De mediala klimatlarmen kännetecknades på vissa grundläggande plan av en djupgående ambivalens inför hur man skulle möta den globala hotbilden. Jag har tidigare lyft fram den skiljelinje som gick mellan moraliskt individfokus och allmän systemkritik. I det följande kommer ytterligare en sådan brytning att studeras genom en analys av skilda förhållningssätt till ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling.
I En obekväm sanning tryckte Al Gore kraftigt på att det inte rådde något motsatsförhållande mellan miljötänkande och ekonomisk till-växt. Hans argumentation var en direkt polemik mot den dåvarande Bushadministrationen och dess ovilja att skriva under
Kyotoproto-kollet med argumentet att det skulle förstöra USA:s ekonomi. Gore menade att upprättandet av dikotomin miljö-ekonomi var djupt fel-aktig eftersom ekonomin var beroende av miljön, men inte vice versa. Detta logiska argument sammanblandade han omedelbart med tros-vissa förhoppningar om att ett grönt omställningsarbete skulle skapa ”välfärd och massor av arbetstillfällen för om vi väljer det rätta går vi framåt.” Liknande förhoppningar yttrades också av Storbritanniens premiärminister Tony Blair som menade att ”det går att växa och vara grön samtidigt.” 83 I Sverige beskrev den nytillträdde statsministern Fredrik Reinfeldt klimatet som en ödesfråga vars lösningar dock inte fick komma i konflikt med tillväxt och jobb.84 Även Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand var noga med att understryka de eko-nomiska förtjänsterna med en kraftfull klimatpolitik.85 Dessa spridda exempel visar på hur man inom den politiska offentligheten försökte att skriva in klimatfrågan i en sedan länge väletablerad utvecklings- och tillväxtorienterad retorik.
Detta kontrasterade skarpt mot den samhällskritiska linje som framfördes i Planeten. Där karakteriserades den explosionsartade ekonomiska expansionen efter 1950 som en oerhörd belastning på jor-dens livsuppehållande system och ekonomisk tillväxt beskrevs som ett allvarligt hot mot mänskligheten. Herman Daly menade att vi var på väg in i en ny era där tillväxten höll på att bli oekonomisk eftersom den tärde för mycket på jordens resurser. Forskare efter forskare lyfte fram att mänskligheten, i synnerhet västvärlden, levde långt över sina tillgångar och Mathis Wackernagel konstaterade att om hela jordens befolkning skulle leva som i väst hade det behövts fem planeter. För-hållandet visualiserades genom en datoranimation där jorden snur-rade runt i rymden och det i takt med musiken ploppade upp fyra nya jordklot runt omkring (se bild 5). ”Det kan inte vara målet”, sa Wack-ernagel varefter en lång sekvens av pulserande stadsliv och intensiv musik följde.86 Med detta retoriska grepp framställdes den nuvarande situationen, i synnerhet det moderna storstadslivet och den västerländ-ska livsstilen, som absurda och omoralivästerländ-ska företeelser.
Reaktionerna på Planeten och dess budskap var splittrade i den svenska pressen. På Dagens Nyheters kultursidor menade Ulrika Kärnborg att det var en av de bästa dokumentärerna hon hade sett i svensk television87 och i Göteborgsposten uppmanade Peter Hjörne alla att hörsamma forskarnas alarmerande budskap.88 Andra skriben-ter ställde sig positiva till sakinnehållet, men negativa till den alar-mistiska utformningen.89 En tredje ståndpunkt framfördes på libe-rala ledarsidor där skarp kritik riktades mot det man betraktade som utvecklingspessimism och utvecklingsfientlighet: ”Bör vi omgående dra i nödbromsen för den ekonomiska tillväxten om en global kli-matkatastrof ska undvikas? Knappast. Allt tyder på att det är precis tvärtom”,90 menade Sydsvenska Dagbladet, och Expressen skrev att man bör ”vara skeptisk mot den undergångsstämning som diskvali-ficerar marknadsekonomi och utvecklingsoptimism som miljöhot.” 91 I denna fråga var som synes den enes problem den andres lösning. Båda positionerna var uttryck för tankefiguren strukturell kausalitet, men de respektive värderingarna av det nuvarande systemet skiljde sig diametralt åt.
En sorts mellanposition i frågan intogs av Niklas Ekdal som me-nade att klimatfrågan hade fått en onödig politisk laddning.
På ena sidan anhängare av den fria marknaden som tolkar Kyotopro-tokollet som en vänsterkonspiration mot USA. På andra sidan en fun-damentalistisk miljörörelse på väg att brännmärka bilar, flygplan och elektricitet som djävulens påfund. Motsättningen mellan dollargrönt och miljögrönt handlar mer om tro och tyckande än vetenskap. […] Men vägen måste leda framåt och inte bakåt. Det är ny, smartare teknik som är lösningen – inte hästkärror och stampade jordgolv.92
I Ekdals tvådelade kritik fanns en glidning från amerikanska förhål-landen till svenska. De klimatskeptiska marknadsförespråkarna som han lyfte fram som ena polen i dikotomin var en amerikansk företeel-se, medan hans kritik av miljörörelsen hade giltighet även för svenska förhållanden. Skuldbeläggandet i klimatets namn av bilar, flygplan
och elektricitet var också en viktig del av det svenska klimatmediala meningssammanhanget senhösten 2006. I SVT:s Planeten var det ett genomgående tema och i Aftonbladet kunde man läsa att man skulle känna sig orolig ”när man ser alla bensinbilar som fortfarande rull-lar på vägarna.” 93 I Dagens Nyheter gick en skiljelinje mellan
ledar-sidorna och kulturledar-sidorna. På de senare skrev Andreas Malm: ”Att fortsätta flyga lika mycket som nu eller ännu mer är […] att döda”,94 och Ulrika Kärnborg berättade att hon hade känt obehag inför att flyga ända sedan hon läste Mark Lynas klimatreportagebok Oväder.95 Men uppmaningar till avhållsamhet var inte de liberala och konser-vativa ledarsidornas linje. Där förespråkades istället en teknik- och utvecklingsoptimistisk hållning. PJ Anders Linder menade i Svenska
Dagbladet att erfarenheten visade att det var modern teknik och inte
materiell späkning som förmådde reda ut miljöproblem,96 och i
Syd-svenska Dagbladet betonades att lösningen på klimatfrågan inte var
att ”klä sig i säck och aska och över en natt byta livsstil” utan att ”tro
på utveckling, på ny teknik, på välstånd och på människans skapar-kraft.” 97 Denna utvecklingsoptimistiska hållning delade man, som vi har sett ovan, med det politiska etablissemangets retorik. Hållningen utgjorde en motpol både till den moraliska individfokuseringen och till den allmänna systemkritiken. Den kritiska udden mot de två se-nare förenades genom att båda positionerna ansågs bygga på felaktiga grundantaganden om världens beskaffenhet. Klimathotets realitet för-nekades inte, men problemet behandlades som ett tekniskt sådant och inte som ett grundläggande systemfel eller som en individuell moral-fråga. Det man tog avstånd från var det som Luc Ferry karakteriserar som ett djupekologiskt förhållningssätt.
De tre linjerna var inte ömsesidigt uteslutande. Systemkritik kunde exempelvis kombineras med begränsad teknikoptimism som i An-dreas Malms fall när han utifrån George Monbiots bok Heat under-strök att det fanns tekniska lösningar för privatbilismens framtid, om än inte för flygets.98 En annan blandning av olika förhållningssätt framfördes av vetenskapsjournalisten Karin Bojs som i anslutning till en stor artikel om koldioxidlagring i berggrunden skrev en krönika med rubriken: ”Tekniken finns – världen kan räddas”. Texten inled-des med att Bojs lyfte fram hur hon som privatperson försökte leva miljövänligt. Hon berättade att hon cyklade till jobbet, åkte tåg på semestern och försökte handla närproducerade varor. Från detta gick hon dock vidare till att tala om hur oerhört stora utsläppsminskningar som skulle krävas för att uppnå klimatmålen och då ”räcker det inte med några käcka cyklister. Det krävs storskaliga tekniska lösningar […] Det viktiga budskapet är att det faktiskt finns teknik som kan rädda jorden från överhettning.” 99 Bojs resonemang hade påfallande likheter med det som Al Gore lanserade i En obekväm sanning. Även han kombinerade uppmaningar till personliga livsstilsförändringar med en grundmurad tilltro till tekniska innovationer. I likhet med Bojs betonade han också att ”vi redan har all kunskap som krävs för att effektivt ta itu med problemet.” Hos såväl Gore som Bojs kom således både moralisk och strukturell kausalitet till uttryck.