Arbetsresor

Om en försäkrad som drabbats av sjukdom kan förvärvsarbeta men inte ta sig till och från arbetet på vanligt sätt kan Försäkringskassan, för att under-lätta återgång i arbete, besluta att i stället för sjukpenning betala ut skälig ersättning för de merkostnader som uppkommer för resorna till och från arbetet (3 kap. 7 a § AFL). Resor till och från arbetet ska alltså ingå i den bedömning som Försäkringskassan ska göra av den försäkrades arbetsför-måga. En förutsättning för att merutgifter för arbetsresor ska kunna ersättas är att den försäkrade skulle ha haft rätt till sjukpenning om hon eller han inte fått merkostnadsersättning för den aktuella tiden.

Möjligheten att ordna den försäkrades resor till och från arbetet på annat sätt

ning av arbetsförmågan. Om Försäkringskassan vid sin bedömning kommer fram till att den försäkrades medicinska tillstånd inte hindrar henne eller honom att utföra sina arbetsuppgifter men däremot gör att det inte går att ta sig till och från arbetet, ska Försäkringskassan undersöka om något annat färdmedel skulle göra att det var möjligt att ta sig till arbetet trots besvären.

Om den försäkrade kan ta sig till arbetet på annat sätt ska sjukpenning inte betalas ut. Kostnaderna för den försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet ska då i stället ersättas. Den försäkrade har inte möjlighet att själv välja att få sjukpenning i stället för att få sina merutgifter för resor ersatta.

(Prop. 1994/95:147, avsnitt 4.3, s. 23)

I ett ärende om ersättning för merutgifter till och från arbetet ska den försäk-rade lämna en skriftlig försäkran för reseersättning till Försäkringskassan.

En sådan försäkran ska innehålla uppgifter om vilka dagar den försäkrade på grund av sjukdom varit förhindrad att använda det färdsätt hon eller han normalt använder och vilket färdsätt som används i stället. Försäkringskas-san får också begära att behovet av annat färdsätt än det som normalt utnytt-jas styrks genom läkarintyg. (10 § RFFS 1998:13)

Vid bedömningen av om ersättning för arbetsresor ska betalas ut i stället för sjukpenning är det lämpligt att Försäkringskassan vid behov samråder med den behandlande läkaren eller med den försäkrades arbetsgivare.

Det är merutgifterna för resor mellan bostaden och arbetet som Försäkrings-kassan kan ersätta. Detta innebär att den kostnad som den försäkrade nor-malt har för sina arbetsresor ska räknas av från de resekostnader som upp-kommer som en följd av sjukdomstillståndet, under förutsättning att den försäkrade inte har denna kostnad även under perioden med arbetsresor.

Det är bara resor till och från själva arbetsplatsen som kan ersättas. För resor inom arbetet, exempelvis till olika kunder, ersätter inte Försäkringskassan eventuella merkostnader. Det är arbetsgivarens uppgift att anpassa arbetet så att den försäkrade klarar av det trots sina besvär. Om den försäkrade är egen företagare är det företaget som får stå för de eventuella merkostnader som uppstår för resor inom tjänsten.

Då Försäkringskassan prövar om ersättning för arbetsresor ska betalas ut ska det samtidigt göras en bedömning av om reskostnaden är skälig i förhållan-de till förförhållan-delarna med en sådan lösning. (Prop. 1994/95:147, avsnitt 8, s. 47)

Filippa har råkat ut för en fotskada och blir helt sjukskriven i tre veck-or från sitt arbete som systemutvecklare. Av läkarintyget framgår att foten är gipsad och att hon besväras av svår värk. När de tre veckorna passerat förlängs sjukskrivningen i ytterligare två veckor. Läkarintyget visar att Filippa inte längre har värk, men att hon fortfarande har svårt att förflytta sig. Försäkringskassan tar kontakt med Filippa för att höra hur hon normalt tar sig till och från arbetet. Hon berättar att hon åker buss. Det klarar hon inte med sin skadade fot. Försäkringskassan be-slutar då, efter att ha talat med Filippas behandlande läkare, att hon i stället för att få sjukpenning får åka taxi till och från arbetet under de

återstående två veckorna av sjukskrivningstiden. Försäkringskassan betalar den merkostnad taxiresorna innebär.

Ersättning för resekostnader som alternativ till sjukpenning är bara avsedd att betalas ut under begränsad tid. Den ska endast betalas ut när en försäkrad på grund av sjukdom är tillfälligt förhindrad att ta sig till arbetsplatsen på vanligt sätt. Det bör därför bara undantagsvis förekomma att ersättning för merutgifter för resor till och från arbetet betalas i mer än 90 dagar. (Prop.

1989/90:62, avsnitt 11, s. 25)

Då Försäkringskassan bedömer att behovet av det dyrare färdsättet inte en-bart är tillfälligt bör Försäkringskassan utreda den försäkrades möjlighet att få andra former av stöd som till exempel färdtjänst eller bilstöd för personer med funktionshinder. Om utredningen visar att den försäkrade kan vara be-rättigad till någon av dessa stödformer bör ersättning för merutgifter för arbetsresor inte betalas ut.

Britta har brutit benet och Försäkringskassan har betalat hennes mer-kostnader för resor med taxi till och från arbetet istället för sjukpen-ning under 90 kalenderdagar. Britta begär nu att Försäkringskassan ska betala för taxiresor ytterligare en tid. Av läkarintyget framgår att hennes behov av att resa till och från arbetet med taxi på grund av benbrottet kommer att vara ytterligare en vecka. Försäkringskassan bedömer att behovet av att åka taxi till och från arbetsplatsen är tillfäl-ligt och betalar ersättning för merkostnaderna för resor med taxi under ytterligare en vecka.

Merutgifter för resor till och från arbetet betalas i stället för sjukpenning.

Det finns dock inget hinder för att betala ut partiell sjukpenning för den del av dag som den försäkrade trots reseersättning inte kan arbeta.

Fanny har gått igenom en fotoperation och är helt sjukskriven. Hennes normala arbetstid är åtta timmar per dag. Av läkarintyget framgår att Fanny kan arbeta två timmar om dagen om hon får möjlighet att åka taxi till och från arbetet. Försäkringskassan kontaktar Fanny som be-rättar att hon i vanliga fall åker buss till och från arbetet. Det klarar hon inte med den skadade foten. Försäkringskassan beslutar att betala ersättning för merutgifter för taxiresor till och från arbetsplatsen, för att Fanny ska kunna arbeta två timmar om dagen. Tre fjärdedels sjuk-penning betalas ut för återstående del av dagen.

Det är viktigt att den praktiska betalningen löses på ett acceptabelt sätt för den försäkrade, särskilt med hänsyn till att det inte är frivilligt att välja er-sättning för arbetsresor i stället för sjukpenning (prop. 1994/95:147, avsnitt 4.3, s. 23).

Försäkringskassan kan ersätta merkostnader för resor direkt till exempelvis ett transportföretag eller en biluthyrningsfirma, om den försäkrade skriver under en överlåtelse av sin rätt till ersättning. Denna möjlighet finns för att den försäkrade inte själv ska behöva betala merkostnaden och sedan vänta på att få ersättning från Försäkringskassan i efterskott.

Vid resa med egen bil beräknas resekostnaden enligt det ersättningsbelopp som anges i förordningen om rehabiliteringsersättning. Resekostnaden för hyrd bil får beräknas enligt gällande taxa – dock högst till kostnaden för resa med taxi. (11 § RFFS 1998:13)

Kemal har fått en skada i vänster knä och hela benet är gipsat. Han ska ha gipsbandaget i fem veckor. Arbetsförmågan bedöms vara helt ned-satt på grund av sjukdom och han får sjuklön från sin arbetsgivare. Ef-ter två veckor är han på åEf-terbesök hos läkaren som bedömer att Kemal nu kan börja arbeta, men på grund av sitt skadade ben kan han inte köra sin manuellt växlade bil till och från arbetet. Han kan inte heller resa med allmänna kommunikationsmedel på grund av sina besvär.

Det är 60 km mellan hemmet och arbetsplatsen. Försäkringskassan be-slutar att i stället för att betala ut sjukpenning ersätta Kemal för de merutgifter det medför att ta sig till och från arbetet i en hyrd auto-matväxlad bil. Detta färdsätt är billigare än att åka taxi och Försäk-ringskassan bedömer merutgiften som skälig.

9.6 Försäkrade som beviljats sjuk- eller aktivitetsersättning