Som framhållits tidigare finns det i periodens reseskildringar ingen tyd-lig gränsdragning mellan egenskaper eller karaktärsdrag å ena sidan och seder och bruk å den andra. Skiljelinjen mellan detta och föregående av-snitt är därför delvis artificiell, grundad som den är på forskarens kate-gorisering av ämnen snarare än materialets, men inte desto mindre är den nödvändig just för att belysa relationen mellan människosyn och kulturuppfattning hos de svenska författarna. Avsnittet handlar alltså om ett antal kulturella uttryck och livsmönster, vilka i några fall ansågs vara en direkt följd av nationalkaraktären eller folkets ”väsen” och i an-dra betraktades som orsak till an-drag i denna karaktär.
Liksom i behandlingen av kulturmiljön var ett grundtema i dessa diskussioner inslaget av det exotiska och annorlunda. För flera av rese-närerna var det en medveten utgångspunkt; Andersson skrev t ex att ki-nesernas sedvänjor ”äro värda att närmare kännas, om icke för annat, åt-minstone för deras stora skiljaktighet från våra.” I Loggboks-anteckningar betonades de rena motsatserna mellan västerländska och kinesiska bruk genom ett långt citat ur en dansk skildring av en världsomsegling lik-nande Eugenies, där många exempel på sådana kontraster gavs.63
Den påstådda bundenhet vid traditionen och auktoriteten som kine-serna tillskrevs (se s 135 ovan) stammade enligt resenärerna ur ett helt fundamentalt drag i den kinesiska kulturen: släktskapets betydelse i all-mänhet och föräldraskapets i synnerhet. Eftersom de också uppfattade familjelivets former som grundvalen för samhällets politiska struktur och modellen för relationerna mellan myndigheter och undersåtar, in-tresserade de sig mycket för just dessa frågor, och kanske allra mest för kvinnornas situation.64
––––––––––––––––––––
63 Andersson, 3:114–15, och Loggboks-anteckningar, s 189–90.
64 Släktrelationernas allmänna betydelse tas upp i Hamberg 1854, s 2 och 4, och Lilje-valch, s 366. Om familjen som modellen för samhället, se Andersson, 3:150 och 168, och Liljevalch, s 346 och 348.
Flera författare underströk den stora vikten av att få barn i Kina, av både praktiska och religiösa skäl: de tryggade försörjningen på ålderdo-men och utförde förfädersoffren när föräldrarna gått bort.65 Andersson påpekade att det enbart var söner som kunde utföra dessa ceremonier, varför det ansågs nödvändigt inte bara att få avkomma utan också att den måste vara av mankön. Redan i 1700-talets reseberättelser hade det betonats hur döttrarna sågs som mindre värda än sönerna, och att det därför var vanligt att barn övergavs eller mördades, framför allt nyfödda flickor i de fattigaste familjerna. Nu uppmärksammades könsskillnader-na i detta avseende nästan inte alls; det enda spår som finns kvar är an-märkningen i en text att antalet barnamord minskat kraftigt i Kina se-dan förr i världen, men att det fortfarande ”lärer […] vara högst betyd-ligt.”66
I övrigt var dock varken barnens eller kvinnornas situation särskilt avundsvärd enligt reseskildringarna, där relationerna inom familjen tycks uppfattas som ett uttryck för kinesernas känslokyla och formalism. ”Föräldraväldet”, skrev Liljevalch, ”äger nästan inga gränser i Kina.” Fä-derna kunde misshandla sina barn hur som helst utan bestraffning och t o m vid mord blev påföljden mild. Samtidigt var konsekvenserna av den minsta olydnad från ett barn mot föräldrarna mycket kännbara: alla sådana överträdelser bestraffades med döden.67
Medan barnens vördnad skulle riktas mot båda föräldrarna och där-för var en källa till tröst där-för kinesiska mödrar, hade dessa i övrigt inte mycket att glädja sig åt, menade de svenska Kinaskildrarna; generellt sett var kvinnornas situation ”ömkansvärd” (Andersson). Många äkten-skap var uppgjorda av föräldrarna utan hänsyn till parets egna känslor, ofta i späd ålder eller t o m före födseln, vilket i resenärernas ögon var helt förkastligt. Bröllopsceremonierna följdes för kvinnans del av ett liv i total underkastelse. Hennes ställning i huset var densamma som en tjä-narinnas tills hon födde första sonen, och även då var hon helt under-ordnad maken; liksom barnen kunde hon misshandlas nästan hur som ––––––––––––––––––––
65 von Düben, s 103; Hamberg 1848, s 234; Andersson, 3:148; Loggboks-anteckningar, s 200; Liljevalch, s 344–48 passim; och Bæckström, s 350.
66 Andersson, 3:111, och Loggboks-anteckningar, s 200 (cit).
helst utan att myndigheterna ingrep, medan exempelvis otrohet från hennes sida ofelbart straffades med döden. Till detta kom att månggifte var tillåtet i Kina, åtminstone i rikare familjer och på vissa villkor. Kan-ske var detta det allra svåraste för resenärerna att acceptera, och Anders-son gjorde en direkt koppling mellan polygamin och kvinnornas utsatta situation.68
Det konkreta uttryck för denna utsatthet som, under denna period liksom andra, mest fångade uppmärksamheten var seden att binda kvinnornas fötter, något som enhälligt fördömdes av svenskarna. När de beskrev denna tradition användes ord som ”obegripligt”, ”barbariskt” och ”ohyggligt”, och de berättade hur kvinnorna vaggade fram på för-krympta fötter som invalider. Men, framhöll Liljevalch, alla kvinnor fick inte sina fötter bundna: hos de regerande manchuerna fanns inte denna sedvänja, och därför hade ”själva kejsarinnan fötter av naturlig storlek.” I Loggboks-anteckningar påstods istället att det bara var ”de för-näma och de, som vilja efterapa dem, vilka förvandla sina döttrar till krymplingar” genom att låta binda deras fötter.69
Sammantaget visade allt detta enligt de svenska resenärerna bristen på ”äkta” känslor i det kinesiska familjelivet, och även om det tycktes finnas vissa sympatiska drag, som vördnaden för föräldrarna och respek-ten för de äldre, verkade det som helhet vara ett liv utan värme och ge-menskap. Den uppfattningen stämde väl överens med den övergripande idén om kinesernas bristande idealism och djupare känslor, och utgjor-de en tydlig kontrast till utgjor-den (enligt författarna) stora betyutgjor-delsen i Väs-terlandet av hemtrevnad och kärleksfulla relationer inom familjen.
När Andersson reflekterade över detta, kom han också in på vad de kinesiska männen gjorde för att roa sig på annat håll i stället. Kineser, förklarar han, lär sig ”från barndomen” att söka sig nöjen utanför famil-jen, till exempel på de praktfulla blomsterbåtarna, där det utvecklas ”en lösaktighet, som allestädes framställer sig i de rysansvärdaste, otroligaste former”. Njutningslystnaden saknar gränser och kan knappt beskrivas – ––––––––––––––––––––
68 Andersson, 3:113 och 148 (cit); Liljevalch, s 344–47 och 358–67; Hamberg 1848, s 234; Loggboks-anteckningar, s 189 och 200; och Bæckström, s 383.
69 Andersson, 3:113; Loggboks-anteckningar, s 185 (cit) och 189; von Düben, s 120–21; Liljevalch, s 340; Skogman, 2:85; och Bæckström, s 348–49.
både barn och kvinnor används för prostitution på ett sätt som vore otänkbart till och med ”bland naturdriftens, om hyfsning och sedlighet omedvetna utövare på Söderhavsöarna”. På ett för honom ganska ty-piskt sätt reserverar sig Andersson sedan genom att antyda, att sådant leverne kanske bara förekom i traktathamnarna.70
Ändå fanns det flera element i skildringarna av kinesernas vanor och levnadssätt som underströk bilden av ett omoraliskt, lastbart och depra-verat livsmönster åtminstone bland de rika, och det var Andersson som gick längst i de resonemangen. Han antydde inte bara att det var ett ut-brett beteende, utan också att det hade djupa rötter i kinesisk kultur:
Det är i sanning otroligt, huru väl kineserna förstå att anskaffa sig de mest raffinerade njutningar och huru lidelsefullt de jaga efter dem. [... M]an studsar tillbaka och häpnar vid berättelserna om de orgier, i vilka de dränka sig, när kassan tillåter det. Och detta är ej frukten av moderna tiders förfining, ej alstren av en långsamt utvecklad yppighet. Från ur-minnes tider hava de sybaritiskt frossat uti välluster, mot vilka allt vad vi annars hava oss bekant är barnlek och joller.71
Ett njutningsmedel som nyttjades av både rika och fattiga och som väckte särskild uppmärksamhet och avsky bland de svenska resenärerna var opiumrökningen. Detta missbruk fördömdes mer eller mindre kraftfullt, medan skildringarna av dess offer överlag präglades av medli-dande; de ”orgier” som nämndes ovan tycks ha uppfattats som något människor hängav sig åt frivilligt, men ifråga om opium fanns stor för-ståelse för att det snabbt skapade ett beroende som var svårt att övervin-na.72 Det är också intressant att flera författare hävdade att opiumpro-blemet i Kina knappast var värre, eller t o m var betydligt lindrigare, än
––––––––––––––––––––
70 Andersson, 3:149.
71 Andersson, 3:147. Jfr ibid, 3:149 och 227; Loggboks-anteckningar, s 200–01; och Skog-man, 2:121–22.
72 Bæckström, s 356 och 384; Hamberg 1848, s 237; von Düben, s 125; Liljevalch, s 98–99; Loggboks-anteckningar, s 194–95 och 220; Skogman, 2:86–87, 103–07 och 111; och Andersson, 3:171.
de bekymmer som brännvinsdrickandet orsakade i Sverige och andra europeiska länder.73
Det rådde dock delade meningar bland de svenska resenärerna om problemets omfattning. Liljevalch ansåg t ex att opiumrökningen säkert var ohälsosam och moraliskt förkastlig, men att dess konsekvenser i Kina inte alls var så omfattande som ofta påstods. När Skogman disku-terade ämnet några år senare beskrev han opiumrökningen som en ned-brytning av allt mänskligt hos människan, och ur läkarlitteraturen cite-rade han avsnitt om de fruktansvärda lidanden som det innebar att försöka göra sig fri från missbruket. Anton Bæckström, på besök i slutet av 1860-talet, var snarare raljant: ”Att komma till Kina och ej få se opi-umrökning vid första steg man tog hade man ansett vara alldeles omöj-ligt. Förmodligen antog man i sin fantasi att kineser och opiumpipor höra ihop, alldeles såsom kineser och hårpiskor.” Men trots ihärdiga försök – Bæckström tycks ha varit på jakt efter lite tvättäkta kinesisk mystik – lyckades han inte finna någon opiumhåla i Hong Kong.74
En annan sysselsättning som ansågs typiskt kinesisk och moraliskt tvivelaktig var hasardspel; det är ett återkommande inslag i resebeskriv-ningarna att nämna folkets passion för spelande och spekulation. Sin vana trogen menar Liljevalch att det främst är de ”lägre” klasserna som hemfaller åt sådana laster, men hos andra författare uppfattas spelmanin som ett för alla kineser gemensamt drag. Det upptar dock inte tillnär-melsevis så stort utrymme som opiumrökningen, som tydligen ansågs vara ett mycket allvarligare problem.75
Utöver diskussionerna om opium, hasardspel och de förmögnas ut-svävningar är behandlingen av livsmönster, seder och bruk ganska frag-mentarisk i Kinaskildringarna. Detta till trots kan man göra vissa all-männa observationer, vilka ytterligare illustrerar de svenska resenärernas förhållningssätt och attityd till kineserna.
––––––––––––––––––––
73 Bæckström, s 384; Liljevalch, s 98; och Loggboks-anteckningar, s 194. Jfr även Skogman, 2:104–05: ”Huruvida något land har att uppvisa ett motsvarande antal av fylleri förstörda medborgare måste vi av brist på kännedom om dylika förhållanden lämna osagt.”
74 Liljevalch, s 98; Skogman, 2:87 och 103–04; och Bæckström, s 356–58 (cit s 358).
75 Egerström, s 68; Bæckström, s 384; Andersson, 3:118; Liljevalch, s 192 och 349; och
I sporadiska anmärkningar om exempelvis nyårsfirande och begrav-ningar, framhölls sålunda ofta det avvikande och ”besynnerliga” i sernas ceremonier. Egerström, som aldrig var i Kina men besökte kine-siska kolonier i både Kalifornien och på de hawaiiska öarna, var med om två begravningar som han skildrar utförligt. I San Francisco bestod processionen ett långt tåg av underligt klädda kineser, på gravplatsen väsnades det med skränande musik och högljudda smällare, och det blev fullt av rök när man brände guld- och silverfärgat papper. Eger-ström ställer sig oförstående till hela ”högtidligheten, som på en luthe-ran måste göra ett sorgligt intryck.” På samma sätt beskrivs en kinesisk begravning i Honolulu, vilken ”utmärkte sig för sina besynnerliga cere-monier”, och skådespelet ”föreföll meningslöst och barockt”.76
En liknande förundran blandad med oförståelse kände resenärerna inför kinesernas smak ifråga om mat och musik. Många av författarna nämnde just musiken och beskrev den som disharmonisk, skärande och högljudd. När folkets förtjusning i mat diskuteras, utnyttjas ibland till-fället att ironisera över vissa underliga rätter som en västerlänning aldrig skulle äta; lite syrligt nämner Skogman att det i Kantons många mat-affärer säljs fisk, svalbon, trepang och knippen av råttor ”likasom si-densvansar eller morkullor hos oss. Huruvida syltade silkesmaskar och inlagda gråsuggor även funnos att tillgå, kunna vi ej med säkerhet upp-giva.” Också von Düben räknar upp några kinesiska delikatesser som hundar, katter och råttor med uppenbart löje.77
Trots oförståelsen och ironin fanns det ändå hos flera författare en medvetenhet om att man inte kunde döma allt efter sin egen måttstock; när de diskuterade dessa ämnen framhölls ibland att det inte nödvän-digtvis behövde vara de egna sedvänjorna som var rätt och kinesernas som var fel. Till skillnad från många andra delar av Kinaskildringarna fanns det i beskrivningarna av exempelvis etikettsregler en insikt om att europeiska konventioner var lika underliga för kineserna, som kinesiska ––––––––––––––––––––
76 Egerström, s 100 och 160–62. Också nyårsfirandet upplevde Egerström som obegripligt (ibid, s 224), medan Andersson, mer av en romantiker med en svaghet för det exotiska, kon-staterar att nyårsprocessionerna ”hade […] ett särdeles orientaliskt och kuriöst utseende.” (Andersson, 3:228–29)
77 Skogman, 2:74, 84 och 91 (cit), och von Düben, s 133. Jfr Liljevalch, s 177 och 199–200; Andersson, 3:145, 147 och 229; och Egerström, s 68 och 100.
var för européerna. Bara det faktum att kinesernas synpunkter fick komma till tals innebar, om inte gillande så åtminstone en viss grad av förståelse från de svenska resenärernas sida.
I Loggboks-anteckningar blir kanske detta som tydligast. I ett långt ci-tat från en dansk reseskildring beskrivs Kina och Europa som två paral-lella civilisationer vilka länge framskridit sida vid sida, men med en mur mellan sig som gjort dem omedvetna om varandras existens. Nu har de nått slutet av muren, plötsligt står de öga mot öga och betraktar var-andra med den största förvåning, och
de skulle bägge utbrista i ett gapskratt – över varandra, om de icke därtill hade alltför mycken bildning; vadan de nu åtnöja sig med att rycka på ax-larna med ett medömksamt, beklagande smålöje på läpparna. Vid varje steg, som de, efter att hava råkats, taga vid varandras sida, upptäcka de något främmande, något besynnerligt.78
Därefter räknas olikheterna i stort och smått upp: bland européer är det artigt att hälsa genom att ta av hatten och sträcka fram handen, för ki-neser är det hövliga sättet att ta på sig hatten och lägga ihop händerna. Hedersplatsen för västerlänningar är till höger om någon, bland kineser är det till vänster, och så vidare. Båda folken, sägs det sedan, ”förundra […] sig då över varandras bakvända sätt att gå tillväga”. Till exempel generas kineserna av europeiska kvinnors kläder, vilka är tätt åtsittande och framhäver formerna, medan västerlänningarna förfasas över kinesis-ka kvinnors bundna fötter.79
Även Liljevalch kommenterade det kinesiska sättet att hälsa, vilket tycks ha varit ett populärt föremål för ironi bland européer. Men om man jämförde den gesten – en bugning med händerna hoplagda fram-för ansiktet – med européernas upprepade, barhuvade bugningar, skrev den svenske diplomaten, var det ”svårt att säga vilketdera modet lämnar mesta anledningen till anmärkning eller löje.” Liljevalch var också den som ifråga om musiken inte ville uttala något omdöme; dess värde
kun-––––––––––––––––––––
78 Loggboks-anteckningar, s 189; citatet är hämtat ur Steen Billes skildring av en världsom-segling i slutet av 1840-talet.
de inte ”uppskattas av västerns folk, emedan deras begrepp om harmoni icke överensstämmer med kinesernas.”80
Men trots allt är detta bara ansatser, spridda punkter av öppenhet in-för en främmande kultur. Med enstaka undantag finns det till sist mycket lite som resenärerna uppskattar hos kineserna eller deras kultur. Loggboks-anteckningar, som i den citerade passagen ovan tycktes erkän-na någon slags principiell jämlikhet mellan västerlänningar och kineser, kom så småningom fram till att de senares olika seder – långa naglar, konstgjorda hårpiskor, bundna kvinnofötter o s v – bara var
olika yttringar av samma böjelse för bisarreri och karikatyr. Denna smak-löshet och brist på skönhetssinne uppenbara sig i kinesernas hela andliga strävande, i deras konster och vetenskaper; de äro det [sic] mest framstå-ende dragen i deras nationalkaraktär. [– – –] Överallt [i musik, teater och konst] skall man upptäcka ojämnhet, omogenhet, en oemotståndlig bö-jelse till överdrift, enskilda stora fullkomligheter vid sidan av ännu större fel, och en oharmonisk helhet.81
Sålunda blev slutomdömet om kinesernas livsmönster detsamma som om folket självt: där fanns många goda enskildheter men helheten var förkastlig. Med formuleringarna om ”omogenhet” och ”oharmonisk helhet” antyddes också att kulturen, trots många yttre tecken på motsat-sen, i själva verket var outvecklad, primitiv, inte jämförbar med Väster-landets mognad och förfining. Kina, den enda civilisation som europé-erna ens i teorin kunde se som en medtävlare till sin egen kultur, kunde därmed på några få rader avföras och degraderas till en för västerländsk självuppfattning betryggande andrarangsposition.
––––––––––––––––––––
80 Liljevalch, s 340–41 resp 177.
––––––––––––––––