Bedömning av arbetsförmåga för egenföretagare och uppdragstagare

Personer som saknar arbetsgivare och är att betrakta som egenföretagare eller uppdragstagare ska inledningsvis bedömas enligt steg ett och två.

Steg 1

Om den försäkrade inte kan utföra sitt vanliga arbete, men bedöms kunna göra det efter behandling och konvalescens, kan hon eller han ha rätt till sjukpenning. Detta framgår av 3 kap. 7 § tredje stycket AFL.

Wilma arbetar som webbdesigner i egen firma. På väg hem från arbe-tet cyklar hon omkull och får en hjärnskakning. Av läkarintyget fram-går att Wilma efter tre veckors konvalescens kommer att vara helt återställd och hon kommer då att kunna återgå till sitt arbete. Försäk-ringskassan bedömer att Wilma har rätt till sjukpenning eftersom ar-betsförmågan bedöms vara nedsatt i hennes arbete som webbdesigner.

Vid bedömningen av arbetsförmågan ska Försäkringskassan också pröva om den försäkrade trots sjukdomen kan utföra sitt arbete, om hon eller han kan resa till och från arbetet på annat sätt än det vanliga (3 kap. 7 a § AFL).

Steg 2

I steg två bedöms om den försäkrade kommer att kunna återgå till sitt vanli-ga arbete efter viss rehabilitering eller anpassning av arbetsuppgifterna. Fy-sisk anpassning av arbetsplatsen – exempelvis i form av en anpassad arbets-stol eller inköp av något arbetshjälpmedel – kan vara en åtgärd av sådan begränsad omfattning som gör att den försäkrade kan bedömas i förhållande till återgång i till sitt vanliga arbete.

Fabian arbetar som frilansjournalist och utför redigeringsarbeten för olika tidningar. Han kan inte arbeta på grund av nack- och axelsmär-tor. Enligt den sjukskrivande läkaren kan Fabians besvär lindras avse-värt om arbetsplatsen anpassas ergonomiskt. Det visar sig att det är en månads leveranstid på den stol och det bord Fabian behöver. Försäk-ringskassan bedömer att Fabian har rätt till sjukpenning under leve-ranstiden.

Först när Försäkringskassan konstaterat att den försäkrade inte kan återgå till det vanliga arbetet blir det aktuellt att tillämpa steg fem (1996/97:SfU6, s. 13).

Steg 5

I steg fem ska Försäkringskassan bedöma om den försäkrade kan klara annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete utan rehabiliteringsinsat-ser.

Om en försäkrad, trots den sjukdom hon eller han har, kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete har hon eller han inte rätt till ersättning från försäkringen. Den försäkrade betraktas då som arbetsför även om arbetet inte finns direkt tillgängligt för henne eller honom. (Prop.

1996/97:28, avsnitt 5, s. 20)

Det är i första hand personer, som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som inte ska få ersättning från sjuk-försäkringen (1996/97:SfU6, s. 10).

Frank är 59 år och arbetar som fiskare i eget företag sedan 20 år till-baka. Han har inga anställda. Enligt läkarintyg lider Frank av lumbago med ländryggssmärta. Den sjukskrivande läkaren bedömer att Frank inte kan gå tillbaka till sitt arbete som fiskare. Försäkringskassan be-dömer att det inte finns några hinder för Frank att, trots sina ryggbe-svär, arbeta i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete som inte belastar ryggen. Frank har därför inte rätt till sjukpenning.

Vad som menas med normalt förekommande arbete bör bedömas i förhål-lande till den nationella arbetsmarknaden och inte begränsas till att omfatta arbetsmarknaden på lokal eller regional nivå (prop. 1996/97:28, avsnitt 5, s.

18).

Med annat normalt förekommande arbete menas, när det gäller rätt till sjuk-penning, arbete av samma omfattning som personen tidigare haft, dock högst heltidsarbete. För en försäkrad med heltidsanställning bör målet vara att hon eller han ska återgå i heltidsarbete.

Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den rades sjukdom. Det som blir avgörande är vilken sjukdom som den försäk-rade har och på vilket sätt denna sjukdom begränsar den försäkförsäk-rades förmå-ga att utföra arbete. Samma sjukdom kan påverka olika personer på olika sätt. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör Försäkrings-kassan bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den för-säkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Bedöms den försäkrade kunna klara ett normalt förekommande arbete finns alltså inte längre någon rätt till ersättning från försäkringen. Kan den försäk-rade inte få ett sådant arbete är hon eller han att anse som arbetslös.

(Prop. 1996/97:28, avsnitt 5, s. 17 – 18)

Det är den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom normalt före-kommande arbete som ska bedömas i steg fem. Att försörja sig själv genom arbete innebär att arbeta heltid och få en lön som överensstämmer med gäl-lande kollektivavtal eller med vad som i övrigt är vanligt inom ett arbete eller yrkesområde. Det innebär att en försäkrad som har möjlighet att klara ett heltidsarbete, som ger en betydligt lägre lön än det arbete som hon eller han tidigare haft, inte har rätt till ersättning från försäkringen. (Prop.

1996/97:28, avsnitt 6, s. 22)

Steg 6

Om en försäkrad inte bedöms kunna försörja sig genom ett arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, ska Försäkringskassan vid be-dömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beakta om den försäkra-de efter medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som förekommer normalt på arbets-marknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. (3 kap. 7 § femte stycket AFL)

I steg sex ska Försäkringskassan alltså bedöma om en försäkrad kan klara annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete efter rehabiliteran-de insatser, som till exempel utbildning eller omskolning.

Förmågan att utföra arbete ska alltid prövas innan Försäkringskassan över-väger rehabiliteringsåtgärder. Om den försäkrade bedöms ha förmåga att utföra arbete utan föregående rehabiliteringsåtgärder ska sjukpenning inte betalas ut och rehabiliteringsåtgärder inte heller vidtas. Försäkringskassan ska pröva rehabiliteringsåtgärder först när det är klarlagt att den försäkrade saknar förmåga att utföra förvärvsarbete. (Prop. 1996/97:28, avsnitt 8, s. 27) Prövningen bör göras med utgångspunkt från en rehabiliteringsinsats som inte tar längre tid än ett år. Rehabiliteringsinsatsen bör syfta till att göra den försäkrade rustad att klara ett lämpligt arbete på arbetsmarknaden. Om den försäkrade efter avslutad rehabilitering inte kan få ett arbete men har förmå-ga att klara ett sådant är hon eller han inte längre berättiförmå-gad till ersättning från sjukförsäkringen. (Prop. 1996/97:28, avsnitt 5, s. 20)

Steg 7

I det sjunde steget ska Försäkringskassan ta ställning till om den försäkrades arbetsförmåga kommer att vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestations-förmågan under minst ett år. Försäkringskassan ska också ta ställning till om möjligheterna till rehabilitering för tillfället är uttömda. Om Försäkringskas-san finner att båda dessa villkor är uppfyllda är det aktuellt att byta ut sjuk-penningen mot sjukersättning eller aktivitetsersättning (16 kap. 1 § andra stycket och prop. 1996/97:28, avsnitt 5, s. 20).

Senast ett år efter sjukanmälningsdagen ska Försäkringskassan i alla sjukpen-ningärenden ha utrett frågan om varaktigheten i den försäkrades arbetsoför-måga, d.v.s. om det finns förutsättningar att byta ut sjukpenningen mot sjuk- eller aktivitetsersättning. Detta innebär att den försäkrades arbetsförmåga även bör ha prövats mot hela arbetsmarknaden senast ett år efter första sjuk-dagen. (16 kap. 1 § andra stycket och prop. 2002/03:89, avsnitt 7.1.2, s. 47) Det är viktigt att dessa utredningar görs löpande i sjukfallet, men senast ett år efter sjukanmälningsdagen ska det finnas ett ställningstagande till vilken ersättning som ska utbetalas och hur länge. Se vidare Metodstöd i sjukpen-ningärenden Utredning av rätt förmån ett år efter sjukanmälningsdagen.

Om en försäkrad har sjukpenning i en omfattning som inte motsvarar någon nivå av sjuk- eller aktivitetsersättning kan Försäkringskassan fortsätta att betala ut sjukpenning även om varaktigheten är styrkt och arbetsförmågan är nedsatt i relation till alla normalt förekommande arbeten.

För exempel om bedömning av rätten till ersättning i steg 7, se avsnitt 9.3.4, Steg 7.

Om rehabiliteringsmöjligheterna inte är uttömda och arbetsförmågan inte är nedsatt för minst ett år kommer den försäkrade även i fortsättningen ha rätt till sjukpenning eller rehabiliteringspenning (prop. 2002/03:89 avsnitt 7.1.2 s. 46).

Se även Vägledning 2004:9 Sjukersättning och aktivitetsersättning – rätten till, beräkning m.m., och Metodstöd i sjukpenningärenden – utredning av rätt förmån senast ett år efter sjukanmälningsdagen.

9.3.7 Bedömning av arbetsförmåga för behovsanställda