I detta och följande kapitel beskrivs socialförsäkringens regler för rehabili-teringsarbetet.
Genom rehabilitering får den som har drabbats av sjukdom eller skada möj-lighet att återfå sin arbetsförmåga och därmed förutsättning att kunna försör-ja sig själv.
Rehabilitering är ett led i Försäkringskassans handläggning av sjukpenning-ärenden enligt steg-för-stegmodellen. Frågan om den försäkrade kan återgå i arbete hos den egna arbetsgivaren med hjälp av arbetslivsinriktade rehabili-teringsåtgärder aktualiseras i stegen 2 och 4. Frågan om rehabilitering aktua-liseras också när möjligheterna att återgå i arbete hos ordinarie arbetsgivare har uttömts och den försäkrade inte bedöms kunna klara ett på arbetsmark-naden normalt förekommande arbete i steg 6. Det är också i steg 6 som hovet av rehabilitering utreds för försäkrade som är arbetslösa. För en be-skrivning av steg-för-stegmodellen, se kapitel 9.
Reglerna finns i 22 kap. AFL och i förordningen (1991:1321) om rehabili-teringsersättning.
15.1 Vem omfattas?
En försäkrad har möjligheter till rehabilitering och rätt till rehabiliteringser-sättning enligt 22 kap. AFL.
Vem som är försäkrad regleras av SofL. Enligt denna lag är rehabilitering både en bosättningsbaserad och en arbetsbaserad socialförsäkringsförmån.
Såväl den som är bosatt i Sverige utan att arbeta här, som den som arbetar här i landet, är därför försäkrad för rehabilitering.
För den som är bosatt i Sverige gäller försäkringsskyddet rehabilitering en-ligt 22 kap. AFL, det vill säga samordning av rehabilitering. Försäkrings-skyddet för bosatta i Sverige omfattar även rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag till merkostnader i samband med arbetslivsinriktad rehabi-litering. (3 kap. 1 och 4 §§ SofL).
Den som arbetar i Sverige kan, utöver samordning av rehabilitering och re-habiliteringsersättning i form av särskilt bidrag till merkostnader i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering, även ha rätt till rehabiliteringsersätt-ning i form av rehabiliteringspenrehabiliteringsersätt-ning enligt 22 kap. AFL. För personer bo-satta i Sverige, som antingen saknar inkomst av förvärvsarbete eller har för låg inkomst och därför inte är berättigade till sjukpenning, kan Försäkrings-kassan alltså samordna rehabiliteringsinsatser som andra myndigheter an-svarar för. Det kan även bli aktuellt att betala särskilt bidrag till merkostna-der i samband med den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Försäkringskas-sans bedömning i dessa fall innebär att avgöra om den försäkrade lider av en sjukdom som sätter ner arbetsförmågan och om rehabiliteringsåtgärder kan
15.1.1 Försäkringskassans handläggning av en begäran om rehabilitering från en person som är försäkrad på grund av bosättning
Försäkringskassans bedömning av behov av arbetslivsinriktad rehabilitering och vilka rehabiliteringsåtgärder som kan vara lämpliga utgår från de utred-ningar som gjorts inom sjukvården och av andra aktörer till exempel kom-munen. Om underlaget vid en begäran om rehabilitering är ofullständig är handläggaren skyldig att vägleda den försäkrade om hur underlaget kan kompletteras. När en uppgift saknas, som Försäkringskassan behöver för sitt ställningstagande, är Försäkringskassan skyldig att medverka till att uppgif-ten kommer in eller påtala behovet av uppgifuppgif-ten. Varje myndighet ska läm-na andra myndigheter hjälp inom ramen för den egläm-na verksamheten. (För-valtningslagen, FL, 4, 6 och 7 §§)
Om Försäkringskassan anser att det finns behov av ytterligare utredningar från berörda aktörer och inte kan få denna komplettering av beslutsunderlaget inom rimlig tid, kan Försäkringskassan kalla till ett avstämningsmöte eller köpa en utredning. Försäkringskassans möjlighet att köpa en aktiv arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd begränsas till försäkrade som har en arbetsgivare.
15.1.2 Regler för gränsgångare enligt EU:s förordning 1408/71 Arbetslivsinriktad rehabilitering definieras som en vårdförmån och ska ut-ges enligt den lagstiftning som institutionen på vistelseorten i bosättnings-landet tillämpar. Huvudregeln är att vårdförmåner ska tillhandahållas i bo-sättningslandet för den behöriga statens/institutionens räkning. (Artikel 19.1a i förordning 1408/71 samt administrativa kommissionens, AK, beslut 115 av den 15 december 1982.)
I de fall en person bor i ett land och arbetar i ett annat gäller alltså att bo-sättningslandet ansvarar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och ar-betslandet ansvarar för ersättningen till en person som inte kan arbeta på grund av sjukdom.
Arbetslandet är försäkringsland och behörig stat. Den behöriga staten kan krä-vas på ersättning för kostnader för vård och rehabilitering om länderna inte kommit överens om en annan ordning. De nordiska länderna har kommit över-ens om att inte kräva varandra för vård- och rehabiliteringskostnader.
En gränsarbetare kan också välja att få sin rehabilitering i försäkringslandet, arbetslandet, enligt försäkringslandets nationella lagstiftning. (Artikel 20 i förordning [EEG] nr 1408/71)
15.2 Regler för studerande med rätt till studiestöd
I en bilaga till Studiestödsförordningen, (SFS) 2000:655, finns en förteck-ning över de läroanstalter och utbildförteck-ningar vid vilka studiestöd kan lämnas.
Om en studerande som har beviljats studiemedel har varit sjuk och därför varit oförmögen att bedriva sina studier i 90 dagar, eller det finns särskilda skäl, ska Försäkringskassan undersöka om det finns skäl att vidta någon
studieförmågan. Om Försäkringskassan finner att det behövs en sådan åt-gärd ska Försäkringskassan underrätta den studerande och se till att åtåt-gärden vidtas.
Om den studerande vägrar att delta i eller att acceptera åtgärden kan Försäk-ringskassan besluta att inte godkänna den del av sjukperioden som infaller efter det att den studerande fått meddelande om beslutet. Förutsättningen är att den studerande fått meddelande om att ett sådant beslut kan fattas. (3 kap. 32§ studiestödsförordningen)
Om informationen från sjukskrivande läkare, den studerande själv och an-nan information är otillräcklig för att Försäkringskassan ska kunna ta ställ-ning till behovet av en rehabiliterande åtgärd kan Försäkringskassan kalla till ett avstämningsmöte eller köpa en utredning. En rehabiliteringsåtgärd kan vara att den studerande får ett hjälpmedel. Försäkringskassan kan dock inte ge bidrag till arbetshjälpmedel till studerande. Se kapitel 22 Arbets-hjälpmedel.
15.3 Syftet med rehabilitering
Rehabiliteringen ska syfta till att den som drabbats av sjukdom ska få tillba-ka sin arbetsförmåga och sina förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete (22 kap. 2 § AFL). Detta är definitionen av vad som avses med rehabilitering i sjukförsäkringsrättslig mening. Förutsättningen för För-säkringskassans ställningstagande till behov av arbetslivsinriktad rehabili-tering är alltså att den försäkrade lider av en sjukdom som sätter ner förmå-gan att arbeta. Inriktningen för rehabiliteringen bör vara att en försäkrad ska ha återfått arbetsförmågan inom ett år och att i vart fall en eventuell utbild-ning ska vara avslutad inom denna tid. (1990/91:SfU16, s. 2)
Rehabilitering kommer ifråga som ett led till återgång i arbete dels hos ordi-narie arbetsgivare, steg 2 och 4, dels när möjligheterna till återgång hos or-dinarie arbetsgivare och på den oror-dinarie arbetsmarknaden har uttömts, steg 6. (Steg för steg modellen, avsnitt 9.3.3) Det är individen som står i centrum i rehabiliteringsprocessen. Varje individs särskilda förutsättningar och be-hov ska styra rehabiliteringen. Målet med rehabiliteringen ska vara att göra den försäkrade rustad för att kunna återgå i arbete.
Det gäller att på ett aktivt och kreativt sätt använda alla möjligheter i arbetet med att finna lämpliga lösningar för att den försäkrade ska nå målet och få förutsättningar att försörja sig själv genom eget arbete.
15.4 Den försäkrades medverkan
Rehabiliteringsåtgärder ska planeras i samråd med den försäkrade och utgå från hennes eller hans individuella förutsättningar och behov (22 kap. 2 § andra stycket AFL). Detta är grunden för en lyckad rehabilitering.
Att rehabiliteringen utgår från individens behov och förutsättningar innebär att hänsyn tas till den försäkrades ålder, utbildning, bosättningsförhållanden och andra speciella omständigheter vid val av rehabiliteringsåtgärder. (Prop.
1990/91:141, avsnitt 2.4, s. 47)
Den försäkrade ska vara ”huvudpersonen” i sin egen rehabilitering. Det in-nebär att hon eller han ska vara delaktig och ha reellt inflytande i hela reha-biliteringsprocessen. Den försäkrade själv är den som bäst känner sina re-surser och begränsningar och därigenom också bäst kan beskriva sitt behov av rehabiliteringsåtgärder. Det är därför naturligt att hon eller han medver-kar i utredningen och bidrar med den information som behövs för att klar-lägga behovet av rehabilitering och vidta lämpliga åtgärder.
Erfarenheter visar att möjligheterna till ett lyckat resultat av rehabiliteringen ökar ju tidigare rehabiliteringen påbörjas. Detta förutsätter att Försäkrings-kassan är lyhörd och tidigt fångar upp impulser från den försäkrade. Resul-tatet av rehabiliteringen har större förutsättningar att bli bra om den försäk-rade varit delaktig i utredningen och valet av rehabiliteringsåtgärd.
Delaktighet är något som växer fram. När en människa handlar för att bidra till något, som kräver flera personers medverkan, och får positiva erfarenhe-ter som gör henne beredd att fortsätta handla upplever hon delaktighet. Man kan aldrig vara ensam om att vara delaktig.
Det är Försäkringskassans uppgift att motivera och uppmuntra den försäkra-de till att ta aktiv försäkra-del i rehabiliteringsarbetet.
Försäkringskassan kan ställa krav på den försäkrade att delta i utredning och planering av lämpliga rehabiliteringsåtgärder. Målsättningen ska dock alltid vara att arbetet bedrivs i nära samarbete med den försäkrade. Om detta av någon anledning inte är möjligt måste utredning och planering ändå genom-föras utan den försäkrade. Det bör dock endast ske i undantagsfall.
Om en försäkrad utan giltig anledning vägrar att delta i rehabilitering får sjukpenning, sjukersättning, eller aktivitetsersättning tills vidare förvägras honom eller henne. Detta gäller under förutsättning att Försäkringskassan har erinrat honom eller henne om denna påföljd. (20 kap. 3 § AFL) Det kan till exempel komma ifråga om det framgår att den försäkrade skulle kunna återgå i arbete om han eller hon medverkade till en rimlig rehabiliteringsin-sats (prop. 1990/91:141 avsnitt 2.4, s. 48).