I 22 kap. 6 § första stycket AFL står det följande. ”Om den försäkrade be-höver en rehabiliteringsåtgärd, för vilken ersättning kan utges enligt detta kapitel, skall Försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. Planen skall såvitt möjligt upprättas i samråd med den försäkrade.” Det innebär att när försäkringskassan bedömt att en försäkrad lider av en sjukdom som sätter ner arbetsförmågan med minst en fjärdedel och att han eller hon behöver en rehabiliteringsåtgärd för kunna återfå arbetsförmågan ska Försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan.
Detta kapitel behandlar varför det finns behov av en rehabiliteringsplan och vad den ska innehålla.
19.1 När ska en rehabiliteringsplan göras?
Förutsättningarna för att Försäkringskassan ska göra en rehabiliteringsplan är att den försäkrade bedömts ha behov av en arbetslivsinriktad rehabiliter-ingsåtgärd och att lämpliga åtgärder har diskuterats med den försäkrade och övriga berörda, som den behandlande läkaren och arbetsgivaren eller arbets-förmedlingen. Även företagshälsovården, facket och kommunen kan vara aktörer i rehabiliteringen. En rehabiliteringsåtgärd definieras som en åtgärd för vilken Försäkringskassan kan betala ut rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL.
Så snart det finns tillräckligt underlag för att göra en rehabiliteringsplan kan Försäkringskassan komma överens om planen med den försäkrade och övri-ga berörda.
Om de underlag som Försäkringskassan har är otillräckliga för bedömning-en om dbedömning-en försäkrade behöver arbetslivsinriktad rehabilitering och/eller det krävs en diskussion rörande lämpliga rehabiliteringsåtgärder, ska Försäk-ringskassan kalla till ett avstämningsmöte. Därefter ska en rehabiliterings-plan upprättas om förutsättningar för att göra rehabiliterings-planen finns.
19.2 Rehabiliteringsplanens syfte
Syftet med rehabiliteringsplanen är främst att se till att den försäkrade får den rehabilitering som är nödvändig för att kunna återgå i arbete inom ca ett år. Planen är även underlag för Försäkringskassans beslut om rehabiliter-ingsersättning och en grund för uppföljningen av de planerade åtgärderna.
Målet för en arbetslivsinriktad rehabilitering är att göra det möjligt för en person som drabbats av sjukdom eller skada att återgå i arbete och därmed kunna försörja sig själv. Erfarenheten visar att rehabilitering, för att lyckas, ska utgå från individens behov och förutsättningar och ett klart mål som har formulerats för rehabiliteringen. Utredning, planering och genomförande av
Ofta behövs flera olika rehabiliteringsåtgärder för att nå målet. Ansvaret för åtgärderna kan vara fördelat på flera aktörer. Långa väntetider mellan de olika aktiviteter som behövs kan fördröja rehabiliteringen och i värsta fall innebära att målet inte nås. Det är därför en viktig uppgift för Försäkrings-kassan att planera och följa upp den rehabilitering som den försäkrade be-höver. I denna uppgift ingår att samordna de rehabiliteringsåtgärder som behövs till en väl fungerande helhet.
En plan är ett verktyg för att göra rehabiliteringen genomtänkt och effektiv vilket gör att även i de fall då den försäkrade behöver rehabiliteringsåtgärder men inte kan få rehabiliteringsersättning kan det vara lämpligt att komma överens om en plan. Det kan till exempel gälla en försäkrad som bedöms kunna återgå i arbete med successivt ökad arbetstid och partiell sjukpenning under en period och som också ska få ett arbetshjälpmedel.
Försäkringskassans ansvar för att upprätta en rehabiliteringsplan omfattar alla försäkrade, både de som har en arbetsgivare och de som saknar anställ-ning. I ansvaret ingår att vara ett stöd för den försäkrade och motivera och stimulera henne eller honom till en aktiv medverkan i rehabiliteringen.
(Prop. 1990/91:141, avsnitten 2.4, 2.5 och 2.6, s. 47 – 52)
19.3 Rehabiliteringsplanens innehåll
Rehabiliteringsplanen ska ange ett konkret mål för rehabiliteringen, till ex-empel vilket arbete den försäkrade förväntas arbeta med efter rehabilitering-en. Vidare ska planen innehålla de aktuella rehabiliteringsåtgärderna och vem som har ansvaret för dem, en tidsplan för rehabiliteringen samt uppgif-ter i övrigt som behövs för att genomföra rehabiliuppgif-teringen. Planen ska även innehålla uppgift om den beräknade kostnaden för ersättning under rehabili-teringstiden. (22 kap. 6 § andra stycket AFL)
Den planerade rehabiliteringen dokumenteras i rehabiliteringsplanen. Planen grundas på utredningen av rehabiliteringsbehoven, läkarutlåtande och even-tuellt ytterligare material från andra rehabiliteringsansvariga.
För att rehabiliteringen ska lyckas är det viktigt att planen upprättas till-sammans med den försäkrade. Det är dock inte något krav att den försäkrade lämnar sitt medgivande för att en plan ska kunna upprättas.
Vid beräkningen av kostnaderna för den planerade rehabiliteringsåtgärden är det lämpligt att Försäkringskassan tar hänsyn till samtliga kostnader och anger vem som är betalningsansvarig för vad. Det är viktigt att alla åtgärder och den totala finansieringen framgår av planen. Detta kräver en nära och aktiv samverkan mellan Försäkringskassan, den försäkrade och övriga aktö-rer. Det behövs kreativitet och flexibilitet för att hitta gemensamma lösning-ar där vlösning-arje aktör tlösning-ar sin del av det gemensamma ansvlösning-aret såväl praktiskt som ekonomiskt.
När Försäkringskassan är betalningsansvarig ska det framgå av planen vad kostnaderna för rehabiliteringsersättning beräknas till och vilka kostnader som ersätts med medel som Försäkringskassan har tilldelats för köp av tjänst.
Försäkringskassan har fått ansvaret för upprättandet av rehabiliteringsplanen därför att det är Försäkringskassan som fattar beslut om ersättningar från socialförsäkringen i samband med rehabilitering.
Enligt 22 kap. 6 § sista stycket AFL ska Försäkringskassan fortlöpande se till att rehabiliteringsplanen följs och att det vid behov görs nödvändiga änd-ringar i den. Detta innebär att Försäkringskassans ansvar inte upphör i och med att rehabiliteringsplanen upprättats.
Om det visar sig att åtgärden inte får avsedd effekt ska en förändring av re-habiliteringens inriktning diskuteras med den försäkrade och övriga aktörer.
(Prop. 1990/91:141, avsnitt 2.6, s. 52)