Den mediala framställningen av klimatförändringar har under det se-naste decenniet blivit ett snabbt växande samhällsvetenskapligt forsk-ningsfält. Det utmärks av ett uttalat intresse för att konkret bidra till samhällelig förändring vilket med självklarhet får konsekvenser för vilka analyser som görs och vilka slutsatser som lyfts fram.
En av de mest tongivande forskarna på området är Maxwell Boy-koff. Han sammanställer i Who Speaks for the Climate? (2011) sin egen och andras forskning kring hur klimatförändringar har fram-ställts i media för att visa på hur rapporteringen har förändrats över tid, hur rådande journalistiska normer påverkat nyhetsinnehållet samt vilka internationella skillnader som har funnits. En viktig sådan skill-nad är att amerikanska medier länge skildrade människoskapade kli-matförändringar som en vetenskaplig tvistefråga där två läger stod emot varandra. Under 00-talets första hälft har detta dock förändrats relativt hastigt och 2006 var den klimatskeptiska positionen, enligt Boykoff, i det närmaste marginaliserad inom amerikansk media. Han jämför detta förhållande med det brittiska medielandskapet där den klimatvetenskapliga konsensuspositionen länge har varit domineran-de.32 Andra forskare har visat att denna karakteristik tycks ha varit ge-nerell för Västeuropa under 00-talet.33 Skillnaderna mellan USA och Västeuropa är viktiga att känna till när produktioner analyseras i en annan kulturell kontext än den de är producerade i. I den föreliggande undersökningen gäller detta främst den före detta amerikanske vice-presidenten Al Gores film En obekväm sanning (2006) vars argumen-tation och upplägg är förankrade i en amerikansk konfliktsituation
som inte rakt av går att jämställa med västeuropeiska förhållanden vid samma tid.
En annan forskare som tar ett större grepp på den klimatmediala frågan är Julie Doyle. I Mediating Climate Change (2011) utgår hon från den diskrepans som finns mellan den i dag allmänt accepterade uppfattningen att klimatförändringar är ett vetenskapligt säkerställt och allvarligt problem och den enligt henne utbredda samhälleliga passiviteten i frågan. Hon menar att detta till stor del beror på att frå-gan medialt tenderar att förläggas till en fjärran framtid istället för till samtiden och att den karakteriseras som en miljöfråga snarare än som en samhällsfråga. Det medför att problemet inte upplevs som konkret och meningsfullt vilket försvårar det nödvändiga omställningsarbe-tet.34 I sina analyser lägger Doyle stor vikt vid det visuellas betydelse och lyfter bland annat fram hur smältande glaciärer och isbjörnar har kommit att få en ikonisk status inom klimatjournalistiken. Till denna utveckling ställer hon sig kritisk eftersom hon anser att detta avleder fokus från de mänskliga aspekterna och därmed undergräver hand-lingsincitamenten.35
Ett tredje centralt verk på området är antologin Climate Change
and the Media (2009) som genom sitt breda anslag visar på
forsk-ningsfältets spännvidd. Kvalitativa innehållsanalyser av press och eter-medier återfinns där jämte kvantitativa studier och receptionsanalyser. Av särskilt intresse för min studie är ett bidrag av medie- och kommu-nikationsvetarna Peter Berglez, Birgitta Höijer och Ulrika Olausson. De studerar hur klimatfrågan framställdes i Aftonbladet och Rapport under hösten 2006 och lyfter fram två centrala spår: individualisering och nationalisering. Utifrån dessa begrepp visar de på hur rapporte-ringen om globala klimatförändringar då konkretiserades medialt. I synnerhet i Aftonbladet låg fokus på den individuella konsumentens skuld och ansvar samt på hur det svenska samhället skulle komma att påverkas i framtiden. Studien visar också att Sverige genomgående skildrades som ett potentiellt grönt föregångsland med stora möjlig-heter att inta en moralisk ledarposition i klimatfrågor.36 Av särskild
vikt är att Ulrika Olausson tillsammans med Ylva Uggla i ett annat sammanhang har visat på att individualiseringen av klimatfrågans etiska dimensioner är ett förhållandevis nytt medialt fenomen som för svensk del kan förläggas just till hösten 2006. Tidigare har dessa frågor förlagts till ett storpolitiskt internationellt plan som skymt så-väl den lokala som den nationella nivåns betydelse.37 Tendensen att i högre utsträckning knyta ansvaret till en individuell konsumentnivå lyfts också fram internationellt av Julie Doyle, Kersty Hobson, Mike Hulme och Amanda Rohloff.38 Med studiens begreppsapparat kan detta sammanfattas som att uttryck för tankefiguren moralisk kau-salitet under 00-talet har blivit allt viktigare inom ett västerländskt klimatmedialt sammanhang.
Olausson & Uggla framhäver även hur centrala hänvisningarna till vetenskaplig säkerhet i klimatfrågan har varit i Sverige. Den me-diala vissheten har här sträckt sig längre än den klimatvetenskapliga konsensuspositionen gjort gällande. Kopplingarna mellan global upp-värmning och redan inträffade extrema väderfenomen samt förutsä-gelser om framtida konsekvenser har därigenom gjorts med större viss-het i mediala sammanhang än i vetenskapliga.39 Angående detta lyfter Olausson i en annan artikel fram den nära relationen mellan denna ”säkerhetsinramning” och uppmaningarna till handling. Medialt har det inte funnits något utrymme för de många osäkerhetsaspekterna som omgärdar klimatförändringarna vilket har medfört att frågans komplexitet har reducerats.40
Beröringspunkterna mellan min delstudie och det klimatmediala forskningsfältet är betydande, men skillnaderna är också viktiga att lyfta fram. Den mediala hanteringen av klimatfrågor står i båda fal-len i fokus, men vilka politiska och samhälleliga konsekvenser detta får studerar jag inte. Min undersökning har heller inget aktivistiskt-preskriptivt anslag utan är till sin karaktär analytisk-deskriptiv.