Den Kinabild som rådde i Sverige och övriga Europa under åren kring 1850 var kanske mindre homogen än någon gång tidigare. Det fanns fortfarande de som – kanske för att de aldrig besökt landet – trodde på ett av filosofer styrt mönsterrike, och resenärerna hyste en viss sympati för kineserna. Under 1850-talet mörknade dock bilden: de protestantis-ka missionärerna stötte på motstånd och fick konkurrens av det stora Taipingupproret, vars ideologi utgjordes av en kinesisk variant av kris-––––––––––––––––––––
15 Holmberg 1988, s 198–201, 454 och 489–90, och Curtin, s 244–45.
tendomen men vars förlopp av européerna uppfattades som bara alltför typiskt för ett ociviliserat land. De kommersiella förhoppningar som öppnandet av ett antal hamnar lett till blev också grundligt svikna, och detta började sätta sina spår i litteraturen. Kinesernas påstådda barbari, hedendom och dåliga karaktär kom att stå i centrum för reseskildringar och andra texter.17
Det var under de följande årtiondena, 1800-talets andra hälft, som västerlänningarnas syn på Kina, liksom rent allmänt deras värdering av andra kulturer, nådde sin absolut lägsta punkt. Englands, Frankrikes och sedan Tysklands koloniala frammarsch över Asien och Afrika, till-sammans med traditionella kulturers sammanbrott inför den väster-ländska anstormningen, kunde knappast leda till annat än en allmänt utbredd känsla av överlägsenhet hos européer och amerikaner. Den ekonomiska utvecklingen, Darwins idéer, det teknologiska framåtskri-dandet, allt samverkade till ett förhärligande av den europeiska kultu-ren, den vita rasen och den kristna religionen.18
Kanske påverkades bilden av Kina mer än andra områden av det sti-gande västerländska självförtroendet just för att det en gång uppfattats som en civilisatorisk jämlike eller rentav förebild. Under 1700-talet hade ju kejsardömet beundrats för sin politiska stabilitet, allmänt ord-nade förhållanden, välvilliga härskare och långa historia av civilisation och kulturell förfining. Men när den europeiska självbilden förändrades under decennierna runt 1800, och ännu mer i mitten av seklet, kom samma egenskaper att uppfattas negativt. Allt mer kom ”Orienten” att ses som Västerlandets spegelbild, dess raka motsats; amerikanska och afrikanska folk avfärdades som vildar, men gentemot Kina, Japan, Indi-en och islamiska samhällIndi-en måste man förhålla sig på något sätt. Resul-tatet blev bland annat idén om den ”orientaliska despotin”, ett tanke-komplex där just synen på Kina spelade en viktig roll.19
––––––––––––––––––––
17 Holmberg 1988, s 187; Dawson 1967, s 132–41; och Mackerras, s 43–53. Mackerras betonar dock, vid sidan av missionen, imperialismens betydelse redan under tidigt 1800-tal för den alltmer negativa Kinabilden.
18 Eftersom översikter saknas, bygger detta stycke på ett samlat intryck av framför allt Dawson 1964 passim; Curtin, s v–vii; och Ambjörnsson, s 31–35. Jfr även Said, som ju rör ett specialfall av eurocentrismen i dess mer extrema form.
Sålunda kom uppfattningen av ”Mittens rike” att domineras av före-ställningen om en stor, homogen, auktoritärt styrd stat, fylld av myll-rande människomassor som slaviskt lydde överheten. Det var ett bakåt-blickande, traditionsbundet samhälle, som förblindat av sin uråldriga civilisation var dömt att gå under i det nya, dynamiska tidevarv som be-härskades av de driftiga västerlänningarna. Rent konkret framhölls ofta också de direkta motsatserna mellan Kina och Europa: kejsardömet var landbundet, slutet mot omvärlden och ointresserat av sjöfart och han-del, medan Europas hela kultur byggde på öppenhet, maritim expan-sion och framåtskridande genom kommersiell utveckling. Kina var ho-mogent, medan Europa präglades av mångfald; kineser agerade i kollektiv, européer handlade som individer. Exemplen på uttryckliga eller underförstådda motsatser mellan de två kulturerna var många. Den tyske historikern och historiefilosofen Ranke sammanfattade dessa idéer med sin berömda, snabbt avfärdande fras att Kina var ett land av ”evigt stillastående”, varmed dess historia lätt kunde lämnas därhän såsom ointressant för seriöst studium.20
Raymond Dawson menar att Kinabildens förändring var ganska na-turlig i en tid då Europa utvecklades mycket snabbt; vid en jämförelse föreföll Kina orörligt. Dawson anser också att den negativa bilden delvis var en reaktion på den närmast extrema Kinavurm som rått under 1700-talet – den utopiska visionen höll helt enkelt inte streck när nya generationer besökare konfronterades med en betydligt mindre idyllisk verklighet. Som den australiensiske sinologen Colin Mackerras framhål-lit har också den faktiska situationen i Kina spelat en viss roll för den kraftiga attitydförändringen runt år 1800: det tidiga 1700-talets väster-länningar hade mött ett stort rike på höjden av sin makt, men ett sekel senare brottades, som vi sett, den regerande Qingdynastin med stora ekonomiska och administrativa problem – samtidigt som Europa alltså upplevde en snabbt accelererande utveckling på snart sagt alla områ-den.21
En viktig faktor för den allt mörkare synen på Kina var också pro-testantiska missionärers ökande betydelse som förmedlare av informa-––––––––––––––––––––
20 Dawson 1967, s 65–71 (cit s 65), och Mackerras, s 43–44.
tion därifrån. Enligt dem var kristendomen en nödvändig förutsättning för utveckling över huvud taget, och deras skildringar av kejsardömet var länge nattsvarta. De såg på Kina som ”ett land av hedningar som saknade Guds ljus och måste räddas från evig fördömelse”, och de lade ofta – till skillnad från exempelvis 1700-talets jesuiter – mycket stor vikt vid en moralisk konservatism av kärvaste slag, vilken utsattes för svåra påfrestningar när den konfronterades med den kinesiska verkligheten.22
För svenskt vidkommande har Holmberg hävdat att omvärldsbilder-na följde mönstret från kontinenten, och att Kiomvärldsbilder-nabilden under den peri-od som här är aktuell i stora drag var negativ, även om det förekom vis-sa konjunktursvängningar i attityden över tid.23 1840-talet präglades av relativt positiva uppfattningar grundade på förhoppningar om handels-och missionsframgångar, handels-och när dessa inte förverkligades skall besvikel-sen ha yttrat sig i en mer negativ Kinabild under det följande årtiondet. Hela förloppet upprepades under 1860-talet, då nya förväntningar om att Kina skulle öppnas upp ytterligare först ledde till en ljusning i synen på landet och dess folk, bara för att återigen följas av en mer kritisk håll-ning runt 1870. Holmberg exemplifierar denna sista förskjuthåll-ning i atti-tyderna genom en hänvisning till handelsagenten Herman Annerstedts texter, vars förhållningssätt han betecknar som ”illusionsfritt rashat”.24