Medan samtliga resenärer alltså utgick från att det fanns en kinesisk na-tionalkaraktär, var de inte eniga om vilka egenskaper som ingick i den-na. I de stora huvuddragen var de relativt överens, men tyngdpunkten i framställningarna varierar. Utgångspunkten för många av diskussioner-na var en föreställning med djupa rötter i 1700-talets europeiska Kidiskussioner-na- Kina-bild, idén om kineserna som ett oerhört arbetsamt, flitigt och driftigt folk. Oavsett vilka andra uppfattningar en resenär hyste, framhöll han det idoga, outtröttliga arbetet som kännetecknet för i synnerhet de fat-tigare kineserna. Med beundran beskrevs hur uppfinningsrika de var i sina ansträngningar att skaffa sig en utkomst, och hur de kunde lägga ner nästan omänskliga arbetsinsatser för nästan ingenting.44
Att kineserna kunde arbeta för så låg lön förklarades på flera sätt. Dels ansågs det att de hade mycket måttliga behov, och vissa menade att de helt enkelt fysiskt kunde överleva på mindre näring än t ex euro-péer. Särskilt var det Annerstedt som drev tesen att kineser, om det fanns utsikter att tjäna pengar, hade ett outsinligt tålamod och kunde uthärda nästan vad som helst. Men några framhävde också kinesernas förnöjsamhet, att de var anspråkslösa och inte eftersträvade samma be-kvämligheter som andra folk, en tanke som delvis var rena motsatsen till påståendena om driftigheten och den ständiga jakten på inkomster.45 I en och samma passage i Loggboks-anteckningar förenades dessa till synes oförenliga tankar:
Det finnes näppeligen på jorden något folk med den drift, den ihärdighet och den förnöjsamhet som den kinesiska arbetsklassen, till och med un-der förhållanden, som skulle göra att indiviun-der av andra nationer bittert knotade över sitt öde. Blott en kinesisk arbetare icke svälter, blott han har sitt dagliga, torftiga uppehälle, är han belåten.46
––––––––––––––––––––
44 Bæckström, s 347 och 382; von Düben, s 103–04; Egerström, s 160 och 265; Hamberg 1848, s 240; id 1854, s 4; Andersson, 3:185; Loggboks-anteckningar, s 200–01; Annerstedt 1869b, 2:49; och id 1871, s 31.
45 Annerstedt 1869b, 2:49 och 54; id 1871, s 31; Andersson, 3:108, 185 och 227–28;
Loggboks-anteckningar, s 200–01; och von Düben, s 104.
Till denna i stort sett mycket positiva sida av ”nationalkaraktären” kopplades också, men mer sporadiskt, andra beteenden och egenskaper som ansågs utmärkande för kineserna: de var sparsamma, hade sinne för ordning och organisation och var dessutom mycket renliga av sig.47 Alla dessa goda karaktärsdrag hade dock, enligt resenärerna, ett i grunden osunt ursprung. Problemet, som de såg det, var att tillfredsställelsen av de materiella behoven var kinesernas enda, uteslutande drivkraft. Deras strävan att tillskansa sig pengar slog ofta över i ren girighet, deras upp-finningsrikedom i att skaffa inkomster hindrades inte av några heders-känslor eller andra, mer osjälviska motiv. Det fanns alltså inga gränser för deras villighet att göra allt för pengar: en kines, hävdade flera för-fattare, kunde sjunka hur djupt som helst i utbyte mot nästan hur lite som helst. Samma egenskap som beundrades utifrån ett rent ekono-miskt synsätt – kinesernas förmåga att slå ut konkurrensen genom lägre löner – fördömdes också som ett tecken på frånvaron av all heder, stolt-het och värdigstolt-het.48
Denna avsaknad av moraliska spärrar ansågs vara förklaringen till det beteende som underströks lika ofta som arbetsamheten: den tendens till bedräglighet i affärer som påstods genomsyra hela befolkningen. Om en kines hade det minsta att tjäna, menade resenärerna, skulle han ta till vilka sluga lister, lögner och oärliga knep som helst; det fanns inga ideal eller hederskänslor som inte kunde offras på förtjänstens altare.49
I just denna fråga var dock författarna inte helt eniga. Liljevalch, som ägnat relativt lite utrymme åt sådana ämnen till förmån för mer hand-fast ekonomisk information, försvarade kineserna mot de anklagelser han menade var alltför generaliserande; visst fanns i Kina som på andra håll, ”i förhållande till folkmängden, bedragare, tjuvar och mördare, ––––––––––––––––––––
47 Bæckström, s 382; Egerström, s 265; Annerstedt 1871, s 31; och Skogman, 2:75 och 126–27.
48 Andersson, 3:185 och 227–28; Annerstedt 1869b, 2:54; Bæckström, s 358; Hamberg 1848, s 231, 238 och 240; Skogman, 2:146–47 och 163; Liljevalch, s 181 och 341–42; och von Düben, s 112 och 132.
49 Om bedrägligheten se Bæckström, s 355 och 358; Andersson, 3:108; Annerstedt 1869b, 2:59; Hamberg 1848, s 240; och Dagbok, s 13. Om bristen på ideal och hederskäns-lor, se Skogman, 2:117 och 130; Liljevalch, s 181; Annerstedt 1871, s 25 och 28; Bæck-ström, s 384; och von Düben, s 103.
men ibland bättre klasser träffas ärlighet och noggrannhet i hög grad, och på få ställen lära så många och så stora affärer uppgöras endast på god tro, som i Kina.”50 Andersson skrev för sin del att om västerlän-ningar i Kina ofta blev lurade, så berodde det snarare på att de själva många gånger betett sig mycket illa; de européer som kom till Fjärran östern var inte sällan ”råbarkade fridsstörare, näsvisa dumdristingar, på-flugna skojare, klumpiga översittare.” Och när det gäller snikenhet och bedräglighet var den förmodligen importerad, inte inhemsk, för alla som kunnat besöka det inre av landet ”överensstämma i att erkänna den gästfrihet och vänlighet, de där mött, och skildra dess invånare såsom fredlige, ytterst godmodiga och trohjärtade människor”.51
Den ensidiga fixering vid nytta, materiella fördelar och högsta möjli-ga inkomst som de flesta av resenärerna trots allt tyckte sig se hos kines-erna, fick också vidare konsekvenser i form av bl a svårkontrollerad spe-kulationslust såväl i affärer som vid spelborden.52 Flera gånger hävdas också, trots vad som sagts om sparsamheten, att kinesernas materialism gick längre än pengar för pengars skull: i själva verket var målet att kun-na tillfredsställa en depraverad njutningslystkun-nad, en smak för frossande i mat, underhållning och lyx i olika former. Bland de rika fick sådana önskningar också utlopp i diverse orgier, till exempel ombord på de ”blomsterbåtar” som nämndes tidigare i kapitlet.53
På det hela taget var det ändå känslokylan som var författarnas bestå-ende intryck av materialismens följder för den kinesiska folkkaraktären; även vänlighet, artighet och andra till synes sympatiska beteenden bott-nade i förhoppningar om förtjänst. Bristen på ”äkta” känslor framhålls även i sådana sammanhang som bröllop, vilka enligt svenskarna handla-de om en formell ceremoni mellan två parter som vighandla-des på grundval av praktiska och ekonomiska överväganden, inte ömsesidig tillgivenhet.54
Flera av svenskarna klandrade också kineserna för att de, på grund av ––––––––––––––––––––
50 Liljevalch, s 342.
51 Andersson, 3:108.
52 Spekulationslusten i affärer nämns i Liljevalch, s 117, där kineserna kallas ”Orientens judar”. Om spelbenägenheten se nästa avsnitt.
53 Andersson, 3:147, 149 och 227; Loggboks-anteckningar, s 200; och Skogman, 2:121–22.
sin anpassningsförmåga och brist på idealitet, blivit ett alltför fridsamt folk – i sig något gott, men nu tolkat som feghet och som det yttersta beviset på kinesernas brist på känsla i allmänhet och stolthet i synner-het.55
Samtidigt som dessa diskussioner om ”den pragmatiske kinesen” var ett starkt dominerande tema, fanns det också en annan, mindre fram-trädande men likväl tydlig strömning av helt annan karaktär. Dessa idé-er tog sin utgångspunkt i det faktum att Kina hade (och har) en enorm befolkning, och att det kollektiva trycket på varje enskild individ där-med var oerhört starkt ifråga om beteendemönster och åsikter. Återigen kommer vi in på frågan om pluralismen – eller snarare frånvaron av pluralism – i den kinesiska kulturen och samhället, nu relaterad till be-folkningens egenskaper. Den diskussionen ledde fram till helt andra omdömen än de som nyss redovisats, nämligen påståenden om att käns-lan för hemkäns-landet och bundenheten vid de egna nationella idealen var viktiga inslag i folkets karaktär.
Redan den förste av periodens författare, von Düben, menade att ”massans väldighet” utövade ett mäktigt inflytande på kinesernas age-rande och tänkande. I de följande årens reseskildringar framfördes ofta åsikten att folket var starkt auktoritetsbundet, präglat av sina kulturella traditioner och okunnigt om andra civilisationers (d v s den västerländ-ska) insatser och prestationer.56 Den uppfattningen kulminerade hos den siste av resenärerna, Annerstedt, som beskrev Kinas miljoner som ett enda likriktat kollektiv:
Det är måhända oegentligt att säga att Kineser, såsom individer, tänka; eller till och med att alls tala om någon individualitet hos en Kines; det må gå an bland folk, som tänka och handla på egen hand, där var och en vill vara man för sig, [. . . men a]ntingen han [=kinesen] själv vet det, el-ler ej, så är han ingen individ, han är endast en liten bit Kina [. . .].57
––––––––––––––––––––
55 Bæckström, s 383; von Düben, s 104; Annerstedt 1869b, 2:57–59; Annerstedt 1871, s 31; och Liljevalch, s 181.
56 von Düben, s 104; Liljevalch, s 181 och 258; Andersson, 3:149–50 och 227; Anner-stedt 1869b, 2:55 och 67; och id 1871, s 25.
Ingen av de andra författarna drev resonemanget om det kollektivistiska draget hos kineserna så långt, men de gjorde ändå en koppling mellan ”massans” tryck å ena sidan och patriotism, pliktkänsla och lojalitet mot det kulturella arvet å den andra, det vill säga just sådana ideal och ”hög-re” känslor som tidigare fråndömts kineserna. Det motsägelsefulla i des-sa idéer tycks dock inte ha uppmärkdes-sammats av författarna, för des- samti-digt som kineserna sägs sakna känslor är nationell stolthet, högmod och förakt för utlänningar ett återkommande tema i reseskildringarna. Hos Andersson och Annerstedt nämns ett par gånger hur olyckliga kineserna är i kolonier utomlands eftersom de saknar sitt hemland och inte riktigt kan finna sig till rätta i andra miljöer – något som ju går stick i stäv med samma författares tidigare betoning av folkets anpassningsförmåga till alla förhållanden.58 Fientligheten mot utlänningar på Kantons gator, och köpmännens ständiga försök att lura och bedra just utlänningar togs också upp som exempel på en kinesisk etnocentrism vilken många av de svenska resenärerna fann irriterande.59
Samtidigt finns det, särskilt i början av perioden, flera exempel på förståelse inför det som uppfattades som främlingshat och självgodhet. I ett tidigare citat från Andersson (s 134 ovan) hävdades ju att det snarare var västerlänningarnas beteende som drivit fram detta uppförande från kinesernas sida, och att i det inre av landet, där kontakten med utlän-ningar varit minimal, befolkningens attityder var helt annorlunda. Lilje-valch ansåg också att de kineser som haft beröring med européer ge-nerellt sett var mindre pålitliga än de som inte kunde ett ord engelska. Vad gäller okunnigheten om omvärlden var väl den inte så konstig, skrev Liljevalch, eftersom ”detta land är också till folkmängd större än hela den övriga delen av den civiliserade världen.”60
Som synes var resenärerna djupt kluvna i sin inställning till kineserna och deras egenskaper, och därför är det särskilt intressant att dessa dis-––––––––––––––––––––
58 Andersson, 3:155 och 227, och Annerstedt 1869b, 2:55.
59 Hamberg 1848, s 231–32 och 238–40; Andersson, 3:106, 108 och 153; von Düben, s 119; och Liljevalch, s 180.
60 Liljevalch, s 254 och 342 (cit). Det är ju f ö intressant att Liljevalch här gör en grov-indelning av världen i en civiliserad och (underförstått) en ociviliserad del, och att Kina anses tillhöra den förra; i en mening inkluderas alltså Kina i ett civiliserat ”vi” tillsammans med västerlänningarna gentemot resten av världen.
kussioner i flera skrifter avslutas med försök att upprätta en slags balans-räkning över de goda och dåliga sidorna i nationalkaraktären. De utfal-ler något olika: Andersson är, som vi tidigare sett, på det hela taget posi-tiv i sin bedömning, och ser européerna som ansvariga för en hel del av de påstådda bristerna i kinesernas beteende. Hans reskamrat Skogman delar i stora drag den åsikten, men ändå kan han inte undgå intrycket att ”kinesen saknar våra begrepp om hederskänsla, vilken, om ock stun-dom falsk eller missförstådd, dock utgör en mäktig drivfjäder i ett sam-hälle.” Han menar också att det ”gry” som skapar sammanhållning mellan människor och därmed bidrar till ett samhälles framsteg kanske saknas hos kineserna; bristen på solidaritet och lojalitet förhindrar ut-veckling i rätt, det vill säga europeisk, riktning.61
Det kanske mest belysande exemplet finner vi dock hos militären Anton Bæckström, samtida med Annerstedt. Trots att kineserna i stort sett har mestadels goda egenskaper kan man bara inte tycka om dem, skriver Bæckström, och orsaken är uppenbar:
På det hela taget måste man således erkänna att kinesen har flere förtjäns-ter än fel, och så mycket mera oförklarlig är den känsla av vidrighet han ingiver de flesta européer som vistats någon tid i Kina. Man kan ej söka förklaringsgrunden härtill annorstädes än i den omständigheten, att kine-sen med alla sina goda egenskaper likväl saknar den förnämsta, nämligen
känsla. Han tyckes så helt och hållet vara en kropp utan någon förmåga
av andlig lyftning eller entusiasm för vad det vara må, att detta ställer ho-nom i en skärande motsats till alla västerns folkslag, vilka äro mer eller mindre utrustade på hjärtats vägnar.62
Sålunda möts, i slutet av perioden, en rad av tidens dominerande före-ställningar. Dels tar Bæckström för givet att olika ”folkslag” bär på vissa specifika karaktärsdrag som kollektiva kännetecken, dels tycker han att kineserna i stort sett har en sympatisk uppsättning egenskaper, men än-då känner han obehag inför dem eftersom de saknar det viktigaste och kanske det mänskligaste av alla karaktärsdrag: idealism. En bättre sam-manfattning av de svenska resenärernas vacklan mellan uppskattning och obehag är svår att finna. Den visar att de förutfattade meningarna, ––––––––––––––––––––
61 Andersson, 3:108, och Skogman, 2:116–17 (jfr ibid, 2:121–22).
de på förhand tillägnade idéerna om ett folk och dess kultur, ibland inte kan övervinnas, vilka egna erfarenheter de än konfronteras med.