1800-talet, den europeiska expansionens och imperialismens storhets-tid, är en unik period i mänsklighetens historia på så sätt att det var då som snart sagt alla delar av världen slutligen knöts ihop till ett samman-hängande system av människor, kulturer och stater; det var under dessa år som kolonialism och kapitalism på allvar började påverka människors livsvillkor runtom i världen. När seklet började hade t ex den kinesiska regeringen varken intresse eller behov av att bekymra sig om väster-ländska stormakters intressen och önskningar. I Afrika var Europa ett praktiskt taget okänt begrepp utom i vissa kustområden, på samma sätt som Afrika i västerländska ögon var ”den mörka kontinenten”, en okänd och outforskad världsdel där knappt mer än kustlinjens konturer var kända ens av de mest lärda geografer. Hundra år senare var nästan hela denna kontinent ockuperad och uppstyckad mellan olika europeis-ka stormakter, medan det en gång så mäktiga Kina knäade under tryck-et av samma makters anspråk på mark och privilegier, vilka snart skulle bidra till kejsardömets slutliga fall.
Det var i Storbritannien som den stora omvandlingen hade börjat, och det var där som de koloniala planerna – och deras förverkligande – hunnit längst. I jakten på nya marknader, nya råvarukällor och nya in-vesteringsmöjligheter växte britternas intresse för, och inflytande över,
alltmer avlägsna delar av världen. För att inte låta sig överflyglas i spelet kring den europeiska maktbalansen följde Frankrike exemplet, samti-digt som Ryssland fortsatte sin gamla expansion mot öster och söder, till Stillahavskusten och in i Centralasien. På västra halvklotet växte den framtida stormakten USA:s territorium västerut mot Kalifornien och söderut mot Mexico. Sökandet efter nya områden att exploatera hade en bit in på 1800-talet nått alla delar av världen, och några av de största förhoppningarna ställdes på Kina, där utrikeshandeln alltid varit strängt reglerad och kontrollerad av hovet. Ur den grundläggande intressekon-flikten föddes de motsättningar som så småningom ledde fram till Opi-umkriget.2
Sverige tillhörde under början och mitten av seklet knappast tätlän-derna i den ekonomiska och teknologiska utvecklingen, men förblev inte opåverkat av omvärldens förändringar. Medan de direkta kontak-terna med Kina upphört med Ostindiska kompaniets upplösning 1806 (formellt 1813), bedrevs viss sjöfart på Brasilien och USA under seklets första årtionden. På 1830-talet återupptogs förbindelserna med Ostin-dien, och det väckte stor uppmärksamhet när den första svenska Kinafa-raren på en generation lade till i Stockholm 1835. Under de följande decennierna ökade den svenska transoceana sjöfarten, och rent allmänt växte intresset i det svenska näringslivet för att delta i den internationel-la ekonomi som nu växte fram.3 I det avseendet var det svensk-norsk-kinesiska handelsfördraget 1847 en viktig milstolpe, något som bekräf-tades när en kinesisk beskickning under stor uppmärksamhet besökte Sverige i juli 1866.4
När ångfartygen och telegrafen fick sitt definitiva genombrott under årtiondena efter 1850 sjönk den svenska handelsflottans direktimport ––––––––––––––––––––
2 Jfr Holmberg 1988, s 110–12.
3 Ingrid Hammarström, ”Svensk transocean handel och sjöfart under 1800-talet”,
Histo-risk tidskrift 82 (1962), s 379, 382–83 och 409. Uppgiften om den första svenska
Kinafara-ren sedan SOIC:s upphörande kommer från T J Arne, som skriver att flera andra fartyg från samma rederi (Kantzow & Biel) också gick på Kinatraden under 1830-talet (Arne 1952, s 187–88). Jfr dock Mogård, som hävdar att den svenska trafiken på Kina återupptogs först på 1840-talet (Mogård, s 166).
4 Arne 1952, s 361. Ännu en kinesisk ambassad – märkligt nog ledd av en amerikan, Bur-lingame, som vunnit Beijings förtroende – besökte Stockholm två år senare (ibid).
av kolonialvaror från andra världsdelar; istället knöts allt närmare för-bindelser med de stora europeiska transithamnarna, dit råvaror från av-lägsna länder fördes. Svenska skeppare fortsatte visserligen att arbeta inom den transoceana sjöfarten, men nu i huvudsak mellan andra län-der ute i världen. I slutet av perioden, år 1871, fanns det t ex ”en grupp på fyra eller fem svenska fartyg [som] synes mera stadigvarande ha ägnat sig åt kustfart inom Kina eller därifrån till Bortre Indien och åter.”5
Vid sidan av dessa kommersiella drivkrafter växte det fram andra motiv för västerlänningarna att ge sig ut i världen under 1800-talets för-sta decennier. Delvis i samma borgerliga, engelska samhällsskikt som utgjort grogrunden för den industriella revolutionen i den inledande fasen, uppstod under slutet av 1700-talet de första impulserna till en världsomspännande protestantisk mission, inspirerad av den pietistiska väckelserörelsen. Runt år 1800 bildades i London flera av det följande seklets ledande protestantiska missionssällskap, och några år senare till-kom liknande organisationer i Tyskland. Missionärer skulle till-komma att utgöra en viktig grupp i förmedlingen av intryck från de främmande världsdelarna till den västerländska hemmaopinionen; även Sverige kom att bidra till denna utveckling, om också i blygsam omfattning under den period som här är aktuell.6
Parallellt med den ekonomiska och kulturella expansionen pågick ännu en process som kom att få betydelse för de internationella relatio-nerna. De europeiska länderna och USA förvandlades successivt till cen-traliserade och (åtminstone relativt) effektiva stater, där förvaltningen spelade en alltmer aktiv roll i undersåtarnas förehavanden både hemma och utomlands. När de enskilda medborgarna vidgade sin verksamhet till avlägsna länder följde staten efter, skickade handelsagenter, upprät-tade konsulat och utnämnde ambassadörer. Diplomaterna blev alltså en snabbt växande yrkesgrupp, en grupp som bl a hade till arbetsuppgift att rapportera om förhållandena i de länder där de stationerats. Därige-nom kom de, liksom missionärerna, att bli viktiga förmedlare av om-världsbilder under seklets lopp.
––––––––––––––––––––
5 Hammarström, s 397–99, 402–08 (cit s 408) och 423.
6 Bengt Sundkler, Svenska Missionssällskapet 1835–1876: Missionstankens genombrott och
Men samtidigt som västmakterna så påtagligt växte sig allt starkare, blev Qingdynastins Kina bara svagare – och åtminstone delvis fanns det ett samband däremellan. Folkmängdens snabba ökning efter 1800 satte kejsardömets ekonomi under hård press och gjorde försörjningen osäker för många i det kinesiska samhället, vilket bidrog till att hemliga sekter och upprorsrörelser började frodas. Opiumsmuggling (bedriven av brit-ter och andra väsbrit-terlänningar) och åbrit-terkomsten av härjande piratband längs kusterna blev allvarliga problem som hotade både handelsbalansen och den politiska stabiliteten: silver flöt ut ur landet och dess värde steg, vilket ruinerade de stora saltköpmännen och förvärrade böndernas situ-ation eftersom deras ekonomi baserades på kopparmynt medan skatten betalades i silver.7
På samma gång skedde en marginalisering av den statsbärande äm-betsmannaklassen när konkurrensen om examensplatser och anställ-ningar hårdnade, viket i sin tur gav upphov till ökande korruption in-om alla delar av förvaltningen. Särskilt svåra konsekvenser fick detta inom den för landet så viktiga bevattningskontrollen – dess gradvisa sammanbrott genom misskötsel ledde till översvämningar och hemlös-het för hundratusentals kineser. Till detta kom att de förut så välmåen-de, kommersialiserade provinserna i söder drabbades hårt av den om-flyttning av utrikeshandeln från Kanton till Shanghai som stipulerats i Nanjing-fördraget.8
De våldsamma revolter som ödelade stora delar av framför allt södra Kina mellan 1850 och 1873, var alltså bara kulmen på en längre tids förfall och samhällelig upplösning. Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt att Beijing tenderade att betrakta utrikespolitiken som betydelselös jämfört med den interna utvecklingen. I Väst har det ofta antagits att utlänningarnas ankomst i större skala under 1800-talet var en vattendelare i kinesisk historia, men som sinologen Paul Cohen har påpekat var det viktigaste problemet för den stora massan av Kinas folk vid denna tid inte ”det irriterande beteendet från små enklaver av
väs-––––––––––––––––––––
7 Gernet 1982, s 531–36.
8 Jonathan D Spence, The Search for Modern China (New York 1990), s 143–47 och 165–70, och Gernet 1982, s 544–45.
terlänningar inklämda här och där längs kusterna. Den stora frågan gällde de interna oroligheterna.”9