfattar även sektorer utanför akademin och utbildningen bör ge dem chansen att bli attraktiva även här. Denna uppfattning går hand i hand med regeringens intentioner som presenterades i forskarutbildningsreformen.
Andra har en mer tveksam inställning till arbetsmarknaden utanför och har svårt att integrera begrepp som anställningsbarhet till den egna verksamheten och forskarutbildningen. Erik menar att detta begrepp har blivit ett ”honnörsord”
539 Anders, humanistisk fakultet.
men ser själv inte att hans ämnesområde har några ”tydliga avnämare utanför” universitetet. Vid hans institution gäller anställningsbarhet i första hand studenternas anställningsbarhet på forskarutbildningen. ”Och för de färdiga doktorerna så … så finns det ju inte så mycket annat än detta”.541 Det som möjligen gör doktorerna eftertraktade är att de genom forskarutbildningen har blivit ”bildade på ett sätt som gör dem användbara” utöver deras skicklighet i att forska, men detta gäller ändå framförallt inom akademin, snarare än utanför.542 Samtidigt menar han att finns det ett behov av människor som kan resonera kring kunskap och som kan sätta perspektiv på vårt samhälle, men som också kan bidra till ett kritiskt samtal.
En mer negativ inställning till externa influenser på forskarutbildningen kommer också till uttryck inom samma fakultet. David kritiserar inte bara den politiska påverkan utan också fakultetens. Fakultetens regler kring antagning och resurser uppfattas som en massa ”byråkratiskt krångel” baserat på ”ett betydande mått av godtycklighet”.543 Det finns kriterier som styr hur resursfördelning till forskarutbildningen ska skötas, men de följs inte alltid utan bryts på grund utav att det är vissa specifika personer som sitter i nämnden och andra som inte gör det. Det ger en känsla av att det pågår ”ett mygel, tjuv- och rackarspel”.544 Att de sökande enligt reglerna måste skicka in en plan över vad de vill forska om vid ansökningstillfället uppfattas inte heller som positivt. David menar att de forskarstuderande egentligen lika gärna kunde få bestämma sig för vad de ska skriva om efter två års studier. Meningen med forskarutbildningen ska enligt honom vara att ge doktoranderna ett brett smörgåsbord som gör att de kan orientera sig i ämnet och därefter kan de gripas av intresse för ett speciellt område. Nu blir de bundna av en plan innan de kan så mycket av ämnet överhuvudtaget.
David menar att fakulteten också har infört olika typer av övervakningsåtgärder, vilket uppfattas som negativt. Ett exempel är införandet av en studierektor för forskarutbildningen på fakulteten. I forskarutbildningsreformen föreslogs just detta, men förslaget godtogs inte och kunde därför inte genomföras på nationell basis. Trots detta har fakulteten på eget initiativ bestämt att anställa en person
541 Erik, humanistisk fakultet.
542 Erik, humanistisk fakultet.
543 David, humanistisk fakultet.
som studierektor på övergripande nivå. David anser inte denna åtgärd eller styrteknik ha påverkat institutionen i någon positiv riktning. Styrtekniken framställs som ett byråkratiskt larmsystem som ”behövs i några enstaka fall och så tvingas alla andra in i den fållan också”.545 De förändringar som fakulteten har genomfört anses inte ha lett till någon förbättring och uppfattas således inte som positiva. Övervakning går sällan hand i hand med tanken om forskningens autonomi, och en del av upprördheten som David ger uttryck för skulle i viss mån kunna härledas till en tidigare situation där han menar att forskaren blev anställd och arbetade utifrån ett förtroende snarare än under övervakning.
I Davids mening kan dock inte fakulteten klandras för alla förändringar som genomförts, dessa har till viss del påtvingats uppifrån. Det finns ett politiskt inflytande. Den reglering och formalisering som forskarutbildningsreformen har fört med sig ses rakt igenom som negativ; ”hela reformen är ju kass”.546 David menar att det nya systemet dels har medfört att det inte finns någon återväxt i systemet eftersom det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser, och dels till att forskarutbildningen har förvandlats till en ”bebisutbildning”.547 Enligt honom innebär detta att alla doktorander som tas in ska köras igenom systemet på fyra år. För att hinna detta menar David att doktoranderna tvingas till att enbart intressera sig för vad de själva håller på med, de går med skygglappar och uppmuntras inte till att bredda sig eller delta i seminarier.