Vare sig de aspekter av Kinaskildringarna som diskuterats ovan påverka-des av samtidens förutfattade meningar eller inte, är det uppenbart att så är fallet när resenärerna går in på detaljer och börjar beskriva hur den kinesiska livsmiljön, särskilt städerna, gestaltade sig. Resonemangen ut-gick ofta från en jämförelse, ibland uttalad men vanligen underförstådd eller omedveten, med Sverige eller Europa. Inte sällan sker det i form av en direkt kontrastering av det västerländska mot det kinesiska, där Kina ofta ses som en del av en större helhet, Orienten eller ”Indien”, och där resultatet som regel utfaller till den egna kulturens fördel.
Ett exempel på det var skildringen av ett särskilt exotiskt inslag i Kantons båtstad, de s k ”blomsterbåtarna”. Dessa stora, rikt dekorerade fartyg var en slags underhållningspalats, där mer välbärgade kineser bjöds mat och dryck i överflöd tillsammans med musik, dans och kvinnligt sällskap. När Andersson skulle berätta om sitt eget besök på en blomsterbåt kunde han inte låta bli att dra paralleller till den mest berömda av ”orientaliska” skrifter: ”Om i ett ögonblick jag stått framför en av de mest fantastiska, mest tjusande scener ur Tusen och en natt, hade intrycken ej kunnat vara mera växlande, mera underbara, och jag har svårt att förklara den snart sagt rusiga sinnesstämning, vari jag be-fann mig.” Andra författare beskrev också blomsterbåtarna som under av orientalisk prakt eller österländskt överdåd, och i Loggboks-anteck-ningar följdes Anderssons exempel att hänvisa till Tusen och en natt. Känslan av exotism och spänning blev väl inte sämre av att européer egentligen inte var välkomna på båtarna utan måste vara försiktiga för att inte reta upp de kinesiska gästerna, enligt vad resenärerna hört.22
––––––––––––––––––––
22 Andersson, 3:143–47 (cit 3:143–44); Loggboks-anteckningar, s 188–89; Liljevalch, s 177; och Skogman, 2:93–94. Jfr även Andersson, 3:151–52.
En kontrast av annat slag mellan Västerland och Österland gällde den mer vardagliga gatumiljön och byggnaderna. Genom seklen har Kinas städer ofta setts som blomstrande, vackra metropoler, och 1700-talets svenska besökare hade ofta framhållit renheten och ordningen på gatorna. Det är en delvis annan bild som nu målas upp, men den är inte entydig; ibland beskrivs t ex butikerna som rena och välordnade, och när de kinesiska stadsdelarna i Hong Kong karakteriseras som trånga, smutsiga och otrevliga sägs detta vara atypiskt för hur kineserna vanli-gen lever.23
Överlag är ändå bilden av de kinesiska städerna ganska mörk. I den lilla Dagbok från 1854 utgörs sålunda en stor del av det totala materialet om Kina av upplysningen att manskapet i Kanton fick ”permission att gå i land för att bese folket och staden, vilka båda föreföll oss ganska be-synnerliga. I staden var ej mera än 3 gator, som fingo besökas av euro-péer, och de voro så trånga att jämnt 3 personer kunde gå i bredd.” De smala gatorna nämns också av flera andra, och rent allmänt sägs både gator och byggnader vara mörka, smutsiga och illaluktande.24
Vid denna tid fanns det ju ett antal städer i och utanför Kina med både västerländska och kinesiska stadsdelar, och upprepade gånger gjor-de gjor-de svenska besökarna direkta jämförelser mellan gjor-dessa, där gjor-de stora skillnaderna inte bara i renlighet och ordning utan också i arkitekturen framhölls. Det fanns dock högst varierande åsikter, även hos en och samme författare, i detta ämne. Andersson, som förut betonat att elän-det i Hong Kongs kineskvarter var ”för mycket avstickande mot den renhet och förnöjdhet, varav uppe i Kanton nästan allt hade burit ove-dersägliga spår”, skriver när han senare besöker Batavia (Jakarta) att den kinesiska stadsdelen där är ”en så hopgyttrad och sammanträngd massa
––––––––––––––––––––
23 Bæckström skrev att i alla Fuzhous ”butiker råder den största ordning, och man skulle även kunna säga snygghet, om ej den obehagliga lukt som uppfyller de kinesiska städerna kommer en att ej vilja tro sina ögons intyg.” (Bæckström, s 348) Om Hong Kong se Anders-son, 3:124.
24 Dagbok, s 13 (cit); Andersson, 3:128; Bæckström, s 343, 347–48 och 360; von Düben, s 113; Liljevalch, s 172 och 267; Loggboks-anteckningar, s 184 och 192–93; och Skogman, 2:75 och 91.
av kåkar, att man endast uti det himmelska riket kan finna dess möns-terbild och motstycke”.25
Liljevalch, som på det hela taget var den mest tolerante och till kine-serna sympatiskt inställde bland resenärerna, är också kluven. Dels kon-trasterar han Shanghais europeiska delar med dess ”prydliga hus” av präktig storlek mot de kinesiska kvarterens ”trånga och smutsiga gator”, dåligt byggda stadsmur och ”oansenliga byggnader”, dels finner vi hos honom tendenser till att verkligen göra åtskillnad mellan olika kinesiska städer. Ningbo, till exempel, är en ren och vacker stad med ”något ari-stokratiskt” över sig; här förekommer inte de ”pöbelskockningar” som på andra håll ”pläga hindra främlingars forskningar”. Stycket är ett gott exempel på Liljevalchs ambition att nyansera framställningen så att det framgår att skillnader råder mellan olika delar av Kina, samtidigt som det ju underförstås att Ningbo genom sin renlighet och sina lugna gator är ett undantag från den allmänna regeln.26
Medan det alltså är en blandad – om också övervägande negativ – bild som ges av den kinesiska stadsmiljön i allmänhet, finns det ett om-råde där resenärerna är helt samstämmiga, och det gäller tempelbyggna-der och pagotempelbyggna-der. De sistnämnda kommenterades av många författare, uppenbarligen för att de ansågs vara annorlunda och typiska för Kina eller Ostasien.27 Det är ett och samma tempel som står i centrum för flera av skrifterna, av det skälet att det dels låg i närheten av Kanton, den stad de flesta av svenskarna vistades i, dels var en av buddhismens största helgedomar i södra Kina. För främmande besökare var det ett givet utflyktsmål, men vad de mötte gjorde dem förfärade. Templet var smutsigt och illaluktande, och i refektoriet hölls ett antal heliga svin som var så feta att de inte kunde gå, och knappt stå heller; istället låg de och vältrade sig i smutsen. Men det värsta var ändå munkarna eller prästerna, som i Loggboks-anteckningar beskrevs i närmast hatiska orda-lag: ”[E]tt mera lättjefullt, snuskigt och stockdumt släkte, än dessa Bud-––––––––––––––––––––
25 Andersson, 3:155 resp 227. Jfr Loggboks-anteckningar, s 202 (Hong Kong; avsnittet tycks kalkerat på Anderssons text) och 224 (Batavia; direkt cit ur Andersson); Bæckström, s 341–43; och Liljevalch, s 267.
26 Liljevalch, s 246 (Ningbo) och 267 (Shanghai).
dha-präster, kan icke givas, eller ens tänkas, därutinnan överensstämma alla, som hava sett och lärt känna desamma.”28
I stora drag utföll alltså jämförelserna mellan Kina och Europa till det senares fördel. Men skildringen av den konkreta kinesiska verkligheten var inte helt och hållet stereotyp eller ensidigt nedlåtande och negativ, även om resenärerna oftast utgick från en generell känsla av överlägsen-het; deras självsäkra omdömen, såväl de positiva som de negativa, grun-dade sig på övertygelsen om deras obestridliga rätt att bedöma och döma. De passager där kinesiska förhållanden skildrades positivt eller rentav såsom föredömen för européerna var inte många, men de fanns. Intressant nog kretsade de flesta kring samma tema: båtar, båtbyggeri och västerländska fördomar om kinesernas kunskaper på det området.
Som framgått ovan (s 107) var en av de viktigaste komponenterna i schablonbilden av Kina som ett homogent och stagnerande jätterike uppfattningen att det var en landbunden kultur, helt ointresserad av och okunnig om sjöfart och båtbyggeri. Åtminstone i detta avseende hade emellertid flera resenärer en avvikande åsikt, vilken uppstod vid mötet med de ”myriader” av båtar som beskrevs tidigare i detta kapitel. Det författarna särskilt fäste sig vid var båtarnas ändamålsenlighet, men också – i tydlig kontrast till hur städernas gator upplevdes – att de ofta hölls rena och prydliga.29 Den praktiske Liljevalch, som f ö själv var varvsägare hemma i Sverige, imponerades så mycket av en ”propell-åra” som användes för att styra vissa kinesiska båtar att han tog med prover hem för att experimentera på svenska fartyg. Likaledes hade de s.k. ”chop-båtarna” en så förnuftig konstruktion att den borde tas efter.30
Även Andersson framhöll att de många fartygen på floder och längs kuster ”ej tycktes lyda under den allmänna fördömelse man annars av-––––––––––––––––––––
28 Loggboks-anteckningar, s 197–98. Skogman höll med och kallade templet ”vidskepelsens och slöhetens helgedom” (Skogman, 2:96–97). Jfr Liljevalch, s 173–74, som meddelar att detta var ”det rikast donerade av alla tempel i södra Kina”.
29 Vid upprepade tillfällen beskrevs passagerarfartygen som mycket rena och välvårdade; dessutom var de billiga att resa med, och besättningarna överlag skickliga, hederliga och tjänstvilliga. Se Andersson, 3:120; von Düben, s 110; Loggboks-anteckningar, s 185; och Skogman, 2:78–79. Den sistnämnde skrev (tydligen motvilligt) att hyrbåtarna ”äro onekligen särdeles nätta och ändamålsenliga, och hållas mycket snygga”.
givit om kinesernas navigation, att de nämligen blott kunna segla med vinden, emedan de kryssade rätt snällt och tycktes manövrera med en viss vighet.”31 Rent beundrande blev den svenske naturforskaren inför åsynen av djonkerna, som
i all sin klumpiga obäklighet [sic], i all sin föråldrade gammalmodighet, dock uppenbarar denna slags instinktartade påhittighet, varav man här i alla riktningar ser så många förvånande prov, och varav man ovillkorligen ledes till en aktning för detta folk, vilket man vet i årtusenden begagnat mycket, som ännu i dag kan utgöra läroämnen att upptaga för oss, såsom vi själva tro, så högt bildade européer.32
Den ödmjukhet och självkritik Andersson här gav uttryck för var ovan-lig i reseskildringarna, men den var inte unik. På de flesta områden såg de svenska resenärerna, ofta just i egenskap av européer, sin egen kultur som överlägsen den kinesiska. Men när de tyckte sig finna exempel på motsatsen, erkände åtminstone vissa av författarna utan omsvep att så var fallet.