Bedömning av arbetsförmåga för arbetstagare

När Försäkringskassan ska bedöma arbetsförmågans nedsättning på grund av sjukdom hos en försäkrad, som har en anställning eller på andra grunder är att anse som arbetstagare, kan samtliga steg i steg-för-steg-modellen bli aktuella.

Försäkringskassan måste alltid pröva steg ett till fyra innan man går vidare i modellen när det gäller försäkrade som har en anställning. För att kunna göra prövningen i steg två, tre och fyra är det nödvändigt att Försäkrings-kassan har kontakt med den försäkrades arbetsgivare. Steg-för-steg-modellen bygger på det förstahandsansvar för rehabilitering som arbetsgiva-re har för sina anställda. Den tydliggör kopplingen mellan arbetsgivaarbetsgiva-ren och den anställde, även då den anställde på grund av sjukdom inte kan återgå till sitt vanliga arbete. Modellen stämmer därigenom överens med de skyldighe-ter en arbetsgivare har enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd. (Prop.

1996/97:28, avsnitt 5, s. 15, se vidare under Steg 1, Steg 2 och Steg 3) Det är viktigt att Försäkringskassan alltid bedömer om den försäkrade, trots sjukdom, har en viss arbetsförmåga som kan tas tillvara. I sådant fall kan partiell sjukpenning bli aktuellt. I många fall kan det också behövas kontakt med arbetsgivaren även om den försäkrade bedöms kunna återgå till det vanliga arbetet efter medicinsk behandling och konvalescens, eftersom ar-betsgivaren ansvarar för att anpassa arbetsförhållanden till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet.

För att deltidssjukskrivningarna ska öka i omfattning behöver arbetsgivaren ta ett aktivt ansvar för att anpassa den anställdes arbetsuppgifter med hänsyn till hennes eller hans förändrade förutsättningar eller finna andra lämpliga arbetsuppgifter. Detta gäller såväl tillfälligt som permanent. (Prop.

2002/03:89, avsnitt 5.2, s. 21 – 22)

För att underlätta återgången i arbete kan Försäkringskassan besluta att beta-la skäliga merkostnader för resorna till och från arbetet istället för sjukpen-ning. Detta under förutsättning att arbetsoförmågan hos en försäkrad som drabbats av sjukdom innebär att hon eller han inte kan ta sig till arbetet på det sätt hon eller han vanligtvis gör (3 kap. 7 a § AFL). Se vidare avsnitt 9.5.

Försäkringskassan ska vid sin bedömning av rätten till sjukpenning även se till att alla möjligheter att förkorta sjukperioden tas tillvara hos arbetsgiva-ren (se vidare steg 1 – 4 nedan).

Steg 1

Om den försäkrade kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete ska Försäk-ringskassan göra bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till detta eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. Detta framgår av 3 kap. 7 § tredje stycket AFL.

Det innebär att om den försäkrade inte kan utföra sitt vanliga arbete, men bedöms kunna göra det efter behandling och konvalescens, kan hon eller han ha rätt till sjukpenning.

Sara arbetar heltid som skadereglerare på ett försäkringsbolag. Tre kvällar i veckan arbetar hon också som instruktör på ett ”gym”. Under en skidsemester faller hon så illa att hon bryter båda sina armar. Ingen av hennes båda arbetsgivare kan erbjuda henne något tillfälligt arbete som hon kan klara trots sina skador. Av läkarintyget framgår dock att Sara kommer att bli helt återställd efter en tid i gips och därefter sjuk-gymnastik. Hon kommer att kunna återgå till båda sina arbeten. Sjuk-penning kan därför betalas ut under sjukdomsperioden med hela Saras arbetsutbud som grund.

Med begreppet sitt vanliga arbete menas att den bedömning som Försäk-ringskassan ska göra är om den försäkrade kan utföra sina vanliga arbets-uppgifter eller inte på grund av sjukdomen. Det kan till exempel vara så att den fysiska arbetsmiljön är olämplig för henne eller honom. Den försäkrade är inte berättigad till sjukpenning om hon eller han kan utföra sina arbets-uppgifter i en annan lokal hos arbetsgivaren. Det kan också vara den psykis-ka arbetsmiljön som förorsapsykis-kar sjukdom – exempelvis på grund av konflik-ter i en arbetsgrupp. Om den försäkrade i ett sådant fall kan utföra sina ar-betsuppgifter i en annan arbetsgrupp inom organisationen eller företaget har hon eller han inte rätt till sjukpenning.

Farhad arbetar som förskollärare på förskolan Nyponet. När en ny chef tillträdde och organiserade om arbetet uppstod en konflikt i ar-betsgruppen och Farhad upplevde sig mobbad. Han sjukskrevs med diagnosen akut krisreaktion. Vid ett avstämningsmöte med Farhad, hans arbetsgivare, hans behandlande läkare och Försäkringskassan kommer det fram att Farhad nu mår bättre. Men han kan inte gå tillba-ka till arbetet på Nyponet på grund av situationen där. Arbetsgivaren erbjuder Farhad att istället arbeta på förskolan Blåbäret där det finns en vakans. Försäkringskassan bedömer att han har arbetsförmåga i ar-betet som förskollärare. Farhad har därför inte rätt till sjukpenning.

Det är lämpligt att bedöma om den försäkrade kan bli arbetsför snabbare om det vidtas någon form av rehabiliteringsåtgärd. Det kan gälla såväl medi-cinska som arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Rätt till sjukpenning finns under den tid utredning pågår.

Försäkringskassan ska också bedöma arbetsförmågan i förhållande till annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. Det in-nebär att det kan bli fråga om att den försäkrade måste acceptera annat arbe-te än det ordinarie under den tid hon eller han inarbe-te kan utföra sina ordinarie arbetsuppgifter. Arbetsgivaren har dock inte någon skyldighet att erbjuda annat tillfälligt arbete. (Prop. 1994/95:147, avsnitt 8, s. 47)

Leo är helt arbetsoförmögen i sitt arbete som lokalvårdare på grund av muskelsmärtor i en axel. Hans arbetsgivare erbjuder honom att under sjukperioden sköta bank- och postärenden och andra lättare kontorsar-betsuppgifter. Försäkringskassan bedömer att sjukdomen inte hindrar honom att klara de arbetsuppgifter som arbetsgivaren erbjuder. Leo har därför inte rätt till sjukpenning.

Om arbetsgivaren erbjuder tillfälliga arbetsuppgifter endast på deltid kan den försäkrade ha rätt till sjukpenning för den del av den vanliga arbetstiden som lämpligt arbete inte erbjuds. I bedömningen av om en försäkrad har rätt till sjukpenning ska Försäkringskassan även ta ställning till om sjukskriv-ningstiden är rimlig i förhållande till funktionsnedsättning och arbetsuppgif-ter.

På grund av benbrott är Liam helt arbetsoförmögen i sitt arbete som lagerarbetare på en stormarknad. Arbetsgivaren erbjuder Liam ett till-fälligt arbete på halvtid på kundtjänstavdelningen. Försäkringskassan bedömer att Liam skulle kunna klara det tillfälliga arbetet på heltid, eftersom han i detta arbete har möjlighet att avlasta benet. Det finns dock inga möjligheter till heltidsarbete i de tillfälliga uppgifterna.

Liam har därför rätt till halv sjukpenning i avvaktan på återgång i sitt vanliga arbete.

Om det tillfälliga arbete som arbetsgivaren erbjuder den försäkrade upphör innan hon eller han återfått arbetsförmågan i det vanliga arbetet, kan den försäkrade ha rätt till sjuklön eller sjukpenning. Förutsättningen är dock att den försäkrade fortfarande är sjuk och att hon eller han bedöms kunna åter-gå i det vanliga arbetet.

Halina är helt arbetsoförmögen på grund av höftledsartros. Hon klarar inte sitt arbete som lantbrevbärare eftersom hon har svårt att sitta läng-re stunder. Hon väntar på en höftledsoperation. Halina bedöms kunna återgå i sitt vanliga arbete efter operationen. Arbetsgivaren erbjuder henne ett vikariat som postsorterare. Det arbetet klarar Halina på hel-tid eftersom hon kan variera sin arbetsställning. Efter en månad upp-hör vikariatet och det finns ingen möjlighet till förlängning. Halina kan inte gå tillbaka till sitt vanliga arbete innan höften opererats och hon blir åter helt sjukskriven. Efter sjuklöneperioden bedömer Försäk-ringskassan att Halina har rätt till hel sjukpenning. Operationen är pla-nerad att ske inom fyra månader och sjukpenning betalas ut i avvaktan på denna eftersom höftledsartrosen gör henne helt arbetsoförmögen i

det vanliga arbetet och bedömningen fortfarande är att hon ska kunna återgå i detta arbete.

Ratko är anställd som rörmokare i en stor firma. Han har varit helt ar-betsoförmögen en tid på grund av diskbråck. Efter operation blir Rat-ko bättre och arbetsgivaren erbjuder honom då ett vikariat på halvtid i firmans butik. Ratko klarar de tillfälliga uppgifterna då de inte belastar ryggen. Försäkringskassan bedömer att Ratko kommer att kunna åter-gå till sitt vanliga arbete inom ett år, under förutsättning att ryggen förbättras. Två månader senare upphör det tillfälliga arbetet då butiken läggs ned. Vid avstämningsmöte med den försäkrade, behandlande lä-kare och arbetsgivaren kommer det fram att Ratko inte förbättrats yt-terligare. Han kommer inte att kunna återgå till arbetet som rörmokare inom överskådlig tid. Eftersom funktionsnedsättning inte hindrar ho-nom i alla arbeten, bedöms han klara ett annat lämpligt arbete på hel-tid. I avvaktan på att arbetsgivaren så fort som möjligt utreder ompla-ceringsmöjligheterna har Ratko rätt till hel sjukpenning.

Försäkringskassan ska bedöma arbetsförmågan i förhållande till det arbete den försäkrade har eller kan få hos arbetsgivaren. Om arbetets innehåll änd-ras under sjukperioden, ska bedömningen göänd-ras utifrån de nya förutsättning-arna. Ändrade förhållanden kan till exempel vara förändrade arbetsuppgifter till följd av rationaliseringar och omorganisation eller ändrad förläggning av arbetstiden.

Emir har arbetat som enhetschef vid en statlig myndighet. Han är helt arbetsoförmögen sedan sju månader tillbaka för depression. Vid SAS-SAM-utredning kommer det fram att Emir nu är så återställd att han skulle kunna klara sitt vanliga arbete. Under perioden Emir varit sjuk har myndigheten organiserat om och hans tidigare tjänst har rationali-serats bort. Arbetsgivaren erbjuder nu Emir arbete som handläggare.

Emir anser att han inte kan ta det arbetet eftersom de nya arbetsupp-gifterna är mindre kvalificerade än chefsarbetet. Försäkringskassan bedömer att Emir har hel arbetsförmåga i det arbete arbetsgivaren er-bjuder. Emir har därför inte rätt till sjukpenning.

Med begreppet ”kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete” i 3 kap. 7 § AFL menas de situationer där den försäkrade efter en viss sjukdomsperiod kan återgå till sitt vanliga arbete (prop. 1994/95:147, avsnitt 8, s. 47).

Det innebär att Försäkringskassan i steg 1 alltid måste ta reda på om den försäkrade kommer att kunna återgå i sitt arbete i samma omfattning som tidigare. Att medicinska insatser, utredningar eller konvalescens pågår är i

med en bedömning av om det tidigare arbetet kommer att vara lämpligt efter de aktuella insatserna samt en prognos för när den försäkrade kommer att kunna arbeta igen.

Om bedömningen är att den försäkrade inte kan antas kunna återgå i sitt tidigare arbete ska Försäkringskassan gå vidare i steg för steg-modellen.

Även i de fall då det inte går att fastställa om eller när den försäkrade kan återgå i det vanliga arbetet i sin normala omfattning, ska Försäkringskassan gå vidare i sin bedömning i steg-modellen. I så stor utsträckning som möj-ligt ska Försäkringskassan i dialog med behandlande läkare och med delak-tighet av den försäkrade verka för att få in de underlag som behövs.

Det är lämpligt att konsultera försäkringsläkaren inför bedömningen att den försäkrade inte längre kan antas kunna återgå i det vanliga arbetet utan an-passningar av arbetsförhållandena. Det är särskilt viktigt om den försäkrade fortfarande anser att det är möjligt.

Sebastian arbetar som städare. Han har muskelvärk i hela kroppen.

Läkaren har svårt att bedöma den framtida arbetsförmågan men tror att ytterligare vila från städarbetet eventuellt skulle kunna leda till mindre smärta och därmed ökad arbetsförmåga. Om ytterligare några månader kan läkaren möjligen göra en ny prognos. Försäkringskas-sans bedömer, efter konsultation med försäkringsläkaren, att Sebastian inte kan antas återgå till det vanliga arbetet och går därmed vidare i steg-modellen för att utreda arbetsförmågan och Sebastians rätt till sjukpenning. Under tiden som möjligheterna till anpassning, ompla-cering och utbildning utreds har Sebastian rätt till sjukpenning.

Pirjo arbetar som projektledare och har varit sjukskriven de senaste månaderna efter en allvarlig bakterieinfektion. Hon medicinerar med antibiotika i hög dos. Hon är generellt mycket trött och har ledbesvär framförallt från fötter, fotleder och knän. Hon har mestadels varit sängliggande under de senaste månaderna. Nu har hon börjat ta korta-re promenader. Hon blir fortfarande snabbt trött och får koncentra-tionssvårigheter, även när hon sitter still. Behandlande läkare bedömer att Pirjos sjukdom har god prognos och att Pirjo kommer att kunna återgå till sitt vanliga arbete i samma omfattning som tidigare. Läka-ren skriver i sitt underlag att Pirjo inom ytterligare några månader sannolikt kommer att kunna arbeta partiellt, för att sedan successivt trappa upp sin arbetstid. Försäkringskassan bedömer att Pirjo kan an-tas kunna återgå till sitt vanliga arbete i normal omfattning. Pirjo har rätt till sjukpenning.

Om den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete eller annat arbete hos arbetsgivaren, ska Försäkringskassan vid bedömning av arbetsförmå-gans nedsättning särskilt beakta om den försäkrade kan försörja sig genom sådant arbete efter medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd (3 kap. 7 § AFL). De frågor som Försäkringskassan här har att ta ställning till hör hemma i stegen två, tre och fyra.

Steg 2

I steg två bedöms om den försäkrade kommer att kunna återgå till sitt vanli-ga arbete eller öka sin arbetsförmåvanli-ga efter viss rehabilitering eller anpass-ning av arbetsplatsen eller arbetsuppgifterna. Resultatet av bedömanpass-ningen beror på vilka åtgärder som krävs för att en återgång ska bli möjlig och hur omfattande dessa åtgärder är.

Fysisk anpassning av arbetsplatsen – exempelvis i form av en anpassad ar-betsstol eller inköp av något arbetshjälpmedel – kan anses vara en åtgärd av sådan begränsad omfattning som gör att den försäkrade kan bedömas i för-hållande till återgång i sitt vanliga arbete.

Anpassning av arbetet – exempelvis i form av delvis förändrade arbetsupp-gifter, åtgärder för att minska stressfaktorer, minskade krav på prestation är exempel på andra typer av begränsade åtgärder som gör att Försäkringskas-san kan bedöma den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till det vanliga arbetet.

Khalid arbetar med kundsupport på ett större varuhus. Han är helt ar-betsoförmögen sedan två månader tillbaka på grund av stressreaktion.

I Försäkringskassans utredning kommer det fram att besvären är ar-betsrelaterade. Vid avstämningsmöte berättar Khalid att han mår bätt-re och vill komma igång att arbeta igen. Han är dock orolig för att inte klara sina arbetsuppgifter. I sitt arbete tar Khalid emot klagomål från kunder via e-post, telefon och fax. Han upplever att klagomålen via te-lefon är svårast att hantera, och de gör honom nervös och orolig. Ar-betsgivaren har möjlighet att anpassa Khalids arbetsuppgifter på så-dant sätt att han inte behöver ta telefonsamtalen. Han ges dessutom möjlighet att utföra arbetsuppgifterna i sin egen takt. Försäkringskas-san bedömer att Khalid därför inte har rätt till sjukpenning.

Arbetsgivaren är skyldig att ta hänsyn till de enskilda arbetstagarnas olika förutsättningar för arbetet och att anpassa arbetsförhållandena eller vidta andra lämpliga åtgärder. Detta regleras i arbetsmiljölagen (1977:1160) AML.

I arbetsgivarens rehabiliteringsansvar ingår att vidta de åtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Inriktningen bör vara att den anställde ska beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren (prop.

1990/91:141, avsnitt 2.2, s. 42). Vad som är rimligt att kräva av

arbetsgiva-ren när det gäller åtgärder för att en arbetstagare ska kunna fortsätta sin an-ställning beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Både den anställdes och arbetsgivarens förutsättningar ska vägas in i prövningen. (Prop.

1990/91:140, avsnitt 3.4, s. 52)

För att kunna göra en bedömning i steg 2 och för att Försäkringskassan vid bedömningen ska kunna ha en helhetssyn på vilka möjligheter som står till buds i det enskilda ärendet, är det nödvändigt att Försäkringskassan använ-der sig av uppgifter från arbetsgivaren. En lämplig metod för att ta in infor-mation är avstämningsmötet, då såväl möjligheterna till anpassning, ompla-cering som rehabilitering (det vill säga steg 2 – 4) kan diskuteras. I Försäk-ringskassans Metodstöd – Avstämningsmöte beskrivs syftet med avstäm-ningsmötet och hur mötet praktiskt ska genomföras. Se även avsnitt 8.3.1 i den här vägledningen.

Försäkringskassans kontakt med arbetsgivaren, vid avstämningsmöte eller via telefon, ska syfta till att få in det underlag som behövs för att kunna ta ställning till den försäkrades rätt till sjukpenning och behovet av rehabiliter-ing. Kontakten ska också säkerställa att arbetsgivaren tar sitt ansvar för an-passning och rehabilitering enligt AFL och arbetsmiljölagen. Det är arbets-givaren som bäst vet vilka förhållanden och möjligheter som finns på ar-betsplatsen. Det är därför arbetsgivarens ansvar att undersöka detta och där-efter komma in med uppgifter till Försäkringskassan. Arbetsgivaren kan lämna sina uppgifter muntligt eller skriftligt. Det väsentliga är att Försäk-ringskassan får in de uppgifter som behövs, inte formen för dessa. Om ar-betsgivaren lämnar sina uppgifter muntligt ska de dokumenteras i journal hos Försäkringskassan.

Vid bedömningen av vilket alternativ som är lämpligast i det enskilda ären-det bör såväl den försäkrades och arbetsgivarens önskemål som kostnaderna för försäkringen vägas in. I detta sammanhang bör Försäkringskassan även överväga om det är möjligt för den försäkrade att återgå på deltid i det van-liga arbetet.

Rehabilitering för återgång till det vanliga arbetet är inte alltid det alternativ som kommer före steg 3, enligt vilket den försäkrades arbetsförmåga be-döms i förhållande till annat arbete hos arbetsgivaren som den försäkrade kan omplaceras till utan rehabiliteringsåtgärder. Direkt omplacering till an-nat arbete kan inte heller alltid vara det alteran-nativ som kommer först.

Leia arbetar heltid som lärare i matematik och fysik på en högstadie-skola. Hon är helt arbetsoförmögen sedan fem månader tillbaka för utmattningsdepression. Vid avstämningsmöte kommer det fram att Leias hälsotillstånd har förbättrats och att hon skulle kunna börja arbe-ta igen. Läkaren bedömer att Leia fortfarande är stresskänslig, och att hon bör arbetsträna i mycket långsam takt under en lång period innan hon går tillbaka till sin stökiga klass. Arbetsgivaren erbjuder Leia ett vikariat på halvtid på en annan skola i kommunen. Skolan har ett om-talat bra arbetsklimat och Leia skulle endast behöva undervisa i ett av sina ämnen. Försäkringskassan bedömer att åtgärden för återgång i

or-dinarie arbete tar för lång tid och att arbetet i den andra skolan är lämpligt i förhållande till Leias besvär. Leia har därför rätt till halv sjukpenning.

Om arbetsgivaren erbjuder återgång till det tidigare arbetet bör rätten till ersättning under anpassning av arbetsplatsen eller rehabilitering inför sådan återgång vara begränsad i tiden. Ersättning i upp till tre månader kan godtas.

Inte annat än undantagsvis bör ersättning betalas ut för längre tid än tre må-nader. (Prop. 1996/97:28, avsnitt 5, s. 19)

Stefan arbetar vid en specialmaskin som han genom arbetsgivarens försorg fått särskild utbildning för att kunna sköta. På grund av sjuk-dom kan han inte fortsätta med detta arbete om inte arbetsplatsen an-passas. Denna anpassning tar två månader. Därefter bedömer Försäk-ringskassan att Stefan kan återgå till arbetet.

Det framgår av utredningen i ärendet att arbetsgivaren är beroende av

Det framgår av utredningen i ärendet att arbetsgivaren är beroende av