Bedömning av arbetsförmåga hos arbetslösa

Försäkringskassan ska i steg 5 bedöma om den försäkrade trots sina medi-cinska hinder kan klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande ar-bete utan rehabiliteringsinsatser.

För den som är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande som ar-betssökande bedöms arbetsförmågan alltid i förhållande till arbetsmarkna-den i sin helhet. Arbetsförmågan bedöms i förhållande till hur sjukdomen begränsar den försäkrades förmåga att vara aktivt arbetssökande, stå till ar-betsmarknadens förfogande och kunna anta erbjudet lämpligt arbete.

Arbetsförmågan hos en arbetslös försäkrad bedöms alltså direkt i ett bredare perspektiv än då det gäller en anställd. Försäkringskassans bedömning be-gränsas inte enbart till arbetsförmågan i förhållande till en eventuell yrkes-utbildning eller tidigare yrkeserfarenhet utan relateras till på arbetsmarkna-den normalt förekommande arbeten. Detta är en följd av att rätten till arbets-löshetsersättning beror på om den försäkrade står till arbetsmarknadens förfo-gande och är beredd att anta erbjudet lämpligt arbete. (Prop. 1996/97:28, avsnitt 6, s. 26)

Alva är arbetslös och sjuk sedan en tid tillbaka. Hon har omfattande atopiskt eksem som har försämrats. Eksemet kliar, kräver daglig in-smörjning och leder till att hennes sömn störs. Hon har dessutom värk i rygg och axlar. Allt detta har lett till psykiska besvär i form av de-pression som behandlas av psykiater med medicinering. Behandlande läkare bedömer att Alva är i behov av fortsatt medicinsk behandling under ytterligare en tid. Försäkringskassan bedömer att Alva inte kla-rar ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete på grund av sjukdom. Hon har därför rätt till sjukpenning i avvaktan på en fördju-pad utredning.

Det är den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom normalt

före-arbete innebär att arbeta heltid och få en lön som överensstämmer med gäl-lande kollektivavtal eller med vad som i övrigt är vanligt inom ett arbete eller yrkesområde. Det innebär att en försäkrad som har möjlighet att klara ett heltidsarbete, som ger en betydligt lägre lön än det arbete som hon eller han tidigare haft, inte har rätt till ersättning från försäkringen. (Prop.

1996/97:28, avsnitt 6, s. 22)

När den försäkrade under en arbetslöshetsperiod deltar i ett arbetsmarknads-politiskt program ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till denna åt-gärd. Detta betyder att Försäkringskassan bedömer i förhållande till hur sjukdomen påverkar den arbetslöses förmåga att delta i eller genomföra det-ta program.

Om den arbetslöse fortfarande är sjuk när det arbetsmarknadspolitiska pro-grammet upphör ska Försäkringskassan dock bedöma arbetsförmågan i för-hållande till arbetsmarknaden som helhet. Detta gäller också om program-met avbryts.

Problem som i grunden inte är medicinskt betingade bör i första hand hante-ras med arbetsmarknads- eller socialpolitiska medel. En renodling av för-säkringssystemen är positiv för den ger möjlighet att hänvisa människor till de samhällsorgan som är bäst lämpade att ta sig an deras problem. (Prop.

1996/97:28, avsnitt 4, s. 9 – 10)

Om Försäkringskassan i sin utredning kommer fram till att den försäkrade inte har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom, utan på grund av till exempel bristande språkkunskaper, begränsad utbildning eller tidigare yr-keserfarenhet, har hon eller han inte rätt till sjukpenning.

Det finns försäkrade som efter prövning i steg fem, där Försäkringskassan bedömer att det finns restarbetsförmåga, kommer att hänvisas till på arbets-marknaden normalt förekommande arbete. Finns inte något sådant tillgäng-ligt kan de om de inte uppfyller villkoren för rätt till arbetslöshetsersättning komma att ställas utan ersättning från både socialförsäkringen och arbets-löshetsförsäkringen (1996/97:SfU6, s. 13 -14).

Det är i första hand personer, som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som inte kan få ersättning från sjukförsäkringen (1996/97:SfU6, s. 10).

När Försäkringskassan har bedömt att en försäkrad kan klara ett på arbets-marknaden normalt förekommande arbete ska den försäkrade anses ha ar-betsförmåga och har inte längre rätt till sjukpenning från sjukförsäkringen.

Försäkringskassans bedömning avser förmågan att utföra arbete, oavsett sjukdom. Skulle den försäkrade behöva stöd eller hjälp att hitta ett arbete, ligger detta inte inom ramen för Försäkringskassans ansvar. Om det inte finns något sådant arbete tillgängligt saknar det betydelse för bedömningen av rätten till sjukpenning.

Lars är 36 år och har tidigare arbetat som lastbilschaufför men är nu arbetslös. Han sjukanmäler sig till Försäkringskassan på grund av öm-het och smärta i höger knä, efter att han fått ett slag mot knäet under en innebandymatch. Lars har besökt läkare för undersökning av ska-dan. Han fick då ett läkarintyg för hel sjukskrivning i sex veckor som han sänt in till Försäkringskassan.

Försäkringskassan bedömer att Lars knäbesvär inte är av den omfatt-ningen att den hindrar honom från att klara ett arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Försäkringskassan bedömer där-för att Lars inte har rätt till sjukpenning.

För försäkrade som bedöms enbart kunna klara arbete som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga krävs att den försäkrade faktiskt erbjuds ett sådant arbete för att hon eller han inte längre ska ha rätt till er-sättning från försäkringen. (Prop. 1996/97:28, avsnitt 5, s. 16 -17)

Detta innebär att en försäkrad som av medicinska skäl väntar på ett arbete på Samhall, en trygghets- eller utvecklingsanställning eller OSA-anställning har rätt till sjukpenning i avvaktan på att arbetet blir tillgängligt. Detsamma gäller anställningar med lönebidrag i de fall Försäkringskassan bedömt att den försäkrades medicinska hinder är så omfattande att enda möjligheten för henne eller honom att få en anställning är genom ett arbete som anordnas särskilt och innehåller uppgifter som är anpassade efter den försäkrades in-dividuella behov.

Steg 6

Om en arbetslös försäkrad inte bedöms kunna försörja sig genom ett arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, ska Försäkringskassan vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, särskilt beakta om den försäkrade efter medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekomman-de på arbetsmarknaförekomman-den, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgäng-ligt för den försäkrade. (3 kap. 7 § femte stycket AFL)

I steg sex ska Försäkringskassan alltså bedöma om en arbetslös försäkrad kan klara annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete efter rehabiliterande insatser.

Anton är arbetslös. Han har svår reumatisk artrit i de flesta leder men störst besvär i framförallt händer och handleder. Han har på grund av sina medicinska besvär varit arbetsoförmögen en längre tid. Efter me-dicinsk rehabilitering har hans meme-dicinska tillstånd förbättrats. Be-handlande läkare anser att Anton trots kvarstående medicinska besvär kan återfå en arbetsförmåga om han får möjlighet att träna med

lämp-liga lätta och rörlämp-liga arbetsuppgifter. Försäkringskassan bedömer att Anton inte kan klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete i dagsläget men att en tids arbetsträning skulle kunna göra att han återfår sin arbetsförmåga. Anton har därför rätt till sjukpenning fram tills att rehabiliteringsåtgärderna påbörjas. Han har också rätt till rehabiliteringsersättning under rehabiliteringsåtgärderna.

Alice är arbetslös. Hon har medicinska besvär i form av generell ång-est och panikattacker. Hon är mycket känslig och har svårt att klara nya situationer och miljöer. Vid avstämningsmötet kommer det fram att Alice är mycket orolig för hur hon ska fungera i en arbetssituation.

Den behandlande läkaren anser att hon på grund av sina medicinska besvär i dagsläget är helt arbetsoförmögen i förhållande till arbets-marknaden i stort. Han bedömer dock att en viss arbetsförmåga kan uppnås om Alice får arbetsträna med små krav och mycket stöd under en period. Försäkringskassan bedömer att Alice inte kan klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete, men en viss arbets-förmåga kan vara möjlig att uppnå om hon får arbetsträna under en pe-riod. Alice har därför rätt till sjukpenning tills rehabiliteringsåtgärder-na påbörjas. Hon har också rätt till rehabiliteringsersättning under re-habiliteringsåtgärderna.

Försäkringskassan ska alltid bedöma förmågan att utföra arbete innan man överväger rehabiliteringsåtgärder. Om den försäkrade bedöms ha förmåga att utföra arbete utan föregående rehabiliteringsåtgärder ska Försäkringskas-san inte betala ut sjukpenning och inte heller vidta några rehabiliteringsåt-gärder. Försäkringskassan ska pröva rehabiliteringsåtgärder först när det är klarlagt att den försäkrade inte kan arbeta på grund av sjukdom. (Prop.

1996/97:28, avsnitt 5, s. 27)

En försäkrad har rätt till ersättning från sjukförsäkringen under en rehabiliter-ingsåtgärd för att återfå arbetsförmågan. När Försäkringskassan bedömer att den försäkrades arbetsförmåga inte längre är nedsatt av medicinska skäl i för-hållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete finns inte längre rätt till ersättning. Om Försäkringskassan i sin utredning kommer fram till att den försäkrade inte har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom, utan på grund av till exempel bristande språkkunskaper, begränsad utbildning eller tidigare yrkeserfarenhet, har hon eller han inte rätt till ersättning.

Ayse är helt arbetslös. För tio månader sedan råkade hon ut för en tra-fikolycka och hon är helt sjuk sedan dess. I det medicinska underlaget framkommer att Ayses arbetsförmåga är helt nedsatt i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete på grund av de omfattande medicinska besvären. Försäkringskassan bedömer att hon

för samverkan. Vid ett inledande avstämningsmöte kommer man fram till att arbetsträning är lämplig för att hon ska kunna återfå sin förmå-ga att arbeta trots sin funktionsnedsättning. Ayse påbörjar arbetsträ-ning i lätta och rörliga arbetsuppgifter och trappar gradvis upp sin ar-betstid. Efter fyra månaders arbetsträning klarar hon ett heltidsarbete.

Vid uppföljningsmötet bedömer behandlande läkare att Ayse kan ar-beta på heltid med lätta och rörliga arbetsuppgifter. Utredningen visar att Ayse skulle kunna få en anställning på arbetsplatsen där hon ar-betstränat och för att hon ska få arbetet kräver arbetsgivaren att hon ska genomgå en tre månaders datautbildning. Ayse önskar att få reha-biliteringsersättning medan hon går den aktuella utbildningen. Försäk-ringskassan bedömer att hon nu klarar ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete utan ytterligare en rehabiliterande åtgärd. Ayse har därför inte rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

I steg sex sker bedömningen med utgångspunkt i de tidsramar som finns för rehabilitering. Det innebär en rehabiliteringsinsats som inte tar mer än cirka ett år i anspråk. Om det inte finns något lämpligt arbete efter avslutad reha-bilitering, men den försäkrade har förmåga att utföra ett sådant, betalar För-säkringskassan inte längre ersättning från sjukförsäkringen. (Prop.

1996/97:28, avsnitt 5, s. 20)

Steg 7

I det sjunde steget ska Försäkringskassan ta ställning till om den försäkrades arbetsförmåga kommer att vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestations-förmågan under minst ett år. Försäkringskassan ska också ta ställning till om möjligheterna till rehabilitering för tillfället är uttömda. Om Försäkringskas-san finner att båda dessa villkor är uppfyllda är det aktuellt att byta ut sjuk-penningen mot sjukersättning eller aktivitetsersättning (16 kap. 1 § andra stycket och prop. 1996/97:28, avsnitt 5, s. 20).

Senast ett år efter sjukanmälningsdagen ska Försäkringskassan i alla sjukpen-ningärenden ha utrett frågan om varaktigheten i den försäkrades arbetsoför-måga, d.v.s. om det finns förutsättningar att byta ut sjukpenningen mot sjuk- eller aktivitetsersättning. Detta innebär att den försäkrades arbetsförmåga även bör ha prövats mot hela arbetsmarknaden senast ett år efter första sjuk-dagen. (16 kap. 1 § andra stycket och prop. 2002/03:89, avsnitt 7.1.2, s. 47) Det är viktigt att dessa utredningar görs löpande i sjukfallet, men senast ett år efter sjukanmälningsdagen ska det finnas ett ställningstagande till vilken ersättning som ska utbetalas och hur länge. Se vidare Metodstöd i sjukpen-ningärenden Utredning av rätt förmån ett år efter sjukanmälningsdagen.

Om en försäkrad har sjukpenning i en omfattning som inte motsvarar någon nivå av sjuk- eller aktivitetsersättning kan Försäkringskassan fortsätta att betala ut sjukpenning även om varaktigheten är styrkt och arbetsförmågan är nedsatt i relation till alla normalt förekommande arbeten.

För exempel om bedömning av rätten till ersättning i steg 7, se avsnitt 9.3.4, Steg 7.

Om rehabiliteringsmöjligheterna inte är uttömda och arbetsförmågan inte är nedsatt för minst ett år kommer den försäkrade även i fortsättningen ha rätt till sjukpenning eller rehabiliteringspenning (prop. 2002/03:89, avsnitt 7.1.2, s. 46).

Se även Vägledning 2004:9 Sjukersättning och aktivitetsersättning – rätten till, beräkning m.m., och Metodstöd i sjukpenningärenden – utredning av rätt förmån senast ett år efter sjukanmälningsdagen.

9.3.6 Bedömning av arbetsförmåga för egenföretagare och