Grundläggande för det förmoderna tänkandet var att världen ansågs skapad och upprätthållen av en allsmäktig gud som hade en plan med sin skapelse. Den mänskliga tillvaron tillskrevs ett frälsningshistoriskt mål och världsalltet en inneboende mening. Bo H. Lindberg har ka-rakteriserat förhållandet som att världsbilden hade teocentriska och te-leologiska drag.105 Göran Malmstedt har uttryckt det som att världen före den moderna naturvetenskapens genombrott ansågs ha en kom-munikativ eller förmedlande funktion. Det som hände människorna återspeglade deras relation till Gud. Genom att Gud sågs som alltings yttersta orsak var allt som inträffade också meningsbärande.106
På detta övergripande plan hade medeltida och tidigmoderna före-ställningsvärldar stora likheter med varandra. Den franske historikern Jacques Le Goff har mot bakgrund av detta velat sammanföra epoker-na genom begreppet ”den långa medeltiden”. Känneteckepoker-nande för pe-rioden var att kristendomen, i samklang med antik filosofi, fungerade som ett strukturerande nav för varande och vetande.107 Den utmaning som Le Goffs okonventionella periodisering riktar till historieveten-skapen är främst att fenomen som reformationen och renässansen i den långa medeltidens perspektiv blir till kulturella förskjutningar istället
för epokgörande brott. Perspektivets relevans och giltighet är självfallet avhängigt vilka utvecklingslinjer som fokuseras, men vad gäller synda-straffsföreställningarnas område stämmer det påfallande väl.
För forskningen kring förmoderna religiösa världsbilder har före-komsten eller frånvaron av kulturella brott varit centrala frågor allt-sedan tidigt 1970-tal då Keith Thomas publicerade sin inflytelserika studie Religion and the Decline of Magic (1971). Tesen som drevs där var att de tidigmoderna konfessionerna bröt med en rad senmedeltida praktiker som hade syftat till att påverka den jordiska tillvaron med övernaturliga medel. Handlingar som under medeltiden hade varit kyrkligt sanktionerade stämplades av tidigmoderna teologer som vid-skepelser och kom aktivt att motarbetas. Därmed drogs det med tiden allt skarpare gränser mellan förment religiösa och förment magiska praktiker.108 Anklagelser om vidskepelse fyllde också en viktig reto-risk funktion och användes av företrädare för samtliga trosriktningar för att misstänkliggöra övriga konfessioner.109
Det praktiska särskiljande som Thomas uttalar sig om har ofta setts som ett led i en genomgripande kulturell rationaliseringsprocess som med den tyske sociologen Max Webers berömda ord innebar ”die Ent-zauberung der Welt” (avförtrollningen av världen).110 Uttrycket har bland annat fungerat som en utgångspunkt för den brittiske kyrkohis-torikern Euan Cameron som undersökt den teologiska diskursen kring vidskepelse, förnuft och religion under senmedeltid och tidigmodern tid. Han understryker att det mest kännetecknande för perioden inte var de förvisso utbredda föreställningarna om demoner, andeväsen och magi utan att världen ansågs vara fylld av mening. Avförtroll-ningen innebar därmed i första hand att etablerandet av en mekanisk världsbild frånkände tillvaron dess tidigare tillskrivna meningsdimen-sioner. Camerons tolkning förlägger tidpunkten för avförtrollningen till 1700-talet och 1800-talet, medan Webers ursprungliga tolkning rörde 1500-talet.111
En liknande syn kan knytas till den tongivande reformationshis-torikern Robert W. Scribner. Hans omfattande kulturhistoriska
fors-kargärning rör främst folkliga religiösa föreställningar och vardagliga praktiker, vilket ger honom empiriska argument för att reformationen i dessa avseenden inte innebar något avgörande brott. Bland annat visar han hur sedvänjan att helga åkrar genom processioner för att därigenom säkra skörden fortlevde i tyska protestantiska områden fram till början av 1700-talet. Därefter ersattes de av speciella predik-ningar vilka hölls med samma syfte som processionerna intill början av 1800-talet då de förbjöds.112 Scribner betonar även betydelsen av det föreställda sambandet mellan mänskligt handlande och gudom-ligt agerande. För att beskriva förhållandet har han lanserat begreppet ”moraliskt universum” 113 som idéhistorikern Kristiina Savin har lutat sig mot i sin studie av lärda föreställningar kring orsakssamband i det tidigmoderna Sverige.114 Scribner understryker vidare att den medel-tida och den tidigmoderna kristendomen förenades genom den stora vikt som de båda lade vid soteriologiska perspektiv, det vill säga frågan om hur människan skulle nå frälsning.115
Inom nordisk forskning har begrepp som magisk-religiös och för-sekulariserad använts för att karakterisera den förmoderna föreställ-ningsvärlden.116 Hanne Sanders har i sin studie av det tidiga 1800-ta-lets väckelse, influerad av C. John Sommerville, argumenterat för att den förmoderna kulturen skiljde sig från dess moderna efterföljare i det att religionen då var grunden för kultur och vetande för att senare om-vandlas till en individuell trosfråga.117 Sommerville själv förlade emel-lertid denna övergång redan till 1500-talet och hans tes fungerar alltså för Sanders främst som en teoretisk influens.118 Sanders begreppsap-parats viktigaste förtjänster är att religionens samhällsfunktion och den långsiktiga förändringsprocessen hamnar i fokus. Samtidigt finns det en problematik i att termen magisk-religiös främst sätter fokus på religionens inomvärldsliga funktioner, vilket medför att de frälsnings-historiska idéerna får en underordnad karaktär. Dessutom värjde sig de religiösa företrädarna själva under tidigmodern tid kraftigt mot alla anklagelser om magisk vidskepelse, vilket sammantaget gör att begreppet inte framstår som helt lyckat. Även
sekulariseringsbegrep-pet har på senare år kommit att betraktas som alltmer problematiskt, vilket jag kommer att föra en utförlig diskussion kring i kapitel fyra.
Som framgått av redogörelsen ovan är historiker oense om vilka begrepp som bör användas för att beskriva den förmoderna religiösa föreställningsvärlden och var de kronologiska gränslinjerna ska dras. Samtidigt råder det förhållandevis stor enighet kring dess innehåll. Skiljaktigheterna rör främst vilken relativ vikt man bör tillskriva olika beståndsdelar inom den. Världens inneboende meningsdimensioner och det nära förhållandet mellan människors handlande och Guds verkande i världen uppmärksammas genomgående. Även det överhis-toriska målet, frälsningshistorien för att tala med Lindberg, återkom-mer ofta. Tillsammans kan dessa element sägas utgöra den kulturella logik inom vilken syndastraffsföreställningar uttrycktes under förmo-dern tid. Det begrepp som jag har valt att använda mig av för att tala om detta är, som redan framkommit, den förmoderna religiösa världsbilden. I anslutning till Scribner och Lindberg karakteriserar jag den som moralisk, teocentrisk och teleologisk.