Under åren kring 1900 realiserade ångfartyg, telegrafer och järnvägar fullt ut den omvandling av kommunikationerna som påbörjats ett sekel tidigare. Den internationella handeln ökade kraftigt, kanaler byggdes och hamnanläggningar rustades upp för att klara kraven från en ny,
mellan de två siffrorna beror på att missionärerna ofta skrev relativt korta texter i sidor räk-nat.
3 Enligt Thurin var det en prioritering de delade med de flesta utländska affärsmän i Kina, vilka sällan skrev memoarer eller reseskildringar. De reste inte heller runt särskilt mycket, utan höll sig till hamnstädernas utlänningskvarter. (Thurin, s 57 och 60)
teknologiskt mer avancerad sjöfartsnäring. Avstånden i världen minska-de och distributionen av produkter effektiviseraminska-des båminska-de genom snabba-re transporter och förbättrade kommunikationer, vilket inlemmade allt fler utomeuropeiska länder i den framväxande världsekonomin. När Su-ezkanalen öppnades 1869 hade t ex seglingstiden från England till Kina minskat till tre veckor, och några årtionden senare tog tåget från Lon-don till Shanghai inte mer än 14 dagar.4
Samtidigt svepte en ny våg av koloniala erövringar fram över Afrika och Asien; merparten av de områden som dittills inte annekterats dela-des upp mellan de europeiska stormakterna under en period på knappt tjugo år i slutet av 1800-talet. Ibland var syftet att skydda ekonomiska intressen, som när britterna ockuperade Egypten 1882, men oftare han-dlade det om strategiska överväganden eller helt enkelt (och kanske mest) om nationell prestige. I denna ”nya imperialism” spelade de tek-niska landvinningarna en viktig roll: återigen handlar det om ångfartyg och telegrafer, men också om repetergevär och upptäckten av kinin som ett förebyggande medel mot malaria.5
Mot den bakgrunden är det kanske inte så förvånande att det väster-ländska självförtroendet och, på många håll, självgodheten kulminerade under denna period. Kritiken mot behandlingen av utomeuropeiska folk växte också, även om det som ifrågasattes ofta var kolonialismens metoder snarare än dess mål eller den grundläggande världsbild som rättfärdigade utbredningen av Västerlandets militära, ekonomiska och kulturella hegemoni. Evolutionstanken fortsatte alltså att dominera det intellektuella livet, men som Holmberg framhållit fanns det också de som gav uttryck för mer relativistiska uppfattningar.
Darwins forskningsresultat hade populariserats och kommit att an-vändas inom helt andra områden än zoologi och botanik, vilket bl a re-sulterade i en pseudovetenskaplig lära där variationer i fysionomi och hjärnstorlek användes för att förklara kulturella skillnader mellan olika folkslag, och vid 1800-talets slut hade rastänkandet blivit allmänt före-––––––––––––––––––––
4 Larsson, s 13–15, och Thurin, s 215 och 217.
5 Holmberg 1988, s 317–18, och Encyclopædia Britannica Online, u o ”International rela-tions”, <http://www.eb.co.uk:180/bol/topic?eu=108371&sctn=7&pm=1> (hämtad 19/12 2000).
kommande i den offentliga debatten. Samtidigt var det, skriver Holm-berg, många tänkare och vetenskapsmän som betonade klimatets och miljöns betydelse för ett samhälles kulturella nivå snarare än rasfaktor-erna. Det handlade fortfarande oftast om ett etnocentriskt synsätt, men rasism var det inte.6
I ledande kinesiska kretsar följdes stormakternas expansion med oro, och insikten spred sig om att något måste göras för att komma ikapp Västerlandets teknologiska och ekonomiska försprång. Under 1800-talets andra hälft gjordes därför stora ansträngningar för att industriali-sera och moderniindustriali-sera landet och reformera försvarsmakten. Det arbetet leddes i många fall av de generaler och ämbetsmän som slagit ner de stora upproren i mitten av seklet, och den pågående maktförskjutningen från manchuerna vid hovet till kineserna i den lokala förvaltningen ac-celererade ytterligare. Bristen på effektiv central kontroll, mängden av akuta ekonomiska och administrativa uppgifter regimen ställdes inför, och otillräckliga resurser för att möta alla behov ledde till att reformerna i längden blev verkningslösa. Bidragande till det var också att satsning-arna alltför ensidigt inriktades på militär industrialisering och att mo-derniseringsprocessen ständigt stördes av västerländska påtryckningar och krav.7
Landet fortsatte alltså att plågas av korruption, ökande befolknings-tryck, återkommande svält när skörden slog fel, och en rad bonderevol-ter orsakade av de svåra livsvillkoren för många. Till alla andra problem kom att Kina drabbades av en serie naturkatastrofer (torka och över-svämningar) under sent 1800-tal, och närvaron av missionärer i allt fler delar av riket blev ytterligare en komplicerande faktor i ett många gång-er hårt prövat lokalsamhälle. Missionärgång-erna saknade ofta djupare förstå-else för kinesisk kultur, och de rykten om utlänningarna som lika oför-stående kinesiska ämbetsmän spred ut bidrog till upplopp, våld mot missionärer och konflikter med västmakterna som regeringen i Beijing ställdes till ansvar för. Samtidigt innebar missionärernas närvaro, som ––––––––––––––––––––
6 Holmberg 1988, s 320 och 438–39, och Encyclopædia Britannica Online, u o ”International relations”, <http://www.eb.co.uk:180/bol/topic?eu=108371&sctn=7&pm=1> (hämtad 19/12 2000).
Jonathan Spence har påpekat, grundläggande utbildning för de fattigas barn och en förbättrad sjukvård på många håll.8
Sammantaget visade sig dessa problem vara de kinesiska ledarna över-mäktiga, och i mitten av 1890-talet inleddes den utveckling som blev början till slutet på det kinesiska kejsardömet. Ursprunget var en kris i relationen mellan Kina och Japan över frågan om Koreas status, en kon-flikt som 1894 övergick i ett regelrätt krig. Japanerna visade sig vara militärt överlägsna både till lands och sjöss, snart tvingades Beijing för-handla om fred, och i april 1895 slöts ett fördrag där Kina bl a förlorade Taiwan och några andra, mindre områden. Ytterligare landavträdelser förhindrades av västmakterna, men i gengäld krävde dessa en rad kon-cessioner för egen del. Följden blev att hela Kina slutgiltigt öppnades för handel och industriell verksamhet, och att stora delar av landet kom under direkt utländskt inflytande. Det var nära att riket också formellt styckades upp i kolonier, men USA stoppade de planerna eftersom det ansågs ligga i amerikanskt intresse att Kina hölls öppet för s k fri kon-kurrens.9
Krisen under åren efter kriget mot Japan utlöste en maktkamp i Bei-jing mellan konservativa och reformsinnade falanger, där de senare i mitten av 1898 fick överhanden (”De hundra dagarnas reformer”). De konservativa krafterna med änkekejsarinnan Cixi i spetsen återtog dock snart makten i en palatskupp och började driva ett starkt nationalistiskt program som underblåste de främlingsfientliga tendenser som redan kunde förmärkas runtom i landet. Situationen blev alltmer spänd, och i Shandong i nordöst där Tyskland annekterat ett område fick den s k Boxarrörelsen allt fler anhängare till följd av torka, den provokativa ut-ländska närvaron och befolkningens ekonomiska utarmning.10
När boxarna övergick från agitation till handling under 1899 riktades skadegörelsen och våldet i första hand mot kristna kineser och, så små-ningom, utländska missionärer, men snart blev rörelsen mer allmänt ––––––––––––––––––––
8 Gernet 1982, s 613–23, och Spence 1990, s 204–10.
9 Larsson, s 25–26.
10 Joseph W Esherick, The Origins of the Boxer Uprising (Berkeley 1987), s 72–83 och 280–85, och Encyclopædia Britannica Online, u o ”Boxer Rebellion”, <http://www.eb.co.uk: 180/bol/topic?eu=16268&sctn=1&pm=1> (hämtad 30/10 2000).
främlingsfientlig. Målet var att förstöra allt som hade med utlänningar-na att göra – kyrkor, järnvägar, gruvor – och att driva dem ut ur landet eller (i vissa områden) döda dem. Först var regeringen i Beijing osäker på hur den skulle förhålla sig till upproret, som snabbt spred sig och kom allt närmare huvudstaden. Den 17 juni 1900 anföll dock utländs-ka trupper Daguforten nära Tianjin, första ledet i en expedition med syfte att förstärka skyddet för ambassaderna i Beijing, och då beslöt sig kretsen kring Cixi för att ställa sig på boxarnas sida.
Den 20 juni påbörjade regeringsstyrkor en belägring av legations-kvarteren i huvudstaden, och nästa dag beordrades provinsguvernörerna att delta i attackerna mot utlänningarna. Långt ifrån alla hörsammade befallningen, men i Shanxi övervakade guvernören personligen avrätt-ningen av 44 män, kvinnor och barn, däribland en stor grupp svenskar. Som Esherick framhållit skedde också de flesta utlänningsmorden på di-rekt order eller anstiftan av manchuiska ämbetsmän som ”beslöt sig för att använda [Boxar]rörelsen för sina egna främlingsfientliga syften”. Västmakterna och Japan sände dock militära förstärkningar som slog sig fram till Beijing och hävde belägringen efter 55 dagar. Hovet tvingades dra tillbaka sitt stöd för boxarna och efterhand kvästes upproret. I sep-tember 1901 träffades en överenskommelse, det s k Boxarprotokollet, där Kina ålades ett enormt skadestånd och en rad andra eftergifter.11
Upproret fick långtgående inhemska konsekvenser: de konservativa manchuprinsarnas politik diskrediterades i grunden och decenniet efter 1900 blev en tid av omfattande reformer och modernisering under Cixis motvilliga ledning. Examensväsendet avskaffades och moderna skolor inrättades, kampen mot opiummissbruket intensifierades liksom ansträngningarna att utrota den i Väst så uppmärksammade seden att binda flickornas fötter. Men Qingdynastins prestige var ohjälpligt ska-dad, och reformerna spädde bara på de anti-manchuiska strömningar
––––––––––––––––––––
11 Encyclopædia Britannica Online, u o ”China”, <http://www.eb.co.uk:180/bol/topic?artcl =117321&seq_nbr=18&page=n&isctn=19&pm=1> (hämtad 30/10 2000), och Esherick, s 302–06 (cit s 306).
som blev en bidragande faktor till att dynastin störtades i revolutionen 1911–12.12