Den andra civilisationen
I texterna från perioden 1847–72 finns en intressant och tydlig uppdel-ning mellan det kinesiska samhället som å ena sidan ett ideal, d v s en uppsättning grundläggande samhällsprinciper och centrala värderingssy-stem, och å den andra en faktiskt existerande verklighet. Beskrivningen av dessa två aspekter skiljer sig såpass från varandra att de i det följande kommer att behandlas var för sig. Det första avsnittet handlar sålunda om vad resenärerna uppfattade som typiskt eller ursprungligt i den ki-nesiska civilisationen och hur dessa drag värderades, och därefter redovi-sas deras syn på verkligheten bakom idealet.
Samhällets grundvalar
Bland de författare som tog upp frågan om det kinesiska rikets ålder tycks det ha rått bred enighet om att Kina var den äldsta av världens ci-vilisationer, eller åtminstone – jämte Indien – en av de äldsta. Det är en intressant omsvängning från föregående århundrade, då kinesernas ”orimliga” anspråk på en lång dokumenterad historia betvivlades starkt, inte minst för att den kinesiska kronologin ansågs ställa till problem för Bibelns historieskrivning. Som ett enkelt faktum, att landet hade en ut-vecklad högkultur långt före européerna, godtogs dock numera dessa anspråk, som när Liljevalch konstaterade att Kina redan på 900-talet ”hade nått en högre grad av civilisation än de gamla Grekerna och Ro-marna”.1
––––––––––––––––––––
1 Liljevalch, s 317–18 (cit) och 349–50. Jfr Skogman, 2:144; Bæckström, s 379; Anner-stedt 1869b, 2:60; id 1871, s 23; och von Düben, s 144–45.
Det som framför allt hade blivit allmänt accepterat var att kineserna gjort en rad viktiga uppfinningar långt före västerlänningarna: bok-tryckarkonsten, kompassen, krutet och den kinesiska specialiteten fram-för andra, porslinet. Värderingen av dessa framsteg i sig var visserligen högst skiftande: medan Andersson och Annerstedt förundrades över de makalösa upptäckter som gjorts i Kina för årtusenden sedan och Europa ännu knappt hade hunnit ifatt, var andra mer ringaktande. Författaren till Loggboks-anteckningar menade t ex att dessa uppfinningar inte varit successivt uppnådda vetenskapliga framsteg som i Europa utan ”blotta lösslitna fakta, vilka stå alldeles isolerade, utan något samanhang med det andliga uppåtsträvandet i dess helhet, enstaka meteorer, som plöts-ligt upplyst det rådande andliga mörkret, vilket, sedan deras sken för-svunnit, om möjligt blivit ännu tjockare och svartare.” Och apropå krutet påpekade Liljevalch att européerna varit först med att förstå dess militära möjligheter; kineserna använde det ”bara” till fyrverkerier.2
Vissa av resenärerna ansåg också, på ett mer principiellt plan, att Kina hade en kultur utan framåtanda eller drivkraft, att det var ett bak-åtblickande land som till själva sitt väsen var konservativt. von Düben var kanske den som mest renodlat förespråkade den tanken, genom att citera en oidentifierad författare som hävdat att kineserna ”i historien om vårt släkte visa det enda exemplet på ett folk, där utbildningen [=utvecklingen] stannat i dess gång framåt.” Visserligen hade Kina varit ”civiliserat när Europa var försänkt i barbari”, men dess ”institutioner äro fastställda sedan mer än 25 århundraden, och aldrig ändrade eller växlade (i principen åtminstone), under denna oerhörda tiderymd”.3
En diametralt motsatt uppfattning hade Herman Annerstedt, som med kraft underströk att den kinesiska civilisationen bildats under årtu-senden och genomgått ”stormar och kriser” som skulle ha förintat vilket annat folk som helst. Kanske hade förändringarna gått så långsamt att de inte kunnat iakttas direkt, men ända fram till 1600-talet, då kineser-na tvingats påbörja en mödosam process för att svälja upp ett helt folk –
––––––––––––––––––––
2 Andersson, 3:133; Annerstedt 1869a, s 18; Loggboks-anteckningar, s 191; och Liljevalch, s 317–21 (om krutet s 320). Jfr von Düben, s 141.
de erövrande manchuerna – och återställa ordningen i landet, hade Kina varit Europas jämlike.4 Och Annerstedt fortsatte:
Två eller tre seklers stagnation kan vara en livsfråga för nationer, som för tusen år sedan bestodo av några vilda horder, och efter tusen år endast skola förekomma i 74:de kapitlet av gamla historien, men betyda litet för ett folk, som kunnat följa Egypternas uppkomst, blomstring och förfall, sett Assyrier, Meder och Perser komma och gå, kunnat småle åt en sam-ling Greker, som kallade främsam-lingar barbarer, liksom de skulle inbillat sig vara Kineser, som sett Alexanders välde gå upp som en sol, och – som sett Romarna erövra och sätta sin prägel på allt, allt utom Kina; som sett själ-va stora Mogul göra kaputt, och som nu kunna, om det roar dem, se sto-ra hertigdömen på hela kvadsto-ratmil sväljas upp i dussintal för att bilda en stor monarki, som ej förekommer ens till namnet i medeltidens historia.5
Det måste, menade den svenske handelsagenten, finnas någon sorts livs-kraft hos ett folk som överlevt så länge. Ändå ansågs den konservatism och traditionalism man tyckte sig ha observerat i Kina vara en grundläg-gande svaghet i hela samhällsbygget. Andersson hävdade att den kines-iska lärdomens fixering vid gamla klassiker inte passade för de nya ti-derna, och Annerstedt instämde i att när den kinesiska ”modellen” inte längre var anpassad till tidens krav kunde det bli farligt för kejsardömet. Också von Dübens uttalanden om det orörliga Kina kan väl ses som ett stöd för den åsikten.6
Från de svenska besökarnas synpunkt framstod Kina som ett i grun-den auktoritärt eller ”despotiskt” samhälle, där underkastelse inför överheten var ett absolut krav och en central princip i den sociala och politiska ordningen. Ett par av författarna drev detta så långt att de, up-penbart påverkade av sin samtids schablonbilder, framställde landet som en slavnation, där en enda man, kejsaren, hade oinskränkt makt över var och en av flera hundra miljoner kineser, vilka blint lydde sin härska-res minsta vink. Andra betonade mer samhällets karaktär av ett helt hie-rarkiskt system där kejsaren var överst, men där också lägre ämbetsmän
––––––––––––––––––––
4 Annerstedt 1871, s 23 (cit), och id 1869b, 2:59–60.
5 Annerstedt 1869b, 2:60. Slutorden syftar på det då pågående tyska riksenandet.
hade enväldig auktoritet på respektive nivå, ända ner till överhuvudena i enskilda familjer.7
I dessa sammanhang hävdades ofta att hela samhällsorganisationen var baserad just på familjen som modell eller idé, d v s kejsaren betrak-tades som alla kinesers familjeöverhuvud, ämbetsmännen var folkets ”fäder” och undersåtarna myndigheternas ”barn”. Också i skildringarna av de kinesiska familjeförhållandena hade ju resenärerna framhållit det auktoritära draget, den oinskränkta makt som fäderna hade över såväl barn som hustrur. Relationen mellan barn och föräldrar var grunden för ”[h]ela det kinesiska samhällsskicket”, ansåg t ex Anton Bæckström, och Andersson höll med: ”Grundad på principen av familjens sammanhål-lighet medelst den obegränsade vördnaden för dess överhuvud, gäller genom hela riket [...] en slavisk undergivenhet för all slags myndighet”.8
Väl överensstämmande med denna bild av ett auktoritärt och hårt kontrollerat samhälle var avsnitten om rättssystemet, vilket i alla tider varit ett vanligt tema i den västerländska Kinabilden. Ofta har det varit ett negativt element genom att rättsväsendet uppfattats som orimligt strängt och grymt, men bland 1800-talets resenärer rådde delade me-ningar. Bæckström nämnde det stora antalet avrättningar samtidigt som han lite förvånat konstaterade att det ovanligt nog inte satt några av-huggna huvuden uppsatta på Kantons avrättningsplats just när han själv var där. Ett kvartssekel tidigare hade Liljevalch, i sina försök att nyanse-ra Kinabilden, understrukit att många av de hårda bestnyanse-raffningar som sades förekomma i kejsardömet inte var påföljder som faktiskt utdöm-des utan de pinor kineserna trodde att onda människor råkade ut för i nästa liv. Visserligen var straffen ofta hårda i Kina, men syftet var då vanligen att statuera exempel, vilket för Liljevalch tydligen var motiver-ing nog.9
Ett annat grundläggande drag i det kinesiska samhällsskicket, som resenärerna beskrev det, var traditionens betydelse och historiens ständi-ga närvaro också i vardagen. Delvis berodde det på den förfädersvörd-––––––––––––––––––––
7 Liljevalch, s 180–81, 343 och 348; Andersson, 3:168–69; von Düben, s 145; och Bæck-ström, s 382.
8 Bæckström, s 382, och Andersson, 3:168. Jfr Liljevalch, s 344–47, särskilt s 346.
nad som utgjorde en så viktig del av familjelivet och släktrelationerna. De svenska besökarna hade inte mycket till övers för de dödas stora in-flytande, och med förundran eller löje berättades att tillverkningen av offergåvor i form av mat- och klädesattrapper var en av Kinas största näringar och den näst största branschen i Shanghai. Ett annat uttryck för kinesernas bakåtblickande kultur var den lärdom som ämbetsmän-nens utbildning byggde på, och som svenskarna uppfattade som alltför konservativ och fixerad vid gamla klassiker.10
Alla dessa tre element – auktoriteten, familjen och traditionen – kan sägas sammanstråla i ett fjärde tema som intog en mycket framträdande position i de svenska reseskildringarna från Kina: kejsardömets plats i världen och dess invånares förhållande till andra folk. Ett grundläggan-de perspektiv som präglagrundläggan-de diskussionen om grundläggan-dessa ämnen var langrundläggan-dets slutenhet mot omvärlden och det önskvärda i att öppna det för ut-ländskt inflytande. Vad det i praktiken handlade om var förhoppningar om vinstgivande handel och, gradvis allt viktigare för författarna, en framgångsrik kristen mission i det stora riket.11
Kinesernas stolthet över den egna civilisationens prestationer var i resenärernas ögon orsaken till Kinas självvalda isolering, som för väster-länningarna var så frustrerande. Flera författare menade att kejsardö-mets folk var okunniga om världen, och när utbildningsväsendet dis-kuterades undrade Bæckström varför examinationerna tog sådan tid eftersom kineserna ju inte kunde något om naturvetenskap och inte alls brydde sig om ”främmande folks seder och språk”. Vad handlade egent-ligen all denna utbildning om, med tanke på att kineserna saknade de kunskaper som i Västerlandet utgjorde lärdomens innehåll?12
Bæckströms och andras förundran i denna fråga avslöjade, ironiskt nog, deras egen okunnighet. Vad få av svenskarna tycks ha insett var att ––––––––––––––––––––
10 Bæckström, s 350; Andersson, 3:111, 161 och 169–70; och Liljevalch, s 271–72. Även folket uppfattades som konservativt och ovilligt att anpassa sig till nya idéer; t ex påstods det att om européer ville sälja varor i Kina måste dessa vara helt anpassade till vad kineserna var vana vid; om de inte följde det gängse mönstret var de helt osäljbara (von Düben, s 131 och 138; Andersson, 3:170; och Annerstedt 1869b, 2:57).
11 Annerstedt 1870, s 20; id 1871, s 21; von Düben, s 129; och Andersson, 3:165 och 170.
den konfucianska traditionen bestod av en oerhört omfattande littera-tur, framvuxen under tvåtusen år och innehållande kommentarer till klassikerna, kommentarer till kommentarerna, analyser och tolkningar, filologiska undersökningar, biografiska studier o s v. Liksom i andra sammanhang var det Liljevalch som tog kineserna i försvar, delvis ge-nom en hänvisning till just denna lärdomstradition:
Det land, där folkskolor existerat överallt sedan urminnes tider, varest vetenskapernas idkare blivit belönade med de högsta äreställen, även un-der den tid, då un-deras kolleger i Europa lämnades på sina vindskamrar åt hunger, förakt och glömska, och varest lärdom alltid varit ett oeftergivligt villkor för inträdet i statens tjänst, borde icke taxeras för okunnighet, fast-än lärdomen endast rört inrikes förhållanden; men detta land är också till folkmängd större än hela den övriga delen av den civiliserade världen.13
En fråga som än mer engagerade författarnas intresse var kinesernas fi-entlighet eller till och med hat mot utlänningar. Inte heller här rådde enighet, även om tendensen var tydlig: kineserna uppfattades som all-mänt fientliga gentemot främmande folk, inte minst västerlänningar. Ett antal resenärer tog upp det faktum att utlänningar enligt Nanjing-fördraget hade rätt att komma in i flera kinesiska städer, men att detta i praktiken var omöjligt p g a folkmassornas oförsonliga inställning; att ta sig in i Kanton beskrevs som livsfarligt. Till och med bufflarna, notera-de von Düben ironiskt, tycktes ogilla européerna.14
Men också här förekom nyanseringar och försök att finna förklaring-ar. Antydningsvis var problemet betydligt värre i Kanton än t ex Shang-hai, vilket kunde bero på att kantoneserna var mer vana vid européerna och deras ibland provocerande beteende. Liljevalch menade att de kine-ser som kommit i kontakt med många västerlänningar var de mest fi-entliga, och von Düben påpekade att i Kanton sammanstötte det sämsta folket från båda sidor; berusade matroser och bedrägliga köpmän från Väst gav knappast kineserna en hög uppfattning om européerna. An-dersson skrev också att folket i det inre av landet, enligt vad som rap-––––––––––––––––––––
13 Liljevalch, s 342.
14 von Düben, s 112, 114 (bufflarna), 119–22, 129–30 och 138; Annerstedt 1871, s 31; Andersson, 3:105–06, 108 och 153; Liljevalch, s 171–72 och 182; Loggboks-anteckningar, s 183, 192 och 200; och Skogman, 2:71–72, 82, 86 och 88–89.
porterats, utan undantag var vänliga och gästfria mot främlingar. Över huvud taget är det så, att även om de flesta författarna betonade utlän-ningshatet, var de dels (i varierande grad) övertygade om att kineserna ofta hade goda skäl för en sådan attityd, dels villiga att ge exempel på motsatsen, ett vänligt och artigt bemötande.15