Världskrigets orsaker var ett återkommande tema i dagspressen un-der den första krigsmånaden och temat rymde stora variationer. Ofta handlade det om historiska eller dagsaktuella realpolitiska förkla-ringar men tankefiguren moralisk kausalitet kom främst till uttryck när diskussionen fördes på mer övergripande nivåer. Ett intressant ci-tat i sammanhanget är det nedanstående från den liberala tidningen
Öresundsposten:
Vem är orsaken till kriget? Alla förstå vi, att ett krig icke uppstår såsom ett förödande oväder, en översvämning eller en jordbävning genom till-skyndelse av blinda naturkrafter utan vilja och ansvar. Kriget iscensättes tvärtom av människor med full insikt om vad som sker och vilja i fråga därom.388
Här ser vi hur den moderna distinktionen mellan människoskapade katastrofer och naturkatastrofer lyftes fram som en självklar utgångs-punkt för krigstolkningen. I citatet rådde det ingen tvekan om att kriget tillhörde den människoskapade sfären och längre fram i ar-tikeln polemiserade skribenten mot de makthavare som motiverade sina krigsförklaringar med hänvisningar till ”försynens skickelser” eller ”tvingande ogynnsamma omständigheter”. Detta sågs som ett ohederligt försök från de styrandes sida att skjuta ifrån sig ansvaret för krigsutbrottet.389 Resonemanget är intressant att relatera till den fata-listiska berättelse om kriget som Sturfelt har lyft fram. I veckopressen jämställdes och jämfördes kriget ständigt med olika former av natur-katastrofer som jordbävningar, orkaner, vulkanutbrott, eldsvådor och laviner. Därigenom framställdes kriget som någonting oundvikligt, något som låg bortom människornas kontroll.390 Det var
tankefigu-rerna fatalistisk eller slumpmässig kausalitet som aktualiserades och därigenom skrevs alla människor fram som oskyldiga offer för om-ständigheterna.
De metaforer som Sturfelt framhävt återfanns i samtliga dagstid-ningar som jag har studerat, men de användes inte på något enty-digt sätt. Jag ska exemplifiera med den kanske vanligaste metaforen, världsbranden, som i veckopressen ofta hade karaktären av att vara självantänd, snarare än anlagd.391 Om denna skrev Dagens Nyheter att den ”tänts mot det överväldigande flertalets vilja av dem som nu tvingas att låta elden härja.” 392 Här rådde det ingen tvekan om att de makthavande var ansvariga och det var således tankefiguren lokalise-rad kausalitet som kom till uttryck. Hur ansvaret för kriget borde för-delas var även socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting säker på. I pressen argumenterade han för att det var folkens härskande klasser som genom kapprustningar avsiktligt hade drivit fram krigsutbrottet. Vidare skrev han att: ”Inga förskönande talesätt om krigsbrandens ’oundvikliga’ uppflammande få ett ögonblick fördunkla att ansvaret för Europas nuvarande utseende och för vad som kommer ligger hos ett hänsynslöst krigsparti i Österrike-Ungern”.393 Passagen visar på att den tolkning som Sturfelt gjort av världsbrandsmetaforen som en av-politiserande omskrivning också kunde göras i samtiden av dem som ansåg att ansvaret för krigsutbrottet borde förläggas till de styrande skikten. Uttryck för tankefigurerna fatalistisk och slumpmässig kau-salitet ställdes därmed direkt mot uttryck för tankefiguren lokaliserad kausalitet.
Utmärkande för den socialdemokratiska pressen var att förklara kriget genom att hänvisa till det kapitalistiska samhällssystemet. Or-saksförklaringen liknade förmoderna syndastraffsföreställningar i det att den utgjorde ett på förhand fastställt tolkningsschema som utan svårigheter kunde appliceras på krigshändelserna. Istället för männis-kornas syndiga beskaffenhet var det emellertid här det rådande sam-hällssystemet som ansågs vara den yttersta orsaken till det drabbande. Det var därmed tankefiguren strukturell kausalitet och inte
tanke-figuren moralisk kausalitet som aktualiserades. I en ledarartikel i Nya
Norrland formulerades det på följande karakteristiska sätt:
Hur skarpt framträder icke i dessa dagars ohyggliga händelser det oer-hört brottsliga i den storkapitalistiska politik som hitintills dirigerat världens öden! Ty just i storkapitalismens omättliga lystnad efter guld, guld och åter guld ha vi att söka den egentliga orsaken till det stora brott mot mänskligheten, vilket nu uppenbarar sig i krigets fruktansvärda skepnad.394
I den socialdemokratiska krigstolkningen sågs kriget som en direkt följd av kapitalismen. Samhällssystemet beskrevs som ett ständigt på-gående allas krig mot alla där profithunger och ohöljd egoism hade fritt spelrum. ”Hela samhället är byggt på krig. Den enes bröd är den andres död! Det är vårt nuvarande samhälles valspråk” 395 hette det exempelvis när Ystads-bladet Aurora på detta sätt uttryckte tanke- figuren strukturell kausalitet.
En annan central beståndsdel i den socialdemokratiska krigstolk-ningen var förhoppkrigstolk-ningen att kriget skulle innebära slutet på den rå-dande världsordningen. Det kunde heta att ”det borgerliga samhället bär inom sig och alstrar de krafter, som bereda dess undergång” 396 eller ”det är en ljusglimt i dessa dagars fasansfyllda mörker, att världs-kriget med stormsteg jagar kapitalismen mot dess undergång.” 397 Krigsutbrottet tillskrevs på detta sätt en positiv mening genom att man förväntade sig att det skulle bana vägen för en ny världsord-ning.398 Ur ”kapitalismens ragnarök skall en ny jord resa sig, en jord, varpå socialismens rättfärdighet och brödrafred bor”.399 Denna krig-stolkning har påfallande likheter med den optimistiska varianten av veckopressens tragiska berättelse om kriget.
Av stor vikt för den socialdemokratiska tolkningen var också sam-bandet mellan kapitalism och militarism. Med det senare menades inte förekomsten av ett nationellt försvar, något de svenska socialde-mokraterna var måna om att eftertryckligt ställa sig bakom, utan mer specifikt ”rustningsvanvettet och knektbarbarismen”.400 Detta sågs
som en konsekvens av det kapitalistiska samhällssystemet som förblin-dat av girighet inledningsvis inte hade haft viljan, och nu inte längre hade förmågan, att hejda kapprustningarna. I Arbetarbladet gjordes en målande beskrivning:
Överklassens tillvaro har varit en dans på vulkanen under mottot: ”Efter oss syndafloden”. Den har manat fram militarismen för att skydda det vansinniga samhällssystemet. Ingen käjsare kan längre med bästa vilja i världen besvärja de gigantiska krafter de kapitalistiska maktägarna själva frammanat med lekande lättsinne.401
Skulden för krigsutbrottet var här tydligt lokaliserat till överklassen och de ekonomiska makthavarna. Dessa hade enligt skribenten agerat kortsiktigt genom att sätta igång och samvetslöst fortsätta de kapp-rustningar som oundvikligt hade lett fram till ett krig som inte längre gick att kontrollera. Den här typen av tankegångar, Pandoras ask-problematiken, återfanns också i veckopressen, men var där inte kopp-lad till den övergripande socialdemokratiska förklaringsmodellen.402 Den senare sammanförde därmed uttryck för tankefigurerna lokalise-rad och strukturell kausalitet med varandra. Ansvarsfrågan hamnade därmed tydligare i fokus i dagspressen än i veckopressen och i just de socialdemokratiska tidningarna var det genomgående makthavarna som ”kallblodigt” hade valt att ”släppa lös krigsfurien”.403 Referensen till hämndgudinnorna i den romerska mytologin förekom också i den liberala Öresundsposten vari det hela dock sågs utifrån den borgerliga fredsrörelsens perspektiv istället för socialdemokratins.404 Konsekven-sen av detta var att de styrande ansågs ansvariga för att ha iscensatt ”nu pågående människoslaktningar”, men ståndpunkten sammanlän-kades inte med en grundläggande systemkritik.405
Det som framkommer av genomgången ovan är att uttryck för tankefiguren lokaliserad kausalitet var central inom den socialdemo-kratiska och delar av den liberala pressen. Det europeiska storkriget var inte allas eller ingens fel utan någras. Dessa orsaksförklaringar
framfördes också i uttalad polemik mot uttryck för tankefigurerna fatalistisk och slumpmässig kausalitet. Men dagspressen rymde även röster som utifrån religiösa utgångspunkter uttryckte moralisk kau-salitet. Jag ska gå vidare i analysen genom att titta närmare på dessa rösters krigstolkningar.