Det första, nästan överväldigande intrycket vid mötet med den kinesis-ka verkligheten var för många av författarna det oupphörliga myllret av liv och rörelse överallt. Flera av resenärerna, särskilt de som färdades med Eugenie, beskrev ankomsten till Kina som en omtumlande upple-velse på grund av de många båtar och människor som rörde sig längs kejsardömets vattenvägar. Redan en bit utanför kusten syntes de första skarorna av fiskebåtar, och när man arbetade sig uppför Pärlfloden mot ankringsplatsen Whampoa utanför Kanton ökade ständigt strömmen av farkoster av alla sorter.11 Om den sista etappen berättade Andersson:
Otaliga båtar, jonker, mandarinfartyg, segelslupar av alla möjliga sorter svärmade beständigt kring oss, och när fregatten ankrade, skockade sig omkring densamma en så stor skara sampaner, att hon såg ut som en höna i centern av sina nästan oräkneliga kycklingar [...].12
De flesta av båtarna på floden var ”fullpackade med kineser”, och An-dersson såg det som ett tecken på ”den folkrikhet, varav varje fläck vim-lar till lands och vatten” i Kina.13
Från Whampoa tog sig resenärerna vidare till Kanton med mindre båtar, och väl där öppnade sig en scen av sådan kokande aktivitet både till lands och sjöss att besökarna hade svårt att finna ord; Liljevalch, som inte annars berättar mycket om de egna upplevelserna vid mötet med Kina, förklarade att trängseln var så stor att ”ingen beskrivning kan bi-bringa ett riktigt begrepp” om den.14 I Loggboks-anteckningar gjordes ändå ett försök:
Myriader av båtar, örlogs- och handels-jonker, hus på vattnet och fartyg på landet, pråmar, broar, pålar, flytande restaurationer [=restauranger], simmande butiker, äggbåtar [=små passagerarbåtar], pagoder, packhus,
––––––––––––––––––––
11 Andersson, 3:100-109, 119 och 123–24; Bæckström, s 343 och 362–63; von Düben, s 110–11 och 132; Liljevalch, s 175–76; Loggboks-anteckningar, s 181, 184 och 187–88; och Skogman, 2:70, 78 och 88.
12 Andersson, 3:109. Jfr även skildringarna av hur det uppstod temporära båtstäder runt
Eugenie där svenskarna kunde handla både livsmedel och souvenirer av kinesiska köpmän
(Andersson, 3:120–21; Loggboks-anteckningar, s 184–85; och Skogman, 2:78).
13 Andersson, 3:102.
och Gud vet icke allt, röra sig här om varandra, ty för ögat synes icke ett enda föremål stå stilla.15
Också Andersson och Liljevalch framhöll mängden av olika sorters bå-tar, och den förre underströk särskilt den otroliga oredan i den scen som utbredde sig för betraktarens ögon i Kanton; det hela påminde om ”det kaos, som inhöljde urtiden”. Över denna sjudande häxkittel hördes en-ligt Loggboks-anteckningar ”det dövande larmet av tusen sinom tusen människoröster, av hundradetals gonggonger, av smattrande fyrverkeri-pjäser” så att ”man måste medgiva, att vad den brokiga, skiftande, vim-lande, växlande tavlan än må sakna, – liv och livlighet är det icke.”16
Det som präglar skildringarna är just det nya, det ovana och det om-växlande i det skådespel som den första anblicken av Kanton utgjorde. Andersson menade att det var olikt allt annat i världen, eftersom de flesta andra städer bara var variationer på en viss grundton medan här i Kina allt var ”olika, omväxlande, nytt”. Med uppenbar tillfredsställelse konstaterade han: ”Äntligen befann jag mig i denna värld av nya under, av outsäglig rörlighet, ständig växling, bråk, oro, prakt och uselhet.”17
Bland det mest märkvärdiga och nya var båtstaden eller vattenstaden i Kanton. Trots att flera av 1700-talets svenska resebeskrivningar utför-ligt skildrat denna företeelse gjorde den fortfarande ett starkt intryck på Kinaresenärerna. Alldeles bortsett från mängden fartyg på floden, fasci-nerades svenskarna av att hundratusentals människor föddes, levde och dog ombord på båtar som låg förtöjda i långa, prydliga rader, precis som en stad med gator och torg, med den skillnaden att staden låg på vattnet. Liljevalch uppskattade att dess befolkning kanske uppgick till en kvarts miljon människor. Några år senare angav Skogman siffran till nästan det dubbla, medan Andersson gick än längre: båtstaden, förkla-rade han, har ”en befolkning av nära 600,000 amfibieartade männi-skor!”18
––––––––––––––––––––
15 Loggboks-anteckningar, s 187.
16 Andersson, 3:124 (cit); Liljevalch, s 176–77; och Loggboks-anteckningar, s 188 (cit).
17 Andersson, 3:123–24.
18 Liljevalch, s 175; Skogman, 2:88; och Andersson, 3:124 (cit). Jfr Loggboks-anteckningar, s 188. Om andra båtstäder i Kina se Bæckström, s 343 och 362–63; von Düben, s 111; och Skogman, 2:78.
Den strida strömmen av nya upplevelser fortsatte när resenärerna klev iland. Kantons gator var fyllda till bristningsgränsen med männi-skor, och där pågick livlig aktivitet från morgon till kväll. Mängder av butiker, restauranger och hantverksbodar låg sammanpressade i ett gyt-ter av byggnader där lugnet sällan lade sig.19
Men efter några dagar verkar det som om resenärernas intryck blivit dem övermäktiga; vimlet och kakofonin blev till slut så intensiva att allt sammansmälte i ett enda monotont brus. Med en märklig helomvänd-ning förklarar nu just de, som strax innan beskrivit miljön som så ny och omväxlande, att den var tröttande och enformig. Andersson skrev t ex att staden visade upp en så ”skiftande och brokig [...] mångfald” att den snart blev ”ett obegripligt enahanda”, och efter några dagar var man så uttråkad att det var svårt att förstå hur man en gång kunnat längta till Kina. ”Husen likna varandra i allmänhet som tvenne bär, och butiker-na, ehuru olika till sitt innehåll, storlek, glans och rikedom, lyda dock även alla samma enhetens lag”, förklarade Andersson i en trött kom-mentar.20
Skogman instämde men gick ett steg längre när han hävdade att ”denna enformighet, denna brist på individualitet tyckes genomgå all-ting, det vill säga såvitt man kan taga Kanton såsom ett sant prov av Ki-nas städer i allmänhet.”21 Här kom, reservationen i slutet till trots, ut-tryckligen en av tidevarvets dominerande föreställningar, den om Kina som kollektivistiskt och homogent, att ta överhanden i resenärernas tän-kande. Det var en direkt motsats till den dynamik och omväxling som varit författarnas första intryck – ja, myllret av skiftande, föränderliga scener sägs till och med utgöra denna enformighet. Det är i all sin mot-sägelsefullhet en svårförklarlig tankekedja. Kanske tog de förutfattade ––––––––––––––––––––
19 Andersson, 3:110 och 128. Jfr Bæckström, s 347 (om Fuzhou); Loggboks-anteckningar, s 184 (om bl a Whampoa) och 192–93; och Skogman, 2:74 (om grannstad till Whampoa).
20 Andersson, 3:134–35.
21 Skogman, 2:91; en liknande tankegång uttrycks ibid, 2:75. Jfr också
Loggboks-anteck-ningar, s 204, som med hänvisning till den danske reseskildraren Steen Bille menar att ”en
främling, som besöker Kina, snart tröttnar vid den brokiga mångfald, som i början gjorde ho-nom så mycket nöje, emedan den dock till slut befinnes vara ett evigt upprepande av ett och detsamma, och att han mer uppfylles av förvåning, än av intresse för och kärlek till detta sto-ra och i många hänseenden märkvärdiga folk.”
meningarna överhanden när den första förvåningen vid mötet med Kina hade lagt sig. Mer troligt är att upplevelsen helt enkelt blev för mycket, att resenärerna inte klarade av att ta in fler nya intryck. De ver-kar utmattade, överstimulerade, och kanske var de märkliga idéerna om omväxlingens enformighet ett sätt att värja sig, att skydda sig från att behöva ta ställning till ytterligare information och sinnesintryck.