Det besynnerliga landet
Förväntningarna och verkligheten: det första mötet med Kina
Många av de svenska Kinaskildrarna i mitten av 1800-talet var väl be-vandrade i både den samtida debatten och äldre reselitteratur. Det vore därför inte särskilt anmärkningsvärt om de tog starkt intryck av den för-härskande västerländska Kinabilden. Samtidigt var detta inflytande, lik-som på 1700-talet, inte något lik-som författarna oreserverat tog till sig; dels hade de egna uppfattningar och utgångspunkter inför sina besök i Kina, dels påverkades de av de konkreta upplevelserna och erfarenheter-na under vistelsen där. Det är något som blir tydligt i den bitvis mycket kritiska diskussion som resenärerna förde kring de rådande europeiska föreställningarna om ”Mittens rike”.
Inte minst Liljevalch ägnade i sin uttömmande beskrivning av landet en hel del möda åt att tillbakavisa missuppfattningar och alltför grova generaliseringar om situationen i Kina. Framför allt försvarade han in-vånarna mot de ”beskyllningar för övermod, oärlighet, narraktighet och okunnighet [samt] grymhet i utövning av ämbete” som enligt honom ofta riktades mot kineserna. Liljevalch menade att Kina nog hade sin andel av tjuvar och bedragare, men att så var fallet överallt; dessutom fanns det få ställen i världen där ”så många och så stora affärer uppgöras endast på god tro, som i Kina.” Exemplet är f ö karakteristiskt för hans allt överskuggande intresse för ekonomiska frågor.1
––––––––––––––––––––
1 Liljevalch, s 342; jfr ibid, s 258, där förf bestrider den utbredda uppfattningen att kineser överlag skulle vara djupt konservativa.
Men Liljevalch kritiserade också idén om det despotiska, evigt stilla-stående Kina. Visserligen var grundvalen för hela samhället den absoluta auktoriteten hos alla myndighetspersoner från kejsaren ner till familje-fäderna, men i praktiken måste regering och förvaltning ofta ta tillbaka dekret när folket satte sig till motvärn. Myndigheterna hade helt enkelt inga möjligheter att genomdriva påbud mot folkets vilja, menade Lilje-valch, som också hävdade att straffen i det kinesiska rättsväsendet inte alls var så hårda som européer ofta trodde. Som vi skall se hyste han en hög uppfattning även om andra aspekter av det kinesiska samhället.2
Av en utförlig diskussion hos N J Andersson finner vi att den scha-blonbild av den s k orientaliska despotin som skildrades i föregående kapitel uppenbarligen var mycket spridd i mitten av 1800-talet. När han rapporterade hem om sitt besök i Kina inledde Andersson med att konstatera att litteraturen om ”detta himmelska rike” var enorm, och att han därför knappast kunde bidra med några nya kunskaper i sak. Ändå skildrade han utförligt sina upplevelser, som på många punkter gått stick i stäv med vad han förväntat sig efter allt han läst. Andersson be-rättade att han sedan barndomen associerat begreppet ”kinesiskt” med mystik, ett despotiskt och auktoritärt samhälle, en allt kvävande heden-dom och en stagnerande, bakåtblickande kultur.3 När han såg tillbaka på sitt besök i verklighetens Kina, hade den bilden förändrats ganska ra-dikalt:
Men nu – jag bekänner det öppet – tänker jag icke alldeles så ringa om detta land och detta folk. Min undran har förgått, min förvåning utbildat sig till ett fullt erkännande av det märkvärdiga, vackra och stora, som på så många sätt karakteriserar det kinesiska livet och dess verksamhet; och jag kan ej gå så långt i västerländsk dumdristighet, att jag numera skulle föraktligt nedblicka på dessa österlandets söner, hos vilka jag fastmera av fullaste övertygelse erkänner en mängd företräden, som jag skulle av hjär-tat tillönska våra egna bygder.4
––––––––––––––––––––
2 Liljevalch, s 180–81 och 342–43.
3 Andersson, 3:98–100. Bland de författare han läst nämns Osbeck, von Düben och Lilje-valch.
Det är också anmärkningsvärt att Andersson understryker att kineserna bör bedömas efter en annan måttstock än ”vår” (det vill säga den euro-peiska). Ändå kan han inte undvika att då och då återfalla i dessa scha-blonföreställningar, som när han undrar om Kina aldrig skall öppna sig för Europa så att ”västerlandets kultur och civilisation” kan ge en stimu-lans som ”gjuter liv i de stelnade lemmarna, ett liv, fruktbart på verk-ningar för hela världen”.5
Medan Andersson tycks ha blivit överraskad och med viss förvåning tvingats bekänna sin höga uppfattning om Kina och kineserna, var han-delsagenten Herman Annerstedts bedömning femton år senare nästan entydigt positiv ifråga om detta folks tidigare prestationer och framtida kapacitet; märkligt nog skulle den slutsatsen leda honom till att propa-gera för något som inte kan kallas annat än ett raskrig. Det berodde på att han ansåg att kineserna på sikt skulle komma att utkonkurrera till och med européerna på det ekonomiska området och sålunda uppnå världsherravälde, vilket han till varje pris ville förebygga.
Enligt Annerstedt hade missionärernas dominans som förmedlare av Kinakunskap till Västerlandet lett till en alldeles skev och nedlåtande bild av kejsardömet och dess folk. De många felaktiga uppfattningarna gav upphov till ett förakt och en underskattning som han utifrån sin egen, rakt motsatta analys menade kunde bli farliga inom en inte alltför avlägsen framtid. T ex uppfattades kineserna vanligen som ärkekonser-vativa, skrev Annerstedt, och även om det väl i viss mån var riktigt så hade frihandeln varit ”icke blott en lös spekulation eller fantasi, utan en genomförd princip här i Kina” när det i Sverige fortfarande ansågs pat-riotiskt att bära vadmal av inhemsk tillverkning (i Annerstedts ögon tydligen en stor uppoffring). Över huvud taget måste vi inse ”att vi ännu ha mycket att studera och lära i Kina”, manade den svenske agen-ten.6
Apropå Annerstedts sarkastiska kommentar om vadmalen är det ock-så intressant att notera hur en mer utvecklad svensk patriotism eller na-tionalism börjar märkas i dessa texter från mitten av 1800-talet. Så var ––––––––––––––––––––
5 Andersson, 3:107 och 165 (cit).
6 Annerstedt 1869a, s 18 (min övers), och H[erman] Annerstedt, ”Bilder från fjerran län-der”, Framtiden: Tidskrift för fosterländsk odling 4:1 (1871), s 21–22.
fallet åtminstone från och med Eugenies världsomsegling, medan det är svårt att finna djupare spår av sådana tendenser hos 1840-talets resenä-rer. Liljevalchs lojalitet mot Sverige inbegrep staten snarare än nationen i kulturell och etnisk mening; för Hamberg bleknade Sverige som idé inför plikten mot Gud och den kristna missionen; och hos von Düben var den allmäneuropeiska identiteten stark utan att svensk patriotism tycks ha spelat någon större roll däri (även om den fanns). Andersson däremot, och de som kom efter honom, gav tydligt uttryck för mer eller mindre varma känslor för ”fäderneslandet” och för sin övertygelse om svenskhetens förträfflighet.7 Hos Egerström, som ju skrev i slutet av 1850-talet, samsades sådana tankar med starka skandinavistiska inslag, vilket är något nytt och ganska unikt i tidens texter.8
I synnerhet Bæckström tenderade dessutom att karakterisera andra europeiska folk på ett sätt som liknar beskrivningarna av utomeuropeis-ka folk och kulturer. Skildringarna av nationalutomeuropeis-karaktärer var väl mer po-sitiva i fråga om européer och amerikaner än när det gällde kineser eller afrikaner, men de uttryckte ändå en annorlunda uppfattning av ”vi” och ”de” än den som utgick från en gemensam västerländsk identitet.9 Och även om Bæckström var övertygad om européers överlägsenhet i en mer allmän mening, accepterade han inte att stormakterna behandlade afri-kanska och asiatiska folk hur som helst; vissa krav på humant beteende måste även gälla jordens mest ”primitiva” folkslag, menade han.10
––––––––––––––––––––
7 Andersson är t ex mycket stolt över de svenska sjömännen (1:135–36, 143–44 och 2:191–92), och talar varmt om den ”fosterländska flaggan” (2:190). Se också slutorden i hans skildring, ibid 3:380–81. Jfr von Düben, s 17 (om att hälsa på ”gammal ärlig svenska”), 25 (kritik mot holländarna och beröm till britterna för deras skötsel av sina kolonier) och 150.
8 Om skandinavismen se Egerström, s 1–3 och 257. Omnämnanden av ”fäderneslandet”, det kära hemlandet o s v finns ibid, s 1, 60, 87, 120–21, 134 och 321. På s 324–25 pläderar förf för större patriotism bland svenskarna.
9 Bæckström, s 5 (spanjorers brist på gästfrihet, kritik mot holländsk kolonialpolitik), 9 (”livliga och intelligenta” fransmän), 28 (engelskors och fransyskors klädsel), 111 (spanska ”rasen” och dess fördomsfullhet[!]), 125, 140 och 314.
10 Om sin arbetsgivares, franska statens, behandling av koloniernas invånare har Bæck-ström inte mycket att säga. Han deltog själv i flera straffexpeditioner till Nya Kaledonien och Annam (Vietnam) i samband med uppror där, och hävdar i båda fallen att oroligheterna or-sakats av uppvigling från utomstående (Bæckström, s 90–101 och 158–76). Han skriver ock-så att Annams kolonisering varit till gagn för urinvånarna (s 123–24). Uppenbarligen var dock holländarnas behandling av ”sina stackars javaneser” en annan fråga (s 8).