Det Kina som de svenska resenärerna besökte och skildrade var, trots allt tal om en stillastående nation, ett samhälle i stark förändring. Kej-sardömet hade ända sedan senare hälften av 1700-talet konfronterats med växande ekonomiska, politiska och sociala problem, vilka från och med slutet av 1830-talet förvärrades ytterligare av tilltagande västerländ-ska anspråk och påtryckningar. Svenvästerländ-skarna var inte omedvetna om den-na komplicerade process, och därför skilde sig deras beskrivningar av det faktiska tillståndet i riket ibland ganska radikalt från hur samhällets grundläggande principer och de bakomliggande värderingssystemen skildrades.
Olika författare betonade olika aspekter, men i många avseenden var deras perspektiv på det kinesiska samhällets utveckling samstämmiga. Tre frågor väckte resenärernas intresse mer än andra: den politiska och administrativa auktoritetens försvagning, det utländska trycket och dess konsekvenser (i synnerhet Opiumkriget) samt ett tidigare nästan okänt fenomen: den accelererande kinesiska emigrationen till Ostindien, Aus-tralien och Kalifornien.
Det kanske mest fundamentala problem som hovet i Beijing hade att lösa i mitten av 1800-talet var den successiva försvagningen av både kej-sarens och ämbetsmännens auktoritet. Ett ökat befolkningstryck an-strängde landets ekonomi allt mer, vilket ledde till att de statliga löner-na sjönk i värde och att ämbetsmännen i stigande utsträckning hemföll åt korruption och exploatering av sina undersåtar. Samtidigt växte an-talet utexaminerade som inte lyckades få anställning i statsförvaltning-––––––––––––––––––––
en, varför det också uppstod en grupp marginaliserade och missnöjda intellektuella. Man skulle kunna säga att den viktiga, statsbärande äm-betsmannaklassen började proletariseras, och därmed undergrävdes auk-toriteten på alla nivåer. Förvaltningen, från distriktsmagistraterna upp till kejsaren, blev allt mindre förmögen att ta itu med de sociala och ekonomiska problemen.33
Diskrepansen mellan det konfucianska samhällsidealet och den kine-siska verkligheten var också uppenbar för de svenska Kinaresenärerna. Liljevalch hade ju framhållit despotin och kejsarens enväldighet som grunden för samhällsordningen, men samtidigt menade han att i prak-tiken var det folket som hade den yttersta makten. Om regeringen fast-ställde oskäliga skatter eller lagar, gjorde folket helt enkelt uppror, och även om ”dundrande proklamationer” då utfärdades från myndigheter-na vann folket till slut ändå kampen ”av det enkla skäl, att regeringen, ehuru enväldig, saknar alla medel att göra sina påbud gällande, då dessa strida mot folkets begrepp om rätt och billighet.”34
Herman Annerstedt betonade också svårigheterna att faktiskt utöva enväldig makt på olika nivåer inom förvaltningen; trots att guvernörer och distriktsmagistrater i teorin kunde till- och avsättas efter behag, hade kejsaren inte fullständig kontroll över dem, lika lite som de i sin tur kunde regera sina underlydande ämbetsmän efter eget huvud. Det var när han skulle förklara hur riket kunde hålla ihop under sådana för-hållanden som Annerstedt menade att det i själva verket var folket som gemensamt hade makten, vilket berodde på den starka sammanhållning som bland annat kom till uttryck i deras många föreningar och organi-sationer: släktföreningar, yrkesklubbar o s v. Enligt Annerstedt var detta ett ”besynnerligt” statsskick, som dock onekligen ledde till ”fred och be-låtenhet vart man vänder sig” – ett märkligt påstående med tanke på att Taipingupproret, som kostade tiotals miljoner människor livet, slutat bara några år före den svenske handelsagentens besök i landet.35
Annerstedts bedömning av läget i kejsardömet skilde sig också ganska avsevärt från de andra svenskarnas bild av situationen. Ett genomgående ––––––––––––––––––––
33 Jfr s 102 ovan.
34 Liljevalch, s 181 (cit) och 343.
tema hos dem var nämligen ämbetsmännens, eller ”mandarinernas”, gi-righet, slöhet, godtycke och korrumperade leverne. Vid upprepade till-fällen påstod eller antydde författarna att lokala myndigheter var in-blandade i myntförfalskning och opiumsmuggling, och det sades att ämbetsmän rutinmässigt pressade köpmän på stora belopp i utbyte mot att lämna dem i fred. Det antyddes också att många ”mandariner”, sär-skilt på lägre nivåer, var opiummissbrukare och onyttiga parasiter i stör-sta allmänhet.36
Ett område där korruptionen och inkompetensen fick särskilt allvar-liga konsekvenser, enligt de svenska resenärerna, var rättskipningen. Liljevalch påpekade ju rent generellt att straffen i Kina ofta inte var så hårda som påståtts, men han framhöll också att lämpliga penninggåvor till domarna kunde vara till god hjälp för att mildra straffen än mer. Skogman berättade en historia i andra hand om en avrättning som ägde rum i Kanton medan han var där, då 64 personer miste livet. Det var allmänt känt, menade Skogman, att flera av de dödsdömda var helt oskyldiga; i själva verket hade några av förbrytarna mutat sig fria, men då mandarinerna redan rapporterat antalet dömda till högre ort och måste fylla den siffran vid själva avrättningarna, hade flera oskyldiga mist livet istället. Visserligen är Skogman inte helt säker på att uppgif-terna stämmer, men troligen är de inte helt felaktiga menar han, med tanke på att ”flertalets av småmandarinerna rovlystnad och samvetslös-het har blivit intygad av de flesta personer, som någon längre tid vistats i Kina”.37
En annan svag punkt var, enligt de svenska författarna, inkompetens-en inom krigsmaktinkompetens-en. Militärinkompetens-en hade aldrig haft särskilt hög status i det kinesiska samhället, ansågs det – ett påstående som har visst fog för sig – och dess utrustning och utbildning var undermålig. Annerstedt mena-de att armén var ovillig att gå till aktion om mena-det inte handlamena-de om plundring, och allmänt hävdades att kineserna saknade fysiskt mod, vil-ket gjorde dem till undermåliga soldater. Beskrivningarna av kinesiska ––––––––––––––––––––
36 Hamberg 1854, s 3; Liljevalch, s 90 och 102; Loggboks-anteckningar, s 194; Skogman, 2:111, 77, 87 och 103; och Bæckström, s 349.
37 Liljevalch, s 342–43 och 356, och Skogman, 2:83–84. Som stöd för uttalandet om ”småmandarinerna” i slutet hänvisar Skogman till den ”förträfflige” franske reseskildraren La Pérouse.
befästningar och vapen präglades av rent och skärt löje; det hävdades att utrustningen var så föråldrad att den var farligare för försvararna än för angriparna, och att kineserna inte heller visste hur den skulle skötas.38
Det är tydligt att dessa bedömningar i mycket hög grad påverkats av Opiumkrigets erfarenheter; Andersson sade uttryckligen att kriget visat Kinas svaghet, och fyra av författarna berättade om en och samma be-fästning, Bocca Tigris vid Kantonfloden, vilken med lätthet hade inta-gits av britterna trots att dess läge var så gynnsamt att en europeisk gar-nison och en förnuftigare utformning av fortet hade gjort det ointagligt för snart sagt vilka styrkor som helst. Det tycks också vara med viss misstro som Liljevalch återger ett exempel på motsatta förhållandet, d v s kinesisk militär duglighet: om ett fästningsverk nära Shanghai be-rättar han att ”engelska officerare påstå att detta långa batteri försvara-des ganska tappert” under Opiumkriget.39
Sammantaget innebar ämbetsmännens och militärens tilltagande oförmåga att upprätthålla sin auktoritet en växande laglöshet inom lan-dets gränser, enligt de svenska resenärerna. De hemliga sällskap som länge existerat i riket – med ”vanlig” kriminalitet, religionsutövning el-ler politiska omstörtningar på dagordningen – ansågs vara på fram-marsch åtminstone runt 1850, en uppfattning som bekräftades när Tai-pingupproret bröt ut i full skala 1851.40 Ett annat problem, som också framhölls under 1840- och 50-talen men senare bagatelliserades av An-nerstedt, var närvaron av sjörövare längs kuster och floder i södra Kina; ”mandarinernas” oförmåga eller ovilja att ta itu med pirater och brotts-lingar var ett vanligt tema.41
Det intryck av allmän upplösning som dessa beskrivningar gav, illu-streras kanske tydligast av missionären Theodor Hambergs skildring av situationen i Guangxi-provinsens bergstrakter:
––––––––––––––––––––
38 Bæckström, s 349, 352 och 355; Andersson, 3:104; von Düben, s 108;
Loggboks-anteck-ningar, s 182; Annerstedt 1871, s 24; och Skogman, 2:70.
39 Andersson, 3:168 och 104–05; Skogman, 2:107–12 och 70; von Düben, s 108;
Logg-boks-anteckningar, s 182; och Liljevalch, s 256.
40 Loggboks-anteckningar, s 220; Liljevalch, s 348; Skogman, 2:114; och Andersson, 3:166–68.
41 Loggboks-anteckningar, s 185–86; Liljevalch, s 106–08; Andersson, 3:101–02; Skogman, 2:83 och 115; von Düben, s 119; Annerstedt 1868, s 1; och id 1869a, s 12.
[…] mycket ofta bestämmer sig de olika byarna för krig mot varandra, bekämpar varandra under månader och gör slutligen upp om fred, utan någon inblandning från mandarinerna, vilka för närvarande har förlorat en stor del av sitt inflytande bland den infödda befolkningen.42
Denna skiss över läget i kejsardömet låg mycket långt från schablonbil-den av ett monolitiskt, starkt centraliserat och hårt kontrollerat samhäl-le styrt med järnhand. Och det var mot den bakgrunden av försvagning och en vacklande samhällsordning de svenska resenärerna behandlade de allt starkare utländska påtryckningarna på Kina.
Medan 1860-talets författare, Bæckström och Annerstedt, knappt be-rörde frågan om Opiumkriget, var det under de två föregående årtion-dena ett ämne som ständigt återkom när resenärerna diskuterade situa-tionen i Kina. Tillsammans med missionens förutsättningar och resultat var det ett centralt tema i bilden av kejsardömets relationer med Väster-landet, och det var Opiumkriget som i hög grad öppnade svenskarnas (och andra européers) ögon för Kinas svaghet och många problem. Fle-ra författare ansåg kriget vaFle-ra så allmänt känt att de baFle-ra fFle-ragmentariskt kommenterade händelseutvecklingen som sådan, men Skogman och i viss mån Andersson diskuterade kriget mer utförligt.43
De svenska reseskildringarnas attityd till denna konflikt var minst sagt kluven. Om opiumet som sådant rådde stor enighet; enligt Anders-son tärde opiumhandeln ”som en kräfta på nationens kroppsliga och andliga krafter, här spelande ungefär samma roll som brännvinsbrän-ningen i Sverige”, en liknelse som upprepades av både Skogman och den anonyme författaren till Loggboks-anteckningar (jfr s 141–42 ovan). Den ekonomiskt inriktade Liljevalch betonade snarare de finansiella förluster som åsamkades Kina genom att opiumimporten dränerade lan-det på oerhörda summor. Merparten av de pengarna gick till British East India Company, ”varav lätt förklaras”, skriver Liljevalch torrt, ”de uppoffringar, varmed Kompaniet deltog i sista kriget mot Kina”.44
––––––––––––––––––––
42 Hamberg 1854, s 3 (min övers).
43 Skogman, 2:106–14, och Andersson, 3:164–65. Jfr Loggboks-anteckningar, s 194.
44 Andersson, 3:171; Skogman, 2:103; Loggboks-anteckningar, s 194; och Liljevalch, s 100–01 (jfr Skogman, 2:102). Som Thurin konstaterat fanns även i Storbritannien blanda-de känslor i frågan: ”After the Opium War, British involvement with China combines
arro-Ifråga om orsaken till kriget och den moraliska aspekten av konflik-ten gick åsikterna dock isär. Både Andersson och Liljevalch menade att kinesernas försök att stoppa importen genom att konfiskera och bränna ett stort parti opium 1839 var förståeliga, för att inte säga lovvärda. De ansåg också att britterna knappast hade den moraliska rätten på sin sida när de svarade genom att förklara krig; Andersson påpekade att allt den kinesiska regeringen ville var att ”genom en verkligen klok lagstiftning och genom att hämma det överhandtagande opie-smuggleriet hindra in-vånarna från tillfälle att fördärva sig genom de bedrövliga verkningar, vilka åtfölja opie-rökandet.” Liljevalch var mer försiktig men konstate-rade att kriget fick ”olyckliga följder för det himmelska riket”, ett ordval som tyder på sympati snarare än kritik mot kinesernas agerande.45
En helt annan utgångspunkt hade Skogman, som visserligen höll med om att den omedelbara krigsorsaken, opiumhandeln, var moraliskt problematisk men sedan ägnade stort utrymme åt att rättfärdiga strids-handlingarna utifrån andra bevekelsegrunder. I denna utförliga försvars-plädering för britternas agerande avspeglas det faktum att Opiumkriget inte heller i samtiden var okontroversiellt bland västerländska bedöma-re. Till att börja med, skrev Skogman, hade de kinesiska myndigheterna inte satt stopp för opiumhandeln när den först började växa i omfatt-ning runt år 1800, av det enkla skälet att många ämbetsmän själva var beroende av drogen. Kinesernas egen obeslutsamhet och karaktärssvag-het skulle alltså ha del i skulden till att opiummissbruket fått sådan spridning.46 Dessutom, hävdade han, var det inte bara eller ens främst opiumhandeln som kriget egentligen handlade om:
Den förkastliga opiehandeln var den synbara, den omedelbara orsaken, men andra av bättre halt gjorde sig under krigets lopp gällande. Den na-tionella kinesiska egenkärleken och självbeundran måste brytas, och Eng-land blev tuktomästaren. De nationer, som begagna sig och draga fördel av de av brittiska folket dem tillkämpade fördelar, må ej för bittert
gance and shame, and a rank odor wafts over the recurring parliamentary debates on the opi-um trade.” (Thurin, s 11)
45 Andersson, 3:164, och Liljevalch, s 179.
klandra den visserligen från moralisk synpunkt ej mycket prisvärda anled-ningen.47
Det blir efterhand också klart att det i Skogmans ögon var just kinesiskt högmod och nedlåtande behandling av européer före, under och efter kriget, som till fullo rättfärdigat Englands tillgripande av vapen. Tydli-gen var det för honom helt oacceptabelt att västerländska stormakter tillrättavisades av en kines, vare sig han var kejsare eller inte. Som Holmberg har observerat tyckte Skogman ”helt sonika illa om Kina” från första början, och han verkar ha tagit det närmast som en personlig förolämpning att kineserna inte erkände européerna som sina över-män.48 Utgången av Opiumkriget kommenterade han därför med stor belåtenhet:
Det måste för en nation av trehundrafemtio miljoner människor, eller åt-minstone för dess styrelse, varit grymt förödmjukande, att, efter att länge fört det otyglade skrytets språk, se sig övervunnen av ett avlägset och jäm-förelsevis litet lands fåtaliga krigsmakt, – ett lands, vars regering och inne-vånare man under en följd av år bemött med förakt, men som nu på ett ofantligt avstånd från sina egentliga gränser förmådde nedskjuta det him-melska rikets prunkande befästningar, storma dess städer, taga eller upp-bränna dess flottor, och driva på flykten tallösa skaror av dess tappra kämpar, vilka funno de inövade bistra minerna och grimaserna av ingen verkan på de oförskämda främlingarna.49
Den sarkasm och avsky som kom till uttryck i detta citat präglade också Skogmans skildring av krigets förlopp: de kinesiska soldaterna var odug-liga, korruptionen hämmade krigsansträngningen genom den finansiella oredan, myndigheterna fortsatte att göra ”bombastiska” och föraktfulla uttalanden om européerna som kallades rebeller o s v. Visserligen yttra-de sig också yttra-de andra svenska reseskildrarna förklenanyttra-de om yttra-de kine-siska insatserna i kriget (se s 160–61 ovan), men ingen gjorde det med så uppenbar tillfredsställelse som premiärlöjtnant Skogman.50
––––––––––––––––––––
47 Skogman, 2:111.
48 Holmberg 1988, s 188.
49 Skogman, 2:107. Jfr Andersson, 3:168, där det sägs vara anmärkningsvärt att en så liten styrka så långt hemifrån som den brittiska kunde ”för det enorma väldet diktera lagar”.