Trots allt var konfucianismen en statsfilosofi, kejsarnas och ämbetsmän-nens lära. Det enklare folket var, enligt de svenska besökarna, främst buddhister och daoister. Ändå ansågs det inte som särskilt viktigt att försöka skilja mellan de olika riktningarna; exempelvis Bæckström me-nade att buddhismen och konfucianismen numera var oåterkalleligen sammanblandade och att Kinas enda egentliga religion var en på mate-riella behov grundad vidskepelse, medan von Düben ansåg att alla kine-ser bekände sig till samtliga tre ”religioner” för att vara på den säkra si-dan.24
Det som oftast framhävdes när kinesernas andliga liv diskuterades var just vidskepelsen och bristen på andlighet, det vill säga materialismen. Andersson berättade sålunda att kineserna var mycket religiösa, men bara ”i avseende på iakttagandet av yttre ritualer och ceremonier”; t ex var det vanligt med processioner på gatorna, men de saknade djupare innebörd och var rena upptåg där groteska figurer paraderade runt. Li-kaså var ”gudstjänsten” hos buddhisterna en meningslös ritual, ett ”tids-fördriv” som pågick av gammal vana, medan de buddhistiska templen var utsmyckade med all möjlig brokig prakt och osmakliga avguda-bilder. Skogman rapporterade också, som exempel på hur lite respekt kineserna hade till och med för sina egna gudar, hur han vid besök i ett buddhisttempel hade vidrört ”tre fula avgudabilder” utan att uppröra ”de närvarande infödingarna”.25
De flesta av dessa skildringar rörde sig kring buddhismen, vilken an-sågs vara den mest utbredda läran i Kina och världens kanske mest spridda religion. Det intressanta är att fördömandena och avsmaken in-för buddhismen i ganska hög grad tycks ha bottnat i dess likheter med katolicismen, varför diskussionerna om den utgick från en protestantisk snarare än allmänkristen uppfattning. Redan ett århundrade tidigare hade de första svenska resenärerna dragit dessa paralleller, men nu var frågan uppenbarligen laddad på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske ––––––––––––––––––––
24 Bæckström, s 366 och 379, och von Düben, s 144. Jfr Liljevalch, s 323, och Annerstedt 1871, s 46.
berodde det på den pågående konkurrensen mellan protestantiska och katolska missionärer i Kina, ett ämne som flera författare berörde.
Därvidlag menade Andersson att ”vad katolicismen är för västerlan-det, det är denna [buddhismen] för österlanvästerlan-det, en maklighetens, käns-lans och fantasiens lära, smekande de yttre sinnena och inlullande de inre i en dvala av välbefinnande och njutning, för vilken allt är tillåt-ligt.” Likheterna gällde inte minst religionsutövningens former: kloster-liv, celibat, fasta, fattigdomslöfte, syndaförlåtelse, ”själamässor” och rö-kelse. Andersson spekulerade t o m i att buddhismen kanske bara var en förvrängning av kristendomen, vilken skulle ha förmedlats via de nesto-rianer som nådde Kina på 600-talet och sedan hade visst inflytande där i ett par århundraden.26
Medan det alltså för vissa resenärer var ganska naturligt att de påstått materialistiska och ytliga kineserna tagit till sig buddhismen, menade Bæckström att denna var en ”mörk” och inte alls särskilt materialistisk lära vars popularitet bland ”de praktiska kineserna” var svår att förstå; det var en obegriplig religion som hos de flesta av utövarna bara var en enkel, oreflekterad form av vidskepelse.27
I diffusa ordalag berörde också två av författarna den likaledes folkligt förankrade daoismen, eller ”Lao Tses lära”. Om denna hade svenskarna mycket oklara begrepp, och den avspisades som en ”sekt” med mysti-cistiska eller alkemistiska element vilken bara fanns bland mycket enkelt folk. Det var också den minsta av Kinas tre religioner (konfucianismen räknades, om än med tvekan, som en religion), vilket påpekades av von Düben med den reservation som nämndes i början av avsnittet, att alla kineser bekände sig till samtliga tre läror eftersom de inte kunde be-stämma sig för vilken de ville tillhöra.28
I stort sett uppfattades alltså kineserna som ett folk utan ”riktiga” re-ligioner, en bedömning som berodde på att få kineser hade omvänt sig ––––––––––––––––––––
26 Andersson, 3:141. Jfr von Düben, s 144, och Liljevalch, s 323, som hävdar att kineser-na, underförstått på grund av buddhismens inflytande, föredrar katolicism framför protes-tantism ”emedan dess ceremonier mera överensstämma med deras vanor vid och böjelse för bilder och offer, jämte annat som anslår på sinnligheten.” Om nestorianismens och buddhis-mens intåg i Kina se Gernet 1982, s 211–13 resp 283.
27 Bæckström, s 380.
till kristendomen. Just missionens förutsättningar och möjligheter hade ett stort inflytande på hur svenskarna betraktade det kinesiska andliga livet: deras reseskildringar skrevs under en tid då den protestantiska missionen pågått i flera decennier utan märkbara resultat, och flera för-fattare uttryckte djupa tvivel om möjligheten att någonsin omvända ki-neserna till den kristna tron.
Å ena sidan innebar kinesernas ljumma intresse för andliga frågor, vilket av resenärerna ofta betraktades som principlöshet, att missionen inte mötte något egentligt motstånd. Å andra sidan ansågs orsaken till den religiösa toleransen vara kinesernas djupgående materialism, att de inte trodde på någon lära som inte bevisat sin konkreta nytta för dem. Eftersom de samtidigt var ett mycket skarpsinnigt och svårövertalat folk, skrev Annerstedt, var missionsarbetet en oerhört besvärlig uppgift som endast kunde bedrivas med framgång av verkligt begåvade missio-närer.29
Inte heller hade kristendomens sak underlättats av européernas age-rande, menade Annerstedt: för kineserna var missionärer och kanonbå-tar nära förbundna med varandra, och medan västerlänningarna predi-kade det kristna kärleksbudskapet betedde de sig i praktiken brutalt och okristligt i kejsardömet. Dessutom hade inte katolikerna – återigen kommer konflikten inom kristendomen till synes – underlättat saken genom sin tendens att med västerländska vapen i ryggen blanda sig i den lokala myndighetsutövningen och rättskipningen för att skydda sina proselyter.30
Annerstedts diskussion, författad i slutet av 1860-talet, är uppenbart påverkad av de allt våldsammare konfrontationerna mellan missionärer, ämbetsmän och vanliga kineser, vilka kulminerade med den så kallade Tianjin-massakern 1870 då flera dussin kristna kineser och västerlän-ningar mördades av ursinniga folkmassor.31 Den svenske handelsagen-––––––––––––––––––––
29 Annerstedt 1871, s 32–33, 37, 40–41 och 44–47; Liljevalch, s 323; och Bæckström, s 366 och 381. Andra diskussioner om missionens resultat och framtidsutsikter finns i An-dersson, 3:142, och Hamberg 1848, s 240.
30 Annerstedt 1871, s 31, 39–40 och 43.
31 Om de tilltagande konflikterna kring den kristna missionen i Kina vid denna tid se Paul A Cohen, China and Christianity: The Missionary Movement and the Growth of Chinese
ten visade sig också medveten om det ofta provocerande beteende från europeisk sida, som skapat fientlighet mot såväl missionen som annan utländsk verksamhet i landet. Om inte annat framgår det ändrade läget av att Liljevalch 1848 ansett att ”missionärer under åratal kunnat uppe-hålla sig på ställen, varest de saknade allt skydd av sin regering”, medan Annerstedt tjugo år senare hävdade att missionen inte skulle överleva i Kina utan väpnat skydd från västmakterna.32