Religiösa orsaksförklaringar mötte vid första världskrigets utbrott inte enbart människor i kyrkan. Inom den konservativa och delar av den liberala pressen utgjorde de en återkommande referenspunkt, ett för-hållande som skiljde dagstidningarna från veckotidningarna.406 Vik-tigt att understryka är också att de religiösa krigstolkningarna fyllde en central funktion i den socialdemokratiska pressen genom att de utgjorde en uppfattning som man uttryckligen tog avstånd ifrån och ofta raljerade över. Jag ska inleda min analys av dagspressens religiösa krigstolkningar med de röster som uttryckte religiösa förklaringar för att därefter analysera dess kritiker.
Traditionella uttryck för tankefiguren moralisk kausalitet utgjorde för många skribenter inom dagspressen en självklar utgångspunkt vid krigsutbrottet. Nya Dagligt Allehanda skrev exempelvis att det ”är synder nog i detta högt kultiverade Europa, hvilka skriade mot him-len, hotade med förfall och måhända kräfde tuktan”,407 och i Östgöta-
Correspondenten kunde man läsa att: ”Vi veta blott alltför väl, att vi
förtjäna den tuktan, som Gud kan komma att sända öfver oss och våra bygder.” 408 I Aftonbladet uttryckte den nationalistiskt sinnade ungkyrkorörelsens förgrundsfigur Manfred Björkquist sig mot slutet av augusti på följande sätt:
Det går dom över folken i dessa dagar. Det går dom över all inbillad kraft, över all skenbar styrka. Det går dom över folk, som mer levt i bekvämlighet och njutning än i pliktuppfyllelse och offertjänst. Det går
dom över all nyter tro på godlynt utveckling. Det går dom över all grann eller ståtlig kultur med murket viljeliv. Det går dom över all hycklande och död Gudstro.409
För Björkquist var världskriget en dom över hela den europeiska civi-lisationen, både de folk som var inblandade i kriget och de som ännu stod vid sidan av. Han betonade att ”stormtider äro avgörelsetider för folken” och att dessa antingen kunde resa sig ur sin belägenhet eller ”ock synda till döds eller malas sönder mellan Guds kvarnstenar.” 410 Han uttryckte i sitt inlägg en traditionell förståelse av relationen mel-lan människorna och Gud och aktualiserade således tankefiguren mo-ralisk kausalitet.
Störst utrymme i de tidningar jag har studerat fick den här typen av tankegångar i Jönköpingsposten, en Svenska Missionsförbundet när-stående tidning, i vilken kyrkoledare ofta kom till tals. Där kunde tidningsläsarna uppmanas att rannsaka sig själva och därefter ”inse och bekänna vår synd! Det är den som framkallar den förskräckliga tuktan, som nu hotar.” 411
En av de flitigaste uttolkarna var den i samtiden kände predikanten Paul Petter Waldenström. För honom hade krigsutbrottet inte kommit som någon överraskning:
Att en straffdom skulle komma öfver Europa, det har man kunnat för-stå, om man betraktadt det lif i otro och synd, som utvecklat sig öfver hela världsdelen. Att denna straffdom skulle komma i form af ett fruk-tansvärdt krig, kunde man ock förstå af de förtviflade rustningar som bedrifvits överallt.412
Waldenström kopplade här samman vad han uppfattade som tillta-gande ogudaktighet och sedeslöshet med kapprustningarna och satte även in det hela i ett större tolkningsschema som utgick ifrån Guds plan för världen. ”Krigen äro Guds straffdomar” skrev han ”som måste sopa bort massor af människor för att väcka de andra till besinning och omvändelse.” 413 Krigets mening var för Waldenström, precis som
för många socialdemokratiska uttolkare, kopplat till dess förmåga att genom sin fasansfullhet ändra på samhällsutvecklingen. Hans åsikter spreds inte enbart i Jönköpingsposten utan mötte också läsarna av
Öst-göta-Correspondenten. Där förde han fram åsikten att om Sverige skulle
dras in i kriget så skulle det bero på att Gud ansåg det vara ”nödvändigt för den moraliska folkhälsan.” 414 Hos Waldenström kombinerades så-ledes moralisk och fatalistisk kausalitet med varandra efter förmodernt mönster. Hans hänvisning till de olycksbådande kapprustningarna sammanförde dock i viss mån den traditionella orsaksförklaringen med moderna uttryck för tankefiguren strukturell kausalitet.
En annan religiös krigstolkning som framfördes i dagspressen ut-gjordes av mer oprecisa hänvisningar till Guds allmakt och försyn. Den konservative riksdagsledamoten och professorn i statskunskap Rudolf Kjellén skrev exempelvis i Nya Dagligt Allehanda att ”mänsk-lighetens öde skapas på ett djup och en höjd, dit själfva stormakternas viljor icke räcka, men där en högre makt och vilja sker – såsom i himmelen så ock på jorden.” 415 En annan skribent i samma tidning underströk att ”framtiden står till sist i hemliga och öfvernaturliga krafters hand.” 416 Sveriges vid den här tiden upplagemässigt största tidning, Stockholmstidningen, skrev:
Över vårt liv som folk nu och i framtiden råder ytterst den makt, som styr och upprätthåller världen; men i den meningen skapa vi dock själva vårt öde, att vi genom en på samma gång ödmjuk och beslutsam plikt-uppfyllelse under alla förhållanden kunna trygga oss mot att gå under i vanära och tvedräkt.417
Den världs- och gudsbild som förmedlades i de här passagerna var inte densamma som vi mötte hos Waldenström. Gud styrde förvisso även här världens gång, men hans handlande var inte greppbart för män-niskor och sammankopplades inte med deras leverne. Mänmän-niskorna borde därför i första hand försöka att påverka sitt förhållningssätt till det som hände runt omkring dem, snarare än att försöka påverka hän-delsernas gång. Detta uttryck för tankefiguren fatalistisk kausalitet
var detsamma som förmedlades i de officiella böndagstexterna. De religiösa orsaksförklaringarna kommenterades också utförligt av skribenter som tog avstånd ifrån dem. Nya Norrland skrev att ”ingen får i dessa dagar så stor skuld för det elände som råder i Europa som Gud.” 418 och Arbetarbladet lyfte frågan om det inte var ”hädelse att vilja beskylla Gud för att anse kriget vara ’bättre och nyttigare’ för människorna än freden?” som frikyrkomannen Nordberg hade gjort utifrån straffteologiska resonemang.419 Även Öresundsposten menade att det var ”hädelse att hänföra denna mänsklighetens skam till det gudomliga.” 420 De kritiska rösterna såg syndastraffstänkandet som ett sätt att avpolitisera krigsutbrottet och således frånta människorna och särskilt då makthavarna ansvaret för utvecklingen. De menade att ut-tryck för tankefigurerna fatalistisk och moralisk kausalitet överskugga-de överskugga-de verkliga orsaksförhållanöverskugga-dena. I en artikel hette överskugga-det att överskugga-de kristna vältrade över skulden ”för den blodiga och omänskliga katastrofen på vår herres axlar. Man känner sig tydligen för svag att bära det tyngande ansvaret ensam och därför skall även den allsmäktige bära skulden.” 421 De två religiösa orsaksförklaringarna sågs som lika förkastliga och för-stods därmed som raka motsatsen till ett kollektivt ansvarstagande.
Kritiken mot traditionella syndastraffsföreställningar kombinera-des också med anklagelser mot att de kristna – och i synnerhet präs-terskapet – inte tog kristendomens freds- och kärleksbudskap på allvar och höjde sina röster mot kriget. Istället pekade man på hur religiösa företrädare över hela Europa teg eller slöt upp bakom nationella mobi-liseringsideologier. ”De kristna tiga jorden runt” 422 skrev
Socialdemo-kraten och i Arbetet hävdades mot bakgrund av detta att ”majoriteten
av de olika kyrkosamfundens präster äro icke kristna.” 423 Det senare uttalandet ingick i en socialistisk tradition med rötter tillbaka till kret-sen kring Per Götrek som i egenskap av socialister ansåg sig företräda en sannare kristendomstolkning än statskyrkan.424
Syndastraffsföreställningar kunde även, precis som i böndagspre-dikningarna, kritiseras utifrån religiösa positioneringar. I en artikel hette det:
Gud och krig höra icke samman. Väl finns det kristna människor, till och med kristna präster, som mena, att krig kan förenas med kristen kul-tur. Men inför Gud i mitt samvete och inför Gud i bibeln måste jag säga: Krig kan ej förenas med kultur, än mindre med kristendom och ännu mindre med kristen kultur. […] Gud sänder aldrig krig. Det är vi män-niskor, som i vår ondska, tack vare vår fria vilja, som vi ju inte vilja vara av med, ställa till detta onda. Det Gud gör, det är att han, då vi rasat till en tid, tar även detta onda i sin hand och styr det till en god utgång.425
Citatet visar hur en lekman vid 1900-talets början kunde föra fram en egen religiöst profilerad tolkning av världskriget i offentligheten. Egenarten låg i att skribenten tydligt tog avstånd från tankefiguren moralisk kausalitets traditionella uttrycksform genom att helt avvisa tanken på en straffande Gud, samtidigt som han anslöt sig till ett arv-syndstänkande och en föreställning om att Gud kunde verka i världen som en hjälpare.
Vad vi har sett i det ovanstående är hur en rad olika positioneringar var möjliga i dagspressen vad gällde religiösa orsaksförklaringar till kriget. Såväl bejakande, avvisande som modifierande ståndpunkter formulerades och ställdes emot varandra. De religiösa uttrycken för tankefigurerna moralisk och fatalistisk kausalitet förstods därmed på diametralt olika sätt i svensk dagspress under augusti 1914.